Etikett: könsroll

Kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Ibland, eller ganska ofta stöter jag på fenomenet att personer som uppfattas som män och blivit uppväxta som män tar avstånd från manlighet och andra män. Det vill säga säger att de hatar män, säger att de inte känner sig hemma i mansrollen, inte definierar sig som män (här talar jag inte om transpersoner  eller intersexuella utan snarare människor som är queer) och liknande.

Jag är helt med på grejen med att män också ska få problematisera mansrollen och att det är fett att leka med olika könsidentiteter, däremot har jag problem med den här grejen att många verkar tro att de kan sluta definiera sig som män och sedan är allt löst, trots att de fortfarande utövar manlighet och alltså patriarkalt förtryck.

Har du erfarenhet av att växa upp som man och uppfattas som man så har du ett manligt privilegium, oavsett vad du känner att du är eller inte. Jag förstår att det känns jobbigt att inte känna sig hemma i sin könsroll, men det gör det inte mindre sant att du har detta manliga privilegium. Du kommer att fortsätta ha ett manligt tolkningsföreträde, manlig makt och så vidare hur mycket du än tar avstånd från den manliga identiteten eller från män som grupp i ord. För att dekonstruera sin könsroll så krävs inte bara att en tar avstånd från den eller sluta identifiera sig med den, det krävs också att en slutar utöva den.

Jag stöter på detta när jag kritiserar feminister jag uppfattar som män för att bete sig på ett patriarkalt sätt, det vill säga att de svarar med att de inte definierar sig som män och att det är cissexistiskt av mig att anta att de skulle ha en manlig könsidentitet. För min del är det relevanta inte om de har en manlig könsidentitet eller inte, alla får väl kalla sig vad de vill, däremot så kan jag se att många människor som säger sig inte ha en sådan fortfarande gör manlighet och utövar förtryck av kvinnor helt enkelt för att de blivit uppväxta som män och uppfattas som män. Detta går inte att komma ifrån genom att säga att en personligen inte uppfattar sig som man.

Jag tycker att det är skitviktigt att som feminist inte vara låst vid ett binärt könsperspektiv utan se att det inte alls är så fast, men jag tycker också att det är viktigt att inte försöka lösa problem genom att definiera saker och ting annorlunda. Jag ser att queerfeminism kan vara ett mycket effektfullt verktyg på många sammanhang, för att utmana och bryta upp genusordningen, men det får inte blir ytterligare ett sätt för män att ta utrymme inom feminismen och utöva manlig tolkningsföreträde, vilket jag ofta upplever att det är.

Om en gör anspråk på att sluta vara man så ska det väl ändå till att en försöker dekonstruera alla delar av sin manlighet, inte bara de en själv uppfattar som störande. Att gå omkring och göra manlighet på en rad områden men försvara sig med att det inte är så en definierar sig duger inte i mina ögon. Det kan såklart vara spännande för en själv, men det gör inte att en slutar förtrycka kvinnor, och det är väl ändå det som feminism i grund och botten måste handla om; att avskaffa kvinnoförtrycket. Något annat har i alla fall jag svårt att se som feminism. Det kommer inte att tjäna något till om alla slutar definiera sig som män och kvinnor, kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.

Könsrollsursäkter.

Det är fascinerande vilka omvägar människor tar för att slippa behandla människor lika oavsett kön. Varför inte bara sluta dela upp världen på könsliga grunder och istället se människor som människor? Hur kan en människa över huvud taget ha något emot det. Jag tycker seriöst att detta är mycket fascinerande.

Mina favoritargument:

  • Men människor har alltid delat in varandra efter kön, det är naturligt. Okej? Människor har även krigat, ägnat sig åt blodsoffer, könsstympat och så vidare. Det betyder inte att detta är bra eller önskvärt. Ett överlag rimligt svar till alla som talar om naturligt är denna seriestripp av Lundkvist:

  • Människor har alltid gjort så och kommer alltid göra så, det går inte att ändra. Detta är den lite mer ”snälla” versionen av argumentet ovan. Personen medger att det kanske inte så så bra det här med könsroller men är helt övertygad om att det är omöjligt att förändra, och skiter därför i att själv göra några som helst ansträngningar. Denna cynism är fan otrolig, kan jag tycka. Samhället är ju i ständig jävla förändring och feminismen har rönt många framgångar, många idéer om hur kvinnor är har kastats på historien soptipp. Hur kan människor inte tro att förändring av samhället är möjlig? Handlar nog mer om att de egentligen inte vill ha förändring.
  • Men det är faktiskt skillnad på kvinnor om män [hänvisar till något studie där en kunnat hitta 5 % avvikelse från vad som skulle vara ett slumpmässigt utfall]. Okej, det kan absolut vara så att det finns skillnader, jag förnekar inte detta. Men för det första är den här typen av studier sjukt missvisande ur ett feministisk perspektiv eftersom de görs på kvinnor som redan fått leva i patriarkatet. Ni vet väl att hjärnan förändras efter hur en använder den? Ni vet väl att personligheten inte är fast utan skapas av omgivningen? Ni vet väl att pojk- och flickbarn behandlas annorlunda från födseln? Och även om det vore så att kvinnor och män hade vissa naturliga avvikelser mellan grupperna så är det fortfarande väldigt märkligt att utgå från att alla skulle vara så. Tänk till exempel att kvinnor är 5 % mer intresserade av sitt utseende på gruppnivå, innebär detta att alla kvinnor är mer intresserade än män? Motiverar detta att vi ständigt utgår från att män ska vara ointresserade och kvinnor intresserade? Det tycker jag inte. Verkar fett mycket enklare att utgå från att folk är individer än att dra slutsatser utifrån kön eftersom det alltid kommer finnas en massa personer som avviker från det som definieras som tillhörande deras kön, och det blir så jävla jobbigt att hantera för både dem och dig om du envisas med att ”kön spelar roll”.

Kan inte folk bara sluta hitta en massa ursäkter för att pressa in människor i trånga könsfack? Hur svårt kan det egentligen vara att behandla alla som individer istället för att tolka allting utifrån kön.