Jag tänker apropå det inlägg jag skrev tidigare om juridisk/ekonomisk abort. I sammanhanget så talas det ofta om att män blivit ”lurade” av kvinnor.
Jag tänker att att ”lura” någon är att överlagt planera att göra sig gravid mot den andras vilja. Alltså att ljuga om att en använder p-piller, att förstöra kondomen eller liknande. Jag antar att detta händer då och då, men jag tror verkligen inte att det är särskilt vanligt. Det finns ju någon slags utbredd idé om att kvinnor i allmänhet ägnar sig åt en jävla massa bedrägerier som män är intet ont anande offer för, vilket inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Idén om att det skulle vara ett utbrett problem att kvinnor aktivt lurar män att göra dem gravida känns långsökt, snarare handlar det om en kombination av dålig kommunikation och manlig ansvarslöshet.
Jag gissar på att ett betydligt vanligare scenario är att män helt enkelt inte räknar med risken för gravidtet, eftersom de inte har lärt sig att räkna med den risken, eftersom de traditionellt inte anses ha ansvaret för att undvika denna situation. Der räknar med att kvinnan tar ansvar för att det inte blir något barnafödande, alltså tar preventivmedel eller gör en abort, och känner sig lurade om hon väljer att inte göra det. I det samhälleliga könskontraktet ingår att kvinnor ska ta ansvar för att det inte blir barn under så kallat ”fel” omständigheter (det vill säga omständigheter män inte godkänner), och män känner sig bedragna när detta inte upplevs.
Jag kan också tänka mig att det finns någon slags informell överenskommelse om att det blir abort om en gravidtet äger rum, men att kvinnan sedan av olika skäl inte känner för att göra eller kan göra en abort. Då kanske mannen känner sig lurad, för att det trots allt var något som sades. Inte heller här kan jag känna särskilt mycket empati, en person som tycker att det är rimligt att låta sin partner genomgå ett riskfyllt ingrepp för en risk som tas gemensamt och sedan blir arg när partnern inte kan göra detta känns såväl väldigt naiv som omoralisk.
Det känns som att män är ganska inkörda i att tänka att deras handlingar inte har några konsekvenser, och därför blir det ett jävla liv när de får det. När en man upplever att han inte har något att ”säga till om”, trots att det har funnits många tillfällen där han har kunnat sätta stopp och ta mer ansvar för att det inte ska uppstå en situation där han faktiskt inte har något att säga till om.
När en man väl hamnar i en liknande situation så anses det vara oerhört synd om honom. Diskrepansen mellan hur dessa män, som troligen haft många chanser att minimera risken för det inträffade, blir behandlade och hur kvinnor som till exempel utsätts för våldtäkt blir behandlade är hisnande. Det är uppenbart vem det är som anses ha ansvar för sina handlingar och vem som inte har det.
Det är ett privilegium att känna välja att inte vara så beräknande och ansvarstagande, att kunna göra vad som känns bäst för stunden. Men sanningen är att livet kommer med risker, och detta gäller även för män. De ska inte kunna förhandla sig bort från dessa risker med misogyna myter om hur kvinnor ”är” eller självömkan.