Jag hade en kort diskussion om varför en säger ”avskaffa” mäns våld och inte typ ”stoppa” eller liknande. Jag tänker att det handlar om vilken analys en har. När en säger ”stoppa” så låter det som att våldet är något som kommer utifrån, något slags misstag som ska stoppas och rättas till. När vi säger ”avskaffa” för det istället tankarna till interna förändringar.
Typ såhär:
Dessa faktorer är samhälleliga.
Först har vi det sociala och ekonomiska beroendet. Många kvinnor är också materiellt beroende av män, inte bara för att han har mer tillgångar utan för att en har gemensamma resurser, typ en lägenhet tillsammans eller så. Detta gör att det blir väldigt omständligt att lämna en relation. En kan också ha juridiska band, till exempel i form av barn, som försvårar situationen. Eftersom män konsekvent tas på större allvar i samhället så är det sannolikt att utfallet kommer vara till kvinnans nackdel.
En blir i regel också socialt beroende i en misshandelsrelation. Kvinnor är i regel socialt beroende av män redan som det är, eftersom kvinnor får sin samhälleliga bekräftelse genom män. Eftersom en isoleras socialt så blir förövaren den viktigaste, ibland den enda, referenspersonen i ens liv. Det kan kännas som att det är den enda människan som finns i hela världen. Utan den människan så faller allt. Eftersom en blivit såpass nedbruten så vet en helt enkelt inte hur en ska kunna existera utan denna människa.
Det kan finnas en rädsla för att förövaren ska sprida ut rykten om en och så vidare. Det är inte konstigt om en blir paranoid av att isoleras från andra, och ha en misshandlare som intalar en att en är värdelös som viktigaste eller enda umgänge. Det är inte ovanligt att förövaren säger saker som att ”jag är den enda som står ut med dig” och liknande.
Sedan har vi isoleringen som gör att våldet kan äga rum utan att människor i närheten märker. I detta samhälle så anses det helt normalt att en i princip bara umgås med sin partner och/eller familj, att en gör allting tillsammans med partnern och så vidare. Det så kallade ”privatlivet” är en del av detta; även om det märks att allt inte står rätt till så görs inget eftersom människor har lärt sig att en inte ska lägga sig i andra pars/familjer ”konflikter” eller ”gräl”.
Till sist har vi skulden och skammen som hamnar på offret. Den som till slut lämnar kan bli skuldbelagd för att denne inte lämnat relationen tidigare, eller för att denne hamnade i relationen från första början. Detta gör det ännu svårare att ta steget, eftersom en inte upplever att en har omgivningens stöd. Ofta får offret också höra att det inte är ens fel att två träter och liknande.
Så när det talas om att ”mansrollen” ska förändra, att män ska ”lära sig” att bli mindre våldsamma eller liknande gör en det onödigt komplicerat för sig. En sådan lösning kräver ju att alla individuella män förbättrar sig, vilket inte är särskilt sannolikt då de sällan bestraffas för sina övertramp. Om vi istället organiserade samhället på ett sätt som gjorde kvinnor mindre materiellt och socialt beroende, som inte byggde på isolation och där omgivningen inte skuldbelade kvinnan så skulle det inte vara et problem om enskilda män betedde sig illa. Det skulle helt enkelt inte kunna gå så långt.
När en pratar om att förändra ”mansrollen” så är det egentligen en undanmanöver för att slippa diskutera det egentliga problemet, nämligen mäns makt. Att vilja ha en förändring av mansrollen handlar om att acceptera patriarkatet som system, men att kräva att förtryckarna ska vara ”snällare”. Det är helt enkelt reformism, att göra livet lie mer uthärdligt i ett kasst system. Visst har det sitt värde, men det kan inte vara ett slutmål för feministisk kamp.
Därför är ordet ”avskaffa” relevant i frågan, för att det inte handlar om enskilda män som ska ”stoppas” utan om strukturer som måste förändras. Sedan kan väl enskilda män vara kräk om de nu känner för det, det viktiga är att kvinnor slipper vara utelämnade till deras välvilja.