Rädsla för misslyckande.

I och med att en ny beslutsamhet tagit form i mitt liv, en önskan om att studera och utforska nya perspektiv och tankar på en högre nivå än vad jag göra nu, men vägledning och tillsammans med människor med samma intresse, så har också en rädsla tagit form. En rädsla för att misslyckas, för att vara medioker.

Jag har byggt mycket va min självbild på att vara intelligent. Jag har alltid varit intelligent och framförallt nyfiken.

Men tänk om jag inte får vara med. Tänk om jag inte är tillräckligt smart eller påläst, och jag plötsligt går i taket för vad jag kan ta till mig och begripa.

Jag har aldrig varit med om att jag har velat förstå något som jag inte kan förstå. Det jag är intresserad av begriper jag och lär mig i regel snabbt. Tänk om detta plötsligt skulle upphöra? Det är en smärtsam tanke.

När man vet vad man vill, var man vill komma, så hägrar plötsligt möjligheten att man misslyckas.

Min alla hjärtans dag.

Satt och chillade hemma tills jag klockan sex på kvällen kom på att jag skulle åka hem till Emanuel och överraska med middag.I mitt huvud: tända ljus och servetter med hjärtan på, kanske ett glas champange med en jordgubbe i. Och så massa romantiskt sex med rosor i sängen!

Jag åkte då hem till Emanuel men lyckades tyvärr alldeles för sent luska ut att han skulle äta middag hos en vän. Mina drömmar om den perfekta överraskingsmiddagen föll sakta sönder inför min inre blick. Jag fällde en tår.

Men trots detta missöde så fick han en alla hjärtans dag-överraskning eftersom jag städade hela hans lägenhet. Den blev renare än det varit på ett år och när han kom hem hade jag såpaluktande hemmafruhänder och ont i ryggen efter 1,5 h idogt städande. Emanuel kom in genom dörren och gav mig bekräftelse för att jag städat så fint. Vi firade vårt fräscha uppdaterade förhållande genom att kolla på Mad Men och ojja oss över kvinnosynen.