I och med att en ny beslutsamhet tagit form i mitt liv, en önskan om att studera och utforska nya perspektiv och tankar på en högre nivå än vad jag göra nu, men vägledning och tillsammans med människor med samma intresse, så har också en rädsla tagit form. En rädsla för att misslyckas, för att vara medioker.
Jag har byggt mycket va min självbild på att vara intelligent. Jag har alltid varit intelligent och framförallt nyfiken.
Men tänk om jag inte får vara med. Tänk om jag inte är tillräckligt smart eller påläst, och jag plötsligt går i taket för vad jag kan ta till mig och begripa.
Jag har aldrig varit med om att jag har velat förstå något som jag inte kan förstå. Det jag är intresserad av begriper jag och lär mig i regel snabbt. Tänk om detta plötsligt skulle upphöra? Det är en smärtsam tanke.
När man vet vad man vill, var man vill komma, så hägrar plötsligt möjligheten att man misslyckas.
Jag tror att det kommer att gå bra för dig! Ett tips i all välmening från någon som inte var så pass smart i början av sina studier – gå ALLTID på föreläsningarna. En stor del av föreläsningarna kommer kanske att vara blaj men det ger en fingervisning om vad som är viktigast att kunna när man läser kurslitteraturen och gör den oftast mycket mer lättöverskådlig.
Ärligt talat skulle jag nog oroa mig mer för att bli besviken. Universitet är knappast Platons akademi där man vandrar sida vid sida med någon klok och utmanande mentor, utan (sorgligt nog) bara marginellt mer intressant än skolan. Om du slår i taket någonstans är det nog inte din förmåga som nått sin gräns, utan snarare universitetets. Säger jag som en surkärring, trots att jag valt att stanna kvar och ”göra karriär” inom akademin. Det viktigaste är nog att vara aktiv och plocka russinen ur kakan, inte tro att man blir matad med allt man behöver. Skulle tro att du har alla förutsättningar att fixa det, Fanny.
Jag tror också att det kommer att gå utmärkt!
Min självbild har alltid till stor del baserats på intelligens och på prestation, och jag har (till skillnad från dig, ska sägas) valt en utbildning som inte direkt ligger inom ramen för mina talanger. Jag är snäppet över medioker, men jag briljerar inte på något sätt. Går ofta in i den där intellektuella väggen där jag helt enkelt inte förmår förstå det jag läser. Så småningom brukar jag lyckas forcera den väggen, och det är ju en ganska skön insikt.
Dessutom är det ovärderligt att få omge sig med intelligenta människor, även om det är till priset av att känna sig dum ibland. Det får man bara komma över! Dessutom är Uppsala riktigt nice 🙂
Jag känner igen mig i dina tankar. När jag började på universitetet var jag under hela grundskolan van vid att vara bland de bästa i klassen, och plötsligt var jag medioker. Många hade lång arbetslivserfarenhet, pluggat annat tidigare och jag trodde jorden skulle gå under när jag kuggade min första tenta. Men jag tror inte det kommer bli några problem, du kommer med största säkerhet klara det. Som tidigare kommentarer tar upp så är det viktigt att inse att man kanske inte kommer fatta allt på en gång. För mig är det oftast så att saker landar där precis runt tentan, och jag har ibland panik där innan, för att jag inte får ihop allt.
har visst sagt detta förut: det kommer att gå bra! Och håller med om att Uppsala är nice.
Betvivlar (som alla andra) att du kommer behöva ställas inför det problemet, de flesta som börjar plugga har ju ungefär din bakgrund, man går ju sällan direkt in bland femteårsstudenter eller doktorander. Men OM du behöver ta dig igenom att inte vara smartast så är ju det faktiskt också en bra sak att lära sig hantera, för man vill ju gärna i livet få vara i sammanhang där andra är minst lika intelligenta/ insatta/ ambitiösa som en själv.
Jag var livrädd när jag skulle börja på universitetet. Jag kom direkt från gymnasiet och trodde att alla andra skulle vara oändligt mycket smartare och mer erfarna än mig och att jag skulle framstå som en korkad och naiv liten unge. Så blev det inte. Jag har inte haft några problem med att hänga med och alla tentor och uppgifter har gått jättebra, och då går jag ändå ingen ”slapp” utbildning. Jag nog inte ens hälften så intelligent och kunnig som du, så givetvis kommer det gå bra för dig också!
Jag började plugga på distans ett halvår efter jag tagit studenten, på bibliotekshögskolan i Borås. Jag fattade ingenting, kuggade flera tentor, tyckte alla var mycket smartare än jag och hoppade av efter ett år. Sedan dess har jag inte vågat mig på universitetsvärlden igen. Jag var ju precis som du typ jättesmart och van vid att vara ”bäst i klassen” innan dess. Men jag skyller på att det var på distans (svårt att bolla med folk) och att alla andra hade jättemånga högskolepoäng sedan tidigare och stenkoll på hur det funkade.