nationalekonomi – Fanny Åström

Nationalekonomin och de militanta fackföreningarna.

Just nu läser vi om olika sätt att motverka konjunkturvägningar i nationalekonomin. Läser i boken om vad som kan skapa problematiska situationer för företagen, där en av grejerna är ”militanta fackföreningar”, vilket alltså åsyftar när fackföreningar ställer krav på löneökningar som inte motsvaras av ökningar i produktiviteten. Detta är så otroligt fånigt. Detta är alltså en lärobok riktad till högskolestudenter, det ska föreställa vara seriöst. Ändå använder en formuleringen ”militanta”. De hade istället kunnat använda formuleringen ”fackföreningar som ställer för höga lönekrav” eller liknande, men militanta? Det är väl fan att överdriva.

Hur som helst så snackade jag lite med läraren efter lektionen och frågade om det inte även kunde uppstå problem med att företag inte höjde lönerna tillräckligt mycket. Jo, det stämde, sa hen, men det täcks inte upp i just den modellen vi lärde oss. Sen sa hen att en alltid ska tänka att fackföreningarna är satan när det kommer till att lösa ut dessa modeller. Ja, hen uttryckte sig faktiskt precis så, och det var menat som en ironisk kritik mot det hela.

Det är klart att en modell en lär sig på A-nivå inte kan täcka allt, däremot tycker jag att det är ett jävligt stort problem att det ständiga skyllandet på fackföreningarna som orsak till diverse kriser inte problematiseras alls i undervisningen. De flesta har inte ett kritiskt perspektiv på den här typen av retorik utan går troligen ut kursen med bilden av att företag är snälla och att fackföreningar bara ställer till besvär, och sedan ska de jobba som ekonomer eller statsvetare eller vad de nu blir.

En liten sammanfattning av det vi lärt oss på nationalekonomin.

Nu är detta förvisso inte riktigt sant, för vi får faktiskt lära oss en massa om ”marknadsimperfektioner”, det är bara det att det vi lär oss applicera är teorier som bygger på idén om marknaden som perfekt. Detta bekymrar mig, för de flesta av mina kursare verkar köpa det hela med hull och hår även fast föreläsarna har för vana att säga att det inte är så det fungerar i verkligheten. Även när en diskuterar ekonomi med folk som läst nationalekonomi utanför klassrummet så dyker det upp påståenden som de hävdar har grund i nationalekonomi, men som i själv verket i väldigt kontroversiella eller såpass förenklade att det blir löjligt att ens försöka göra ett påstående om verkligheten utifrån det.

Vi hade till exempel en diskussion på ett seminarium om ett arbete där författarna hävdade att marknadshyror skulle lösa ”problemen” på bostadsmarknaden, det vill säga göra så utbud och efterfrågan matchades (vilket i sig inte betyder att alla har det bra, mer om detta här). Jag opponerade mot deras resonemang och menade att det lät lite som ett politiskt brandtal i slutet, varpå jag fick svaret att det minsann inte var ett politiskt brandtal utan ett nationalekonomiskt brandtal. Personen försökte alltså förneka den politiska dimensionen i vilket system vi väljer för hyressättning och menade att det helt enkelt fanns ett system som enligt vetenskapen är ”rätt”. Det faktum att olika politiska ideologier har olika mål räknades helt och hållet bort, utan hela frågan förvandlades till en fråga om rena teknikaliteter. Vår seminarieledare bröt in i detta och menade på att det kan finnas andra samhälleliga mål än att marknaden hamnar i så kallad jämvikt, till exempel att alla har tak över huvudet (vilket inte är en automatisk följd av marknadsjämvikt).

Väldigt många verkar använda nationalekonomin snarare som ett sätt att låta argumenten för sin ideologi få en mer vetenskaplig prägel, något jag märkt av mer och mer sedan jag började studera ämnet själv. Saker som innan framstod som vetenskap (även om jag redan då var kritisk) framstår nu som användande av vetenskapliga begrepp för att täcka över de politiska meningsskiljaktigheter som gömmer sig under. Politik handlar nämligen inte bara om att uppnå samhällsekonomisk effektivitet såsom den definieras inom nationalekonomin, utan en massa annat också.

Jämvikt säger ingenting om hur folk har det.

Under inlägget om lånebubblan så dök den där seglivade diskussionen om marknadshyror upp. Det sägs ju titt som tätt att om vi hade haft marknadshyror så hade bostadsbristen inte varit ett problem eftersom ”tillgång och efterfrågan hade matchats med varandra”. Så, vad betyder egentlig detta?

När en hör ”tillgång och efterfrågan matchas” så tänker en kanske att det innebär att alla som vill ha en bostad kan få en bostad till ett rimligt pris. Eller så tänker en att fler kan få en bostad till ett rimligt pris än nu. Hur som helst så tänker en nog att denna matchning skulle innebära något positivt för konsumenten i förhållande till hur det ser ut idag, när priserna inte är matchade. Kanske att det skulle bli lite dyrare, men att detta skulle motsvaras med högre tillgång. Kanske att det skulle bli billigare att bo i förorten. Vad vet jag.

Nå, vad det egentligen betyder är att alla som kan tänka sig att betala jämviktspriset på marknaden också kan få tag på en lägenhet. Nedan ser ni en figur som föreställer en så kallad fri konkurrensmarknad, vilket egentligen inte existerar annat än i teorin men som vi ändå utgår från för sakens skull. Utbudslinjen är vilken kvantitet producenterna vill producera vid ett givet pris, efterfrågelinjen är vilken kvantitet konsumenterna vill konsumera vid ett givet pris. Där dessa två linjer möts så är marknaden i jämvikt. Vid detta pris så kan alltså alla konsumenter som kan tänka sig att betala detta pris eller mer köpa varan. De konsumenter vars reservationspris ligger under detta pris kan inte köpa varan.

En marknad kan vara i jämvikt fast det finns en massa personer som vill ha den produkt det rör sig om, som fortfarande inte har möjlighet att få den. Detta är inget större problem när det rör sig om vissa produkter. Det finns en massa produkter som folk gärna vill ha, men som det inte är ett större problem om de inte kan få, till exempel läsplattor, tuffa mobiltelefoner, armband och så vidare. Det kan vara tråkigt för personen men det är inget samhällsproblem om hen inte får det. Däremot är det ett samhällsproblem om människor inte får tag på mat, bostad, el eller vatten. Detta är det grundläggande skälet till att staten tar ansvar för bostadsmarknaden, helt enkelt för att det är viktigt att alla har någonstans att bo vilket inte är samma sak som att marknaden är i jämvikt.

Att utbud och efterfrågan matchar varandra säger alltså precis exakt ingenting om hur folk egentligen har det. Vi kan ha en marknad med helt jävla perfekt matchning, men fortfarande ha 75 % av befolkningen som sover på gatan. Detta betyder inte att det inte kan vara meningsfullt att diskutera marknadsjämvikt, men en ska vara medveten om att det inte säger något mer än att de som kan betala priset också får en lägenhet.

H&m kan inte sätta priser hur som helst.

Kalla fakta gjorde för ett tag sedan en granskning av h&m som i sig inte tillförde särskilt mycket nytt. Jag är på det stora hela emot olika former av konsumentmakt, som ni kanske vet, så jag bryr mig föga om vem som handlar på h&m och inte. Däremot har det uppstått en diskussion som i princip alltid uppstår då arbetsvillkor, lönesättning och liknande diskuteras. Nämligen om folk är ”beredda” att betala mer för att få den där tröjan.

Alltid när sådana här diskussioner uppstår så utgår folk dels från att höjningen av priserna skulle bli jättehöga, dels från att alla extrakostnader skulle hamna på konsumenten. Folk resonerar ungefär såhär: ”men h&m kommer ju inte vilja sänka sin vinst, därför kommer de höja priserna med motsvarande belopp”. Alltså, om h&m hade fått precis som de velat hade de såklart gått med oändligt mycket vinst, satt priserna till orimligt höga summor utan att det påverkade konsumenternas beslut, sätt lönerna till noll och så vidare och så vidare. Om h&m hade fått bestämma hade de troligen köpt upp hela jävla jordklotet vid det här laget. Varför gör dem då inte detta?

Grejen är att det inte är så att h&m är någon slags allsmäktig härskare som bara kan bestämma om de ska gå med mer eller mindre vinst. H&m kan inte bara helt sonika välja att höja sina priser utan att detta påverkar konsumenternas beslut. H&m sätter såklart sina priser utefter vad de tjänar mest på, något som bestäms utifrån två faktorer: hur mycket som säljs och vilket pris detta säljs till. Om priset bli högre så säljer de mindre, om priset blir lägre så säljer de mer. Detta är extremt grundläggande nationalekonomisk teori och dessutom ganska lätt att resonera sig fram till.

Om h&m tvingas höja sina löner till arbetarna så kommer det inte leda till att tröjan går från att kosta 99 till 499 (en prisökning som vissa verkar tycka är rimlig att anta). Det är nämligen extremt få som kommer att vilja betala 499 för en h&m-tröja. Om det var så att kunderna konsumerade lika många tröjor oavsett om de kostat 99 eller 499 så hade h&m redan satt sina priser vid 499. Dessutom utgör lönekostnaderna till fabriksarbetarna knappast en så stor del av kakan att en löneökning på 300-400 % hade gett en prisökning på 400 %.

Om h&m skulle höja lönerna skulle priserna kanske gå upp en smula, men om priserna skulle öka för mycket så skulle h&m förlora för mycket på det. Därför skulle de troligen hantera de ökade lönekostnaderna på andra sätt, till exempel genom att sänka sina vinster. Det är klart att de inte vill sänka sina vinster, men det är inte heller så att de rakt av kan bestämma precis hur de ska göra med vinster, löner, prissättning och så vidare.

Nå, nu hyser jag såklart inget hopp till att h&m ska ta någon form av socialt ansvar om de inte tvingas till det, antingen av lagstiftning eller genom att arbetarna i deras fabriker gör motstånd. Det jag blir irriterad på är när folk utgår från att h&m kan välja att höja sin priser hur som helst utan att det ger konsekvenser hos konsumenterna. Som om de nu hade satt priserna såhär lågt för att vara snälla på något sätt, men att de lika gärna skulle kunna välja att sätta det dubbla.

Och ja, det jag skriver här har stöd i nationalekonomisk teori för den som undrar. Inte för att det egentligen är något vidare argument för att något skulle vara mer sant.

En nationalekonomilektion.

Tisdagens lektion alltså.

Vi gick igenom varför handel uppstod och hade ett exempel med två personer, Adam och Eva, som var på en öde ö tillsammans där det fanns två olika resurser, bär och fisk. Vi skulle enligt olika värden på hur mycket bär respektive fisk de kunde samla ihop per tidsenhet komma fram till varför handel är så jävla maxat. Föreläsaren ”skämtade” (högst oklart) om att exemplet skulle vara jämställt på något vis och jag ba: men vem fan bryr sig om exemplet är jämställt när mindre än tio procent av professorerna är kvinnor?

Sedan så sa personen som satt bredvid mig typ: ”detta exempel är orimligt på grund av att det inte tar den tiden att samla ihop så mycket bär” och jag ba: ”men hela exemplet är orimligt för det finns inte en enda människa som skulle agera såhär om hen hamnade på en öde ö tillsammans med en annan”. Personen jag snackade med ba: ”jo, jag skulle”. Alltså, jag antar att hen drev men jag tyckte bara det var så lustigt att hen reagerade över en orimlighet i exemplet, men att det inte var den gigantiska orimligheten i att två personer på en öde ö skulle välja att bedriva handel snarare än att bara samarbeta med varandra.

Exempel av denna typ tenderar ju att vara orimliga eftersom man måste förenkla till den graden, så jag brydde mig inte om det till att börja med. Jag bara tycker att om man reagerar på en orimlighet så bör det inte vara den.

Hade varit kul att kunna uttala sig.

I tider som dessa önskar jag att jag var utbildad nationalekonom, eller i alla fall hade studerat ämnet ett halvår eller så. Då skulle man kanske ha någon chans att kunna uttala sig om vad som händer i Grekland och eurozonen i stort just nu med någon slags trovärdighet.

Min uppfattning hittills är i alla fall att jag är sjukt glad över att Sverige inte gick med i euron från första början, att man höll folkomröstning och respekterade vad folket tyckte i frågan. Tack för det! Visserligen påverkas vi ju ändå, men inte till samma grad.

När jag kommer hem till Sverige ska jag fan läsa minst 30 poäng nationalekonomi. Det kommer säkert att vara skittråkigt, men jag vill verkligen kunna förstå sånt här på en något djupare nivå än vad jag gör nu.