Etikett: ekonomi

Ekonomins osynliga hjärta.

Såg en teater, eller snarare ett utkast till en teater, som handlade om det här med exploatering av kvinnor i kärleksrelationer. Där förekom bland annat citatet:

Ekonomin har inte bara en osynlig hand, utan också ett osynligt hjärta.

Detta är alltså en referens till Adam Smiths idé om att saker och ting typ ”faller på plats” automatiskt i en marknadsekonomi.

Nu tror jag förvisso inte på Smiths teori om den osynliga handen, men det osynliga hjärtat tror jag absolut på.

Typ såhär tänker jag mig att det ser ut:

IMG_20141016_153800Produktionen av varor är för det mesta avlönad och sker i den ekonomiska sfären eller i offentligheten, produktionen av människor sker i den privata och är i regel oavlönad. Med produktionen av människor avses inte bara barnafödande utan även att ge varandra kärlek, vård, bekräftelse och så vidare. Det där som gör att vi orkar med vårt arbete. Här finns det osynliga hjärtat, och detta hjärta är oftast ett kvinnohjärta. Ett hjärta som slår lite mer än mannens.

Nå, detta har jag skrivit mer utförligt om till exempel här, men tyckte att det var ett bra citat för att beskriva det hela.

Lönesänkarna.

IMG_20130216_165552

Såg nyss en dokumentär på Svt som heter lönesänkarna och handlar om de senaste trettio årens ekonomiska politik, som i mångt och mycket gått ut på att hålla tillbaks löneutvecklingen så att löntagarnas andel i förhållande till vinsterna minskar. Jag tycker att den är väl värd att se.

Jag ämnar göra ett inlägg om dokumentären senare med citat och egna reflektioner. Den som inte vill vänta till dess kan se den här.

Rekommendation.

Jag rekommenderar starkt denna dokumentär om nationalekonomi. Det har ju sedan krisen funnits en idé om att krisen var helt omöjlig att förutse, vilket stämmer om en utgår ifrån de ekonomiska modeller som har varit paradigm sedan 90-talet. Dessa modeller kallas neonklassicistiska och det är också dem som jag har skrivit lite om här på bloggen. Problemet med dessa modeller är, enligt programmet, att de inte tar hänsyn till hur finanssektorn ser ut och hur stor den är utan att den endast betraktas som ett smörjmedel i ekonomin.

I Sveriges ekonomiska debatt talas det ofta om hur otroligt välskötta statsfinanser vi har. Borg betraktas närmaste som en gud när det kommer till att ”få ordning på ekonomin”. Sveriges sägs ha väldigt goda statsfinanser, och detta motiveras med att vi har en väldigt låg statsskuld. Vad som inte tas med i beräkningen är att vi har en väldigt hög privat skuld, det vill säga att hushåll och företag har lånat mycket pengar. Detta är en situation som innehåller en potential för kriser. Tänk er till exempel att bostadspriserna går ner kraftigt i en situation där många människor har lånat en väldigt stor del av värdet för sin bostad, det leder till att många personer sitter på lån som överstiger värdet på deras bostäder. Eftersom sådana situationer också brukar leda till att bankerna höjer räntorna så kan det leda till att en massa människor behöver lämna sina bostäder (jag har skrivit mer om just bostadsbublan här). I dokumentären tas det upp att alla länder som ligger på samma nivå av belåning som Sverige (Amsterdam, Danmark, Usa) har drabbas av bostadsbubblor men att det inte skett i Sverige. Än.

Att vi har en låg statsskuld är en liten säkerhet om vi istället har en skyhög privat skuld, vilket är fallet. Skillnaden är dock ganska stor retoriskt: dåliga statsfinanser kan endast skyllas på att staten är keff och korrumperad, en hög privat skuld kommer däremot att skjuta över skulden till hushållen för att de ”lånat för mycket” trots att det är den ekonomiska politiken (och även bostadspolitiken) som ligger till grund för det skuldläge vi befinner oss i.

Nå, jag tycker i alla fall ni ska se dokumentären för den ger en väldigt bra insikt i vad det är som styrt den ekonomiska debatten de senaste åren och jag tror att det kan vara ett verktyg för att begripa den politiska debatten mer. En annan bra grej med den var att chefsekonomen för Nordea tydligen heter Annika Winsth.

Kortsiktig ekonomisk politik. Om vem som tjänar på lånebubblan.

Läser i Dn om att svenskarna är mer belånade än någonsin, något som är mycket problematiskt ur ett ekonomiskt perspektiv. Den största delen av dessa skulder är, som jag förstår det, bolån. Givetvis går bolånen upp när vi dels har en situation där människor i princip är tvingade att köpa sin bostad eftersom det finns så få hyresrätter, och dessutom håller räntorna på lånen väldigt låga så att folk upplever att de har råd att ta lån. Det säger sig självt att en sådan situation leder till att priserna ökar. Många vill säkert inte belåna sig till den grad de gör, men gör det ändå för att de saknar andra möjligheter. Andra tror att det är lugnt eftersom de förväntar sig att räntenivåerna ska vara fortsatt låga och att bostadspriserna ska gå upp (jag har hört åtskilligt antal gånger att bostadspriserna kommer att fortsätta öka in i fan oändligheten).

Belåningsgraden är dock knappast en fråga om att enskilda personer måste ”välja” att låna mindre, utan är i högsta grad en politisk fråga. Riksbanken kan styra räntenivåerna på huslån och regeringen kan besluta om att bygga fler hyresrätter så att människor som saknar ekonomin för att köpa något, men ändå behöver någonstans att bo, slipper tvingas till att belåna sig upp över öronen.

Riksbankschefen uttalar sig också om situationen i artikeln:

De flesta kommer att klara en kommande räntehöjning, men tiotusentals hushåll riskerar att få ekonomiska problem under många år. Ingves varnar för ett ”stort antal tragedier”.

I Riksbankens senaste Penningpolitisk rapport, som kom i förra veckan, skriver dock bankens direktion att skuldernas andel av inkomsten kommer att ligga kvar på ”dagens höga nivåer”, trots att lånefesten fortsätter. Anledningen är att lönerna väntas öka lika mycket som skulderna.

Skulle den förhoppningen inte stämma, utan skuldandelen ökar igen, antyder Stefan Ingves att Riksbanken måste ingripa för att kyla av hushållen.

Ofta så talas det i politiken om att människor måste ta ansvar för sin privata ekonomi, och till exempel inte låna för mycket. Men vad som glöms är att det är bostadssituationen som i mångt och mycket tvingar fram en situation där folk måste låna, och att det är den ekonomiska politiken som gör att folk upplever att de har råd att ta lån. Det är alltså den ekonomiska politiken som lett fram till en situation där en massa hushåll riskerar att hamna i en ohållbar ekonomisk situation, och det är även hushållen som får stå till svars för detta trots att riksbanken hela tiden har haft möjligheten att kyla ner marknaden. Att medvetet skapa en situation där belåningsgraden ökar och ökar kan verkligen ifrågasättas ur en massa olika perspektiv. Det är i slutänden hushållen som kommer stå där med skulden, både den ekonomiska och den moraliska, som riksbanken har skapat med sin ekonomiska politik.

I slutet av artikeln så sägs det att läget nu är ganska lugnt, att marknaden håller på att kylas av. Men även om marknaden kyls ner och priserna slutar öka så kommer vi stanna på ett läge där belåningsgraden är högre än vad den var innan. Om man ser på grafen som finns i Dn:s artikel så har belåningsgraden ökat stadigt sedan 90-talet. Även om det inte står en bolånekris bakom nästa krök så är detta en förändring av den ekonomiska situationen i landet som det vore rimligt att vi diskuterade på ett lite djupare plan än i termer av om vi kommer drabbas av en kris nu, i denna stund. Vad vi till exempel inte pratar om är att den ökade graden av belåning på fastigheter också har effekten att människor i lägre grad faktiskt äger sina egna bostäder, istället gör banken det. Det har skett en omdisponering av ägande från hushållen till bankerna. Vad detta innebär i termer av makt borde vara uppenbart. Jag tycker att det är djupt problematiskt att det aldrig diskuteras vem som tjänar på den ekonomiska politik som förs utan att det enda som diskuteras är hur vi ska hålla närmaste kris borta. Det är verkligen en sant kortsiktig politik.

Hur förhåller ni er till pengar?

Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.

Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.

Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.

Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.

I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.

Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?

Hade varit kul att kunna uttala sig.

I tider som dessa önskar jag att jag var utbildad nationalekonom, eller i alla fall hade studerat ämnet ett halvår eller så. Då skulle man kanske ha någon chans att kunna uttala sig om vad som händer i Grekland och eurozonen i stort just nu med någon slags trovärdighet.

Min uppfattning hittills är i alla fall att jag är sjukt glad över att Sverige inte gick med i euron från första början, att man höll folkomröstning och respekterade vad folket tyckte i frågan. Tack för det! Visserligen påverkas vi ju ändå, men inte till samma grad.

När jag kommer hem till Sverige ska jag fan läsa minst 30 poäng nationalekonomi. Det kommer säkert att vara skittråkigt, men jag vill verkligen kunna förstå sånt här på en något djupare nivå än vad jag gör nu.

Hur kan man ens komma på tanken att införa institutionaliserade mord för ekonomisk vinnings skull.

Ett argument som ofta dyker upp när man pratar om dödsstraff är det ekonomiska argumentet. Det sägs vara billigare att döda folk är att spärra in dem på livstid (vilket antas vara alternativet).

För det första är det inte sant att det är billigare. Det är bara något folk antar. Ingen har någonsin kunnat hänvisa till några belägg för att det skulle vara så och jag har dessutom hört motsatsen flera gånger, med hänvisning till rapporter som gjorts om det i USA (vilket ju känns som det enda rimliga landet att jämföra med, då de i alla fall försöker ha en rättsstat). Dessutom är det så otroligt få som döms till dödsstraff att det ändå skulle vara en hemskt marginell besparing.

Men allvarligt talat så fattar jag inte hur man över huvud taget kan komma på tanken att resonera på det sättet kring människors liv. Vi ska alltså genomföra institutionaliserade mord på människor för att det är ekonomiskt gångbart? Om man tänker så kring dödsstraff, vad kan man då inte motivera med ekonomi. Jag tycker att det är extremt osmakligt att argumentera för dödsstraff med att det är billigare.

Vet ni vad som skulle vara billigt? Att bara skjuta av alla arbetslösa och socialbidragstagare, hux flux. Då skulle man ju slippa ge dem bidrag! De är ju ändå bara lata människor som inte vill göra rätt för sig, varför ska vi slösa pengar på dem?

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

  1. Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
  2. Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
  3. Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
  4. Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
  5. Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Förslag till ny sparåtgärd: skjut av folk vid 65.

Fan vad trött jag är på folk som tjatar om hur mycket pengar feta människor/rökare osv kostar samhället.  En grej som kostar samhället stört mycket pengar är människor som blir väldigt gamla. Tänk en person som blir 95 och går i pension när hen är 65. Man kan väl också anta att de flesta börjar arbeta mellan att de är 18 och 20, men det är nog egentligen en underskattning.

Det innebär att mindre än hälften av personens levnadsår har gått till att arbeta. Fatta hur mycket pengar den här personen kostar samhället i förhållande till hur mycket hen drar in!

Samhället skulle tjäna på om lite fler personer kolade vid sisådär 65-70 årsåldern, faktiskt.

Medborgarlön är en ide som förtjänar att spridas.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om medborgarlön, ett initiativ jag tycker är helt underbart.

Medborgarlön är rätt och slätt att alla ska var berättigade en inkomst utan motprestation. Denna inkomst ska, enligt de flesta, täcka levnadskostnaderna ganska precis.

Det finns många fina saker med medborgarlön. Dels så slipper man ge sig in i den förnedrande socialbidragskarusellen, som idag är uppbyggd på ett sätt som får folk att fastna i den (bland annat så dras alla ytterligare inkomst från bidraget, vilket leder till att allt annat än heltidsjobb känns menlöst). Systemet med socialbidrag är ovärdigt på många andra sätt, bland annat för att det ständigt krävs att man ska lämna in en jävla massa kvitton på allt. Det är också osäkert för många, oron för ifall man får det eller inte är stor för många.

Med medborgarlön skulle man ha ett system som var bra mycket värdigare för alla inblandade. Man skulle slippa gå och tigga pengar från staten, helt enkelt. Man skulle kunna ta bort både socialbidrag, CSN och säkert en massa annat också. Institutioner som kräver en massa kostnader för administration (herregud, fatta alla tjänstemän som sitter och handlägger allt).

Troligen skulle rörligheten i samhället öka. Dels för att grundtryggheten inte längre skulle komma från jobbet, vilket skulle göra folk mer benägna att ta risker, kanske genom att byta jobb, starta eget eller plugga nåt nytt. Troligen skulle det också förbättra villkoren på arbetsmarknaden, eftersom människor skulle vara mindre benägna att ta så kallade ”skitjobb” för att överleva.

Visst finns det problem. Typ att vissa kanske kommer leva enbart på medborgarlönen. Men jag tror det är ett större problem idag, med socialbidraget, i och med att man med medborgarlön skulle kunna tjäna pengar från sin allra första arbetsdag. Jag tror att de flesta vill ha lite mer pengar än vad som täcker levnadskostnaderna precis.

På det stora hela tror jag att medborgarlön kommer leda till ett bättre samhälle. Jag är dock inte ekonom så jag vet inte vad det finns för begränsningar där. Men oavsett: det är en ide som jag tycker förtjänar att tänkas riktigt noga på och som jag tycker att alla ska sprida. Så gör det nu!