Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.

Jämvikt säger ingenting om hur folk har det.

Under inlägget om lånebubblan så dök den där seglivade diskussionen om marknadshyror upp. Det sägs ju titt som tätt att om vi hade haft marknadshyror så hade bostadsbristen inte varit ett problem eftersom ”tillgång och efterfrågan hade matchats med varandra”. Så, vad betyder egentlig detta?

När en hör ”tillgång och efterfrågan matchas” så tänker en kanske att det innebär att alla som vill ha en bostad kan få en bostad till ett rimligt pris. Eller så tänker en att fler kan få en bostad till ett rimligt pris än nu. Hur som helst så tänker en nog att denna matchning skulle innebära något positivt för konsumenten i förhållande till hur det ser ut idag, när priserna inte är matchade. Kanske att det skulle bli lite dyrare, men att detta skulle motsvaras med högre tillgång. Kanske att det skulle bli billigare att bo i förorten. Vad vet jag.

Nå, vad det egentligen betyder är att alla som kan tänka sig att betala jämviktspriset på marknaden också kan få tag på en lägenhet. Nedan ser ni en figur som föreställer en så kallad fri konkurrensmarknad, vilket egentligen inte existerar annat än i teorin men som vi ändå utgår från för sakens skull. Utbudslinjen är vilken kvantitet producenterna vill producera vid ett givet pris, efterfrågelinjen är vilken kvantitet konsumenterna vill konsumera vid ett givet pris. Där dessa två linjer möts så är marknaden i jämvikt. Vid detta pris så kan alltså alla konsumenter som kan tänka sig att betala detta pris eller mer köpa varan. De konsumenter vars reservationspris ligger under detta pris kan inte köpa varan.

En marknad kan vara i jämvikt fast det finns en massa personer som vill ha den produkt det rör sig om, som fortfarande inte har möjlighet att få den. Detta är inget större problem när det rör sig om vissa produkter. Det finns en massa produkter som folk gärna vill ha, men som det inte är ett större problem om de inte kan få, till exempel läsplattor, tuffa mobiltelefoner, armband och så vidare. Det kan vara tråkigt för personen men det är inget samhällsproblem om hen inte får det. Däremot är det ett samhällsproblem om människor inte får tag på mat, bostad, el eller vatten. Detta är det grundläggande skälet till att staten tar ansvar för bostadsmarknaden, helt enkelt för att det är viktigt att alla har någonstans att bo vilket inte är samma sak som att marknaden är i jämvikt.

Att utbud och efterfrågan matchar varandra säger alltså precis exakt ingenting om hur folk egentligen har det. Vi kan ha en marknad med helt jävla perfekt matchning, men fortfarande ha 75 % av befolkningen som sover på gatan. Detta betyder inte att det inte kan vara meningsfullt att diskutera marknadsjämvikt, men en ska vara medveten om att det inte säger något mer än att de som kan betala priset också får en lägenhet.

Rea.

Nu handlar jag förvisso bara på rea själv, men jag kan ändå bli förundrad av hur människor blir som förblindade när priserna är just nedsatta. Alltså, ett specifikt plagg blir ju inte mer värt en viss summa bara för att det kostat en högre summa pengar innan. Jag tycker till exempel att 100 spänn är på tok för dyrt för en t-shirt, oavsett om det är nypris eller nedsatt pris.

Jag ser det lite som en skevhet i människors förmåga att värdera saker och ting i sig själva. Människor är mer intresserade av att hitta saker och ting som de upplever att de ”tjänar” på att köpa, eftersom priset varit högre innan än att faktiskt köpa en vara till ett pris de tycker är värt. Herregud, köp saker du behöver när du behöver dem, till ett pris du tycker är rimligt att betala.

Marknadskrafterna.

En gång hängde jag med ett gäng borgerliga ungdomar här i Bryssel. Ni vet sådana där personer som tycker att marknaden löser alla problem om ger folk vad folk vill ha. Sådana som tycker att om marknaden producerar sockriga frukostflingor istället för nyttigt bröd så är det helt i sin ordning för det är ju vad folk efterfrågar. Vi var i någon slags möteslokal för att hålla diskussioner.

I möteslokalen fick vi alla pennor, vanliga enkla bläckpennor. Men inte bara det, samtliga pennor var förpackade i en plastbehållare som ni kan se på bilden och jag kände bara för att säga: om detta är vad den fria marknaden har lyckats producera så kan ni ta alla era osynliga händer och lägga på hyllan. Om detta är vad marknadskrafterna har lett fram till, vad folk faktiskt efterfrågar, då tycker jag ärligt talat att det vore på sin plats med lite politisk styrning.

Ärligt talat så tror jag inte att det har funnits någon efterfrågan alls på bläckpennor inpackade i plaströr. Jag tror inte att det gör någon människa det minsta lilla mer tillfredsställd med livet att den här produkten existerar. Ändå så går det åt en massa plast för att tillverka dessa emballage som troligen slängs omgående i 99 % av fallen. Den enda som sparat det är nog jag, som en påminnelse om kapitalismens förmåga att skapa meningslös skit.