Barnförtrycket.

wpid-img_20140625_214242.jpg”Vuxen är inte en ålder – det är en livsstil”, brukar jag tänka.

I vårt samhälle finns det en dikotomi som är viktig, och det är idén om vuxen/barn och oberoende/beroende. Den vuxna människan antas ha makt och kontroll över sitt eget liv och också vara kapabel att bestämma själv hur hen ska leva det. Barnet däremot antas vara djupt beroende av vuxna människor i sin omgivning och inkapabel att fatta beslut rörande sitt eget liv.

Vuxnas tolkningsföreträde framför barn är nog det absolut mest accepterade och institutionaliserade tolkningsföreträdet. Till exempel: om ett barn har kontakt med myndigheter måste hens vårdnadshavare underrättas om inte mycket speciella omständigheter föreligger. Ett barn som rymt hemifrån kan med tvång tas tillbaka till hemmet och så vidare. Barn anses inte vara kapabla att fatta sina egna beslut utan måste tvingas till ”rätt” beslut av sina föräldrar.

Barn är i relation till sina föräldrar väldigt rättslösa. Samhället är oerhört blåögt inför det faktum att barn faktiskt far illa i hemmet. Det finns en idé om att det bästa för ett barn nästan alltid är att bo tillsammans med sina föräldrar och inte någon väldigt särskild omständigheter föreligger, eftersom det anses finnas något speciellt med kärleken mellan förälder och barn. Emellertid är ”kärleken” mellan förälder och barn ofta väldigt lik ”kärleken” i heteromonogama relationer; parten med makt, föräldern, försöker passa in barnet i en viss mall och använda barnet för att upprätta sitt personliga livsstilsprojekt. Barnen ska bli ”bra”, det vill säga lyckades samhällsmedborgare, snarare än lyckliga. Såhär är det såklart inte i alla familjer, men jag tycker mig se det i mångas relation till sin familj. Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.

Men framförallt tror jag att vuxna människor gärna ställer sig i motsats till barnet för att själva känna sina självständiga, oberoende och mogna. Alla människor är såklart, i själva verket, djupt beroende av andra, men i vårt samhälle finns det en idé om att vuxenblivande handlar om att släppa detta beroende. Människor som inte blir ”oberoende”, det vill säga typ skaffar sig ett jobb, en bostad på ”egen hand” och så vidare, anses inte riktigt bli vuxna. Vuxenblivandet handlar om att anpassa sig efter samhällets normer om vad en ”lyckad” vuxen individ är, inte så mycket om att finna sig själv och frigöra sig.

Det som vi ofta kallar oberoende handlar egentligen om makt. Den som har makt över andra, till exempel genom pengar, kan ofta tro sig vara oberoende eftersom hen inte är uppenbart underkastad andra välvilja. I relationen förälder – barn så kan föräldern ofta i högre grad uppleva denna känsla av oberoende, medan barnet är så uppenbart underkastad föräldern att det inte går att inbilla sig något. Det är svårt att någon kärlek ska kunna gro ur denna brutala maktobalans, minsta lilla maktmissbruk från förälderns sida kan innebära ett oerhört trauma för barnet då denne är så oerhört utelämnad.

Jag önskar att vuxna och framförallt föräldrar i högre grad kunde inse att de också är beroende av sin omgivning och att barn också är kapabla att fatta egna beslut om livet. Det kan förvisso vara så att människor behöver stöd och vägledning, men att tvinga någon till något med dennes vilja är sällan en positiv grej oavsett ålder. Av någon anledning finns det en idé om att just barn och ungdomar bör tvingas till saker trots skrik och tårar, något en knappast skulle utsätta en vuxen människa för. Detta socialt accepterade och institutionaliserade kränkande av barns integritet måste upphöra.

Barnaskaffande och barnförtryck.

Jag hamnade i en diskussion på twitter om det här med att skaffa barn och vad som kan vara en lämplig ålder och livssituation får sådant. Ofta så tycker människor illa om unga föräldrar eftersom de inte är ”självständiga” än, och alltså inte förväntas kunna ta hand om ett barn. I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, något som finns för att vissa människor ska kunna känna sig tillräckliga och kunna trycka ner andra för att de inte är det.

Det finns en uppdelning mellan ”barn” och ”vuxna” som bygger på att barnet är svagt och beroende och den vuxna är stark och oberoende. I mina ögon är detta en uppdelning som vuxenvärlden använder för att kunna legitimera sitt förtryck av barn. Det vill säga; barn och vuxna beskrivs så två motsatta och ömsesidigt uteslutande kategorier, där den ena beskrivs som stark, självständigt, rationell och så vidare och den andra som svag, osjälvständig, irrationell. Denna uppdelning gör att vi får svårt att se att barn kan ha något art säga till om i sitt eget liv och att vuxna kan vara beroende av vägledning. Jag tror inte att någon människa någonsin når ett stadium där de är fullt kapabla att ta hand om både sig själva och en annan människa, det behövs alltid andra människor omkring en. Vi är djupt beroende av andra, inte bara under vår barndom utan genom hela livet. Att sätta ”självständighet” och ”oberoende” som kriterium för att få skaffa barn är helt enkelt inte särskilt rimligt.

Vuxenhetsidealets utformning kommer, precis som alla andra ideal, från de högre klasserna i samhället. Att vara vuxen är att ha en stabil inkomst, ett ”bra jobb”, pengar på banken, ett tryggt boende, ett fast förhållande och så vidare. Kort sagt; att klara ”sig själv” (det vill säga bara vara beroende av andra på ett samhälleligt accepterat sätt). Många människor uppnår aldrig denna så kallade självständighet någonsin i livet eller åtminstone väldigt sent, helt enkelt för att de jobbar inom sektorer där lönen är låg, för att de inte kan hitta fast bostad och så vidare. Detta är inte ett fåtal personer utan många många som långt upp i åldrarna fortfarande inte har en så kallat stabil livssituation utan tvingas förlita sig på sociala nätverk, staten eller helt enkelt leva i otrygghet, misär och fattigdom. Enligt rådande normer bör dessa människor inte skaffa barn. Det är deras eget ansvar att ”ordna upp” sitt liv innan de kan skaffa barn. Men eftersom ett ordnat liv är en klassfråga så blir även barnaskaffande en klassfråga, eller åtminstone ett barnaskaffande som i samhällets ögon ses som legitimt. Samtidigt så finns det ett stort krav på framförallt kvinnor att skaffa barn, och dessa två samhälleliga normer skapar en för många ofrånkomlig rävsax. Å ena sidan ska en skaffa barn, och det gärna tidigt eller åtminstone ”inte för sent”, å andra sidan ska en ha uppnått ett ”ordnat liv” innan.

För många kan barnaskaffandet också vara en genväg till vuxenlivet. Människor som inte har så stora möjligheter till andra sätt att bli vuxna på, som en ”ordnad tillvaro”, kan ta till barnskaffande som en väg att bli det. Att bilda familj är helt enkelt ett sätt att bli vuxen, eftersom en åtminstone blir vuxen i förhållande till sitt barn. Eftersom vuxenblivandet är väldigt viktigt i vårt samhälle och sitter ihop väldigt mycket med just barnafödande så blir hela barnprojektet ett projekt för att accepteras i samhället, ingenting som individen själv kan ta när hen känner sig redo för det.

Vissa upprörs över att människor skaffa barn av ”egoistiska” skäl, vilket såklart är en rimlig sak att uppröras över. Att använda andra människor för sin egen skull är förtryck. I mina ögon är detta ingenting som är isolerat till unga personer som skaffar barn utan präglar hela barnaskaffandet som sådant. Människor skaffar barn som en del av sitt privata livsprojekt, för att en ”ska” ha barn, för att de vill ha ut något av att ha barn. Många, jag skulle säga de flesta, vuxna utnyttjar och förtrycker sina barn. Så blir det i ett samhälle där kärnfamiljen ses som ett ideal, något att eftersträva för individen för att de är så en ska leva. I ett samhälle där det finns så mycket press på människor att bilda familj så kommer det bli så att människor som inte alls är lämpade för det bilda familj, av helt fel anledningar. Min erfarenhet är att det är de människor som är mest familjeinriktade som är de värsta förtryckarna. De som ser barnen som något som ska skänka deras liv mål och mening brukar ofta ha en väldigt förtryckande attityd gentemot barnen, eftersom de inte ser barnen som människor utan som barn, som en pusselbit i deras livsprojekt. Barnförtrycket är helt enkelt inte isolerat till människor som är ”olämpliga” att skaffa barn utan är något som går igen i hela samhället.

Istället för att diskutera hur en ska vara innan en får skaffa barn så bör vi diskutera hur vi ska kunna bygga ett samhälle där barn slipper förtryckas. Jag tänker mig att detta måste ske genom ett upphävande av dikotomin barn/vuxen och kärnfamiljsnormen, och att vi istället börjar se varandra som individer oavsett ålder. Om vi upphäver dess normer tror jag att en stor del av barnförtrycket kommer att försvinna. Jag tror också att vi måste sluta se det som att barnen framförallt är föräldrarnas ansvar och istället se det som samhällets ansvar att alla barn ska ha en trygg uppväxt fri från förtryck. Olämpliga föräldrar kommer alltid att finnas, frågan är hur vi som samhälle ska hantera detta. Att moralisera kring individers agerande kommer troligen inte att lösa problemet, lika lite som det har löst något annat problem i världshistorien.

Rosa och vuxenbliandet.

Var på en sjukt intressant föreläsning med Ambjörnsson som skrivit boken Rosa – den farliga färgen som handlar om samhällets relation till rosa och hur otroligt symbolladdad den är. Hen tog upp en massa intressanta aspekter, bland annat klassfrågan i hur man låter sina barn använda rosa, där avståndstagande från färgen ofta är en statusmarkör inom den medvetna medelklassen. Detta motivera med att en inte vill pressa in barnet i ett fack, trots detta är en på en massa andra sätt är mycket mån om att visa vilket kön ens barn har på andra vis.

Det jag fastnade mest för var dock hur rosa hänger ihop med vuxenblivandet. ”Överdriven” användning av främst mer skrikiga nyanser av rosa anses höra barndomen till och därmed också vara något en bör ”växa ifrån” i takt med att en blir större. Färgen rosa fortsätter dock representera kvinnlighet, men används i mindre grad (bara detaljer i en outfit till exempel) och mindre extrema nyanser.

Ambjörnsson tog upp ett exempel med en feministisk aktivist som hade inrett hela sitt rum i en typiskt flickig och genomgående rosa stil och som menade att detta var ett slags motstånd mot vuxenblivandet. Eller, egentligen inte vuxenblivandet i sig men att bli vuxen på samhällets villkor. Det här tyckte jag var en jätteintressant poäng, och jag tänker på hur många gångar jag själv har rynkat näsan åt vuxna kvinnor som klär sig i ”fel” nyans av rosa trots att jag själv ofta har rosa på mig, i enligt mig mer smakfulla toner.

Om man inte vill behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Träffade för ett tag sedan en såndär tillkämpat dissig och otrevlig person och mindes när jag var kanske 14 år gammal och ”punkare” och satte prestige i att hata och dissa precis allt och alla. Och jag tänkte att så är man när man är ung och dum, då dissar man folk och företeelser till höger och vänster och sätter prestige i att vara otrevlig mot människor, sätta sig över dem och visa sig ointresserad.

Jag fick senare veta att hen ville göra ett så dåligt intryck som möjligt inför alla hen träffade. Kanske skulle det ha tagit emot som något slags skämt av de han mötte, en förmildrande omständighet eftersom hen då inte var sådan ”på riktigt” men själv blev jag bara än mer provocerade efter denna upplysning. Att med mening göra livet surt för andra är verkligen omoget och lågt. Ja, det är liksom taskigt, rakt av. Det finns inga förmildrande omständigheter.

För mig är det inte skitviktigt att vara artig eller trevlig. Jag tycker inte att man behöver förställa sig för att bli uppskattad eller för att passa in men jag värderar ändå att människor i så liten utsträckning som möjligt mår dåligt i min närvaro. Jag skulle inte förställa mig för att tillfredsställa andra, men att man visar intresse och är tillmötesgående gentemot personerna man umgås med tycker jag är grundläggande för att kunna betraktas som en person som uppnått någon slag social mognad. Annars kan man lika gärna sitta hemma.

Hur man kan orka ägna sig åt dessa medvetna försök att göra folk osäkra i ens närvaro som vuxen, det övergår mitt förstånd. Av någon anledning slätas beteenden som dessa ofta över. Det är okej att folk är otrevliga på det där dissiga och ointresserade sättet. Ibland för att de som blir utsatta känner sig nedtryckta, ibland för att man helt enkelt inte orkar kritisera en person som verkar sätta prestige i att vara ogillad av andra. Jag tror också det kan handla om någon slags missriktad omtanke, att närstående som bryr sig inte vill krossa denna väg till självrespekt som personen upprätthåller.

Nåja, det kan väl säkert hända att den här personen hade en trasig själ eller något. Men alltså, hur dålig självkänsla man än har, hur deppig och blyg man än är, så är det fan aldrig okej att bete sig som skit mot andra människor. Att vara aktivt dissig, nedlåtande och spelat (eller genuint) ointresserad gentemot andra är inget som en vuxen människa kan syssla med utan passar sig för ett barn. Om man inte i vuxen ålder är intresserad av att ens försöka behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Det är ett barn som beter sig som barn gör, inte ett barn som spelar vuxet.

Läste en text i SvD om trailern till filmen las palmas där en ettåring spelar en tant som trashar en bar.

Så frågan är således snarare: varför är det så oändligt spännande med barn som beter sig som vuxna på film?

Jag tycker att det är skittrist med barn som beter sig som vuxna. Hatar även djur som beter sig som människor. Tråkigt är vad det är. Däremot tycker jag att den aktuella videon är otroligt rolig. Malena johansson sätter fingret på varför. Det är helt enkelt otroligt träffsäkert.

Och, visst, ettåringens glupskhet, ostadiga gång och asociala beteende kommenterar effektivt vuxenvärldens emellanåt högst primitiva beteende.

Sen frågar hon sig om de flesta inte skrattar åt barnet snarare än parodin.

Men är det inte barnet som gulligt och groteskt spektakel de allra flesta skrattar åt?

Allvarligt talat: jag tror inte det. Jag garvar inte åt videon för att jag tycker att barnet i sig beter sig konstigt eller lustigt. Jag tycker inte heller att det är gulligt. Jag tycker bara att det är en genial satir över grisigt vuxenbeteende.

Jag tycker sjukt illa om humor som går ut på att barn gör vuxensaker. Typ att barn säger vuxna saker eller spelar vuxna. Jättetråkigt och dessutom potentiellt destruktivt för barnet. Jag minns själv när folk tyckte att jag var ”rolig” när jag försökte bete mig på ett sätt jag antog var socialt gångbart: så som vuxna gjorde. Det är extremt obehagligt.

Det roliga med den här videon är att barnet beter sig precis som ett barn gör. Det finns inget falskspel eller någon onaturlighet över det. Jag hade tyckt att det var astrist om det var regisserat eller om ett barn som var mer medveten om situationen hade varit med i filmen. Men nu är det inte så.

Det är helt enkelt bara ett barn som är placerat i en ”vuxen” miljö och beter sig som ett barn gör. Och detta belyser på ett otroligt roligt sätt hur vuxna beter sig ibland. Det är inte ett barn som spelar vuxet.