Ofta när människor opererar sig så hör man förklaringar som handlar om att de vill se ut som innan. De vill se ut som innan graviditeten, de vill ha bröst i samma storlek som innan de gick ner i vikt, de vill ha likadana kroppar som de hade innan.
Jag har ingenting emot operationer i sig. Om man har pengar och vill se ut på ett visst sätt så kan man väl köra. Vad jag däremot har något emot är det här med att det ses som naturligt att vilja bibehålla kroppen i ett och samma tillstånd. Det naturliga är förändring, inte att det alltid är likadant.
Människor förändras. Våra psyken förändras av stora händelser i livet och det gör också våra kroppar. Man kan inte återgå till något som var innan, däremot kan man gå vidare och förändra det man har nu. Men det här fastklamrandet vid dådtiden, det tror jag är djupt ohälsosamt.
Rädslan för fysisk förändring bottnar, tror jag, ytterst i vår rädsla för döden. Vi ser på våra kroppar att tiden går och vi vill göra allt för att hindra den utvecklingen, för att på något sätt intala oss själva att tiden skulle sluta gå obevekligt framåt. Då blir det enkelt att välja ett tillstånd och bestämma att detta är det naturliga, såhär ska det vara.