Ofta när människor opererar sig så hör man förklaringar som handlar om att de vill se ut som innan. De vill se ut som innan graviditeten, de vill ha bröst i samma storlek som innan de gick ner i vikt, de vill ha likadana kroppar som de hade innan.
Jag har ingenting emot operationer i sig. Om man har pengar och vill se ut på ett visst sätt så kan man väl köra. Vad jag däremot har något emot är det här med att det ses som naturligt att vilja bibehålla kroppen i ett och samma tillstånd. Det naturliga är förändring, inte att det alltid är likadant.
Människor förändras. Våra psyken förändras av stora händelser i livet och det gör också våra kroppar. Man kan inte återgå till något som var innan, däremot kan man gå vidare och förändra det man har nu. Men det här fastklamrandet vid dådtiden, det tror jag är djupt ohälsosamt.
Rädslan för fysisk förändring bottnar, tror jag, ytterst i vår rädsla för döden. Vi ser på våra kroppar att tiden går och vi vill göra allt för att hindra den utvecklingen, för att på något sätt intala oss själva att tiden skulle sluta gå obevekligt framåt. Då blir det enkelt att välja ett tillstånd och bestämma att detta är det naturliga, såhär ska det vara.
Samtidigt skiljer det sig åt väldigt mycket mellan könen vad som ses som attraktivt. Hos en man står erfarenhet väldigt mycket högt i kurs, ”de grå tinningarnas charm”.
”Män åldras förstås inte med större behag fysiskt utan endast i fråga om social status. Vi lider av felsyn i detta avseende eftersom våra ögon är tränade att se tiden som en defekt i kvinnornas ansikten men som ett tecken på karaktär i männens. Om männens främsta funktion vore dekorativ och den manliga puberteten betraktades som höjdpunkten i deras liv, skulle en ’distingerad’ medelålders man se chockerande ankommen ut.” (Naomi Wolf, Skönhetsmyten)
Wolf tar också upp rädslan för döden som faktor då det gäller vår strävan efter evig ungdom, men menar att den främst gäller kvinnor. Kanske männens dödsfruktan kanaliseras i kvinnors utseenden, alltså en åldrad kvinna påminner dem om att de själva ska dö mer än en åldrad man?
Jag antar ”dådtiden” är en felskrivning för ”dåtiden”, men det kan ju också stå för den tid då man utförde några dåd, till skillnad från nutiden, när man bara sitter passiv och hänger.
Skön dubbeltydig felskrivning där faktiskt. Dock att ”dåd” har en klang av brott. Eller?
Möjligen; jag tycker snarast det för tankarna till sådant som hjältedåd.