Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.
Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.
För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.
Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.
Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.