normer – Fanny Åström

Twitter 22/10. Att bete sig feministiskt.

Tycker hela den där idén om att kvinnor ska bete sig ”feministiskt” är så jävla fånig. Vad ska det ens innebära? Att inte bli förtryckt? Alla kvinnor har sina egna strategier för att hantera patriarkalt förtryck och det måste vi respektera. Vissa kvinnor kan inte gå emot patriarkatet, de kan sakna såväl materiella som känslomässiga resurser. Viktigt att förstå. Som feminist står jag upp för ALLA kvinnors rättighet att bli behandlade som människor, inte bara ”feministiska” kvinnors. Tycker inte att det finns något en kvinna kan göra som gör att hon förtjänar patriarkalt förtryck. Det finns inget som berättigar det. Feminister kan fan inte hålla på och gå omkring och diktera hur kvinnor ska agera för att slippa förtryck.

Alla de feministiska val jag gör i mitt liv är kampmetoder, min kropp är ett vapen i den feministiska kampen, men lösningen ligger inte där. Lösningen ligger inte i att sluta raka benen eller whatever, lösningen ligger i att tvinga män till att sluta förtrycka kvinnor. Om du gör val som bidrar till kampen mot det patriarkala förtrycket, bra. Det betyder inte att det är där lösningen ligger.

Att göra val som går emot patriarkatet kräver extremt mycket av en som person, det är inget vi kan förvänta oss av alla kvinnor. Det är ju därför feminism ens finns, för att det inte handlar om personliga livsval utan om politisk kamp. Allt jag skriver om hur en kan agera feministiskt ska läsas som kampmetoder, aldrig som genvägar till det postpatriarkala samhället.

Som feminist är det extra viktigt att omfamna de kvinnor som saknar styrka att gå emot patriarkatet och ge dem den styrkan. Många kvinnor får trygghet och sammanhang av att böja sig under patriarkatet, därför måste feminister ge dem den tryggheten istället. Det är det som är meningen med systraskap, att ge kvinnor resurser för att kunna styra sitt eget liv utan att böja sig under normerna. Men det är svårt som fan, och patriarkatet är en mäktig fiende. Ignorans för detta kan aldrig vara konstruktivt.

Som feminist måste en minnas detta: aldrig döma den som inte kommit dit du har kommit, inte brutit lika många normer som du. Det är lätt att bli frustrerad när en ser andra gå i samma fällor en själv trampat i, men det är endast så en når insikter. Frigörelse måste vara en process som sker i ens egen takt, på ens egna villkor. Inte en mall som bara kan placeras på en. Frigörelse ser heller inte lika ut för alla. För vissa är kanske utseende en skitstor grej, för andra relationer eller yrkesval. Grejer som varit skitviktiga i din egen frigörelse behöver inte vara det för andra. Patriarkatet drabbar oss alla olika.

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Alkoholnormen kritiseras medan andra normer främjas i Iogt-Nto:s senaste kampanj.

Iogt-Nto har en ny kampanj som kretsar kring de två karaktärerna Ökenråttan och Vinballen, som är singlar i 30årsåldern och spenderar mycket tid på krogen. Syftet är att ifrågasätta alkoholnormen, vilket såklart är bra. Frågan är vilka andra normer en reproducerar samtidigt.

Efter att ha läst de strippar som kommit ut så kan jag notera att ett centralt tema verkar vara att den kvinnliga karaktären, Ökenråttan, går över gränserna för ”okej” sexualitet för kvinnor. Hen råkar skicka sexsms till chefen och raggar på ”fel” (läs:farliga) killar. Jag uppfattar detta som en anspelning på ideal kring hur kvinnor ska vara, att de ska ”passa sig” sig (ta varannan vatten) så att de inte hamnar med ”farliga” killar och så vidare. När det kommer till den manliga karaktären, vinballen, så står snarare problem med erektion i centrum.

När Ökenråttan skickar sexsms till chefen. Så himla skämmigt att råka visa sin sexlust som kvinna!!!!

När ökenråttan visar intresse för ”farliga” killar. Kanske kommer hen ångra sig efteråt. Menar Iogt-Nto att det vore Ökenråttans eget fel om hen råkade ut för något läskigt när hen gick hem med ”fel” kille? Ökenråttan måste fly landet för att hen skrivit att hen vill ligga på facebook (?).

Förutom att reproducera dessa föreställningar kring hur kvinnor ska vara så reproducera kampanjen idéer om hur det ska vara att bli vuxen, vilka normativa ideal en ska uppnå. Kampanjen riktar sig till folk i 30-årsåldern och därför är karaktärerna också i den åldern själva, skriver Iogt-Nto i sitt pressmeddelande.

Många – inte minst 30-45-åringar – begränsas av krogsupande och bag-in-box-drickande på helgerna och vid andra tillfällen som styrs av alkoholnormen.

Ett genomgående tema är hur karaktärerna på grund av alkohol inte lyckas nå upp till vissa saker som antas vara eftersträvansvärda för dem, framförallt att hitta en fast partner. Trots att ambitionen verkar vara att hantera alla tillfällen som styrs av alkoholnormen så är det uteslutande ”vilt” singelliv vi ser i karaktärernas liv. Båda karaktärerna är singlar, barnlösa och så vidare. Alkoholkonsumtionen beskrivs som ett hinder från att stadga sig, och karaktärerna beskrivs som ”misslyckade” för att de fortfarande är singlar och letar ända upp i 30.

Jag tycker att det är tråkigt att alkoholen främst ställs emellan personen och andra normativa ideal, såsom att stadga sig och bilda familj, göra karriär och så vidare. Detta är inte vad jag tänker på i mitt val att vara nykterist, att det främsta problemet med alkoholen skulle vara att den kommer hindra mig från partner, familj, karriär och så vidare. För mig handlar det om att ha andra prioriteringar i livet än de normativa, och ett av dessa normativa inslag är alkoholen.

Jag förstår att kampanjen ska nå brett och att en därför vill lyfta fram saker som många kan relatera till, vilket kan vara just svårigheter att nå andra normativa mål. Givetvis är det trist om folk hindras från att göra saker de faktiskt vill för att de super så mycket. Det tråkiga är att det nästan genomgående är så det ser ut om en kollar på de strippar och tweets som kommit ut hittills.

Kampanjen heter ”fyll livet”, vilket alltså ska syfta till allt annat en kan fylla livet med utöver alkohol. Syftet med kampanjen sägs vara att lyfta hur alkoholdrickandet inskränker på ens frihet:

Vi vill att fler reflekterar över hur alkoholdrickandet begränsar den egna och andras frihet. Men vi vill också peka på och erbjuda fler möjligheter till saker som man kan göra bättre nykter. Vi vill att fler fyller sina liv med nyktra krogbesök, fester, hemmakvällar, friluftsaktiviteter, kulturupplevelser och andra spännande saker.

Så om det är detta som är syftet, varför är stripparna så ensidigt fokuserade på singlar som ägnar sig åt krogliv? Varför tar de inte upp alkoholnormen i andra sammanhang, såsom vid middagar, ”mingel” med företaget, afterwork-öl (som visserligen är på krogen, men fortfarande en annan grej än att supa sig full och krogragga) eller något? Risken är att den som är 30 och läser strippen inte känner sig träffad och manad att göra något åt saken om hen har ett bra jobb, partner och familj. Är den som lyckas ”balansera” sitt liv och både dricka och uppfylla andra ideal rätt ute när hen dricker? Det känns som att problemet med Ökenråttan och Vinballen inte främst är deras alkoholkonsumtion utan att de är patetiska förlorare som inte lyckats uppnå vad en förväntas uppnå som 30-åring. Det hade varit intressant att se hur alkoholen kan begränsa även ”lyckade” människors liv.

Jag tycker att det är bra att Iogt-Nto försöker nå ut till denna åldersgrupp, men tycker att det är tråkigt att de samtidigt reproducerar ett gäng normer om hur livet ska se ut när en är 30, hur vuxenblivande ska gå till och hur kvinnor ska bete sig.

Läs gärna Isaks inlägg om saken.

Att bryta vissa skönhetsnormer men inte andra.

Ibland får en frågan om varför en väljer bort rakning men inte sminket, eller någon annan skönhetsrutin. Ytterst så handlar frågan om skönhetsideal inte om hår eller smink utan om alla ideal samlade, och att göra ett aktivt urval som passar en själv. Detta är såklart lättare sagt än gjort. Hur avgör en vad som är ens eget val och vad som är samhällsnormer? Jag har egentligen gett upp idén att göra mig helt fri från samhällsnormer, jag tror inte det är möjligt. Det viktiga är att försöka minimera det hur illa en far på grund av dem. För att göra detta är det viktigt att noggrant utvärdera vad en väljer att lägga sin energi på i fråga om skönhet, och varför en gör detta.

En viktig grej är vilket förhållande en har till olika skönhetsrutiner. Är det lustfyllt och frivilligt eller är det tvångsmässigt. Rakningen var för mig mer tvångsmässig. Det var något jag var ”tvungen” att göra med vissa intervaller för att håret inte skulle bli för långt. Sminkningen är något jag gör sällan och endast när jag har lust till det. Det tar inte på långa vägar lika mycket tid i anspråk.

Givetvis kan en ha en osund relation även till smink. Vissa går upp en timme tidigare för att göra sig i ordning, varje dag. Vissa tycker att det är jobbigt att gå ut osminkade, eller gör det inte alls. Jag kan dra mig till minnes många tillfällen då det klagats över att någon var så jävla tröt att hen inte ens orkade sminka sig innan hen gick till affären. Detta förefaller för mig fullständigt absurt, jag skulle aldrig sminka mig för att gå till affären. Jag har aldrig haft problem med att gå ut osminkad, och idag är det standard. Om jag hade tyckt det var jobbigt att gå ut osminkad hade jag såklart försökt motverka det precis lika mycket som jag har motverkat mina jobbiga känslor inför att inte raka bort min kroppsbehåring.

Jag tror att just hårigheten har blivit en stor grej för många delvis för att det är mer ”permanent”. Även om en kan välja att raka sig bara då och då så verkar de flesta antingen raka eller inte raka. Smink däremot kan en använda någon gång ibland och sedan tvätta av. En annan faktor är att det verkar anses okej att använda tillmälen mot orakade kvinnor på ett sätt som folk generellt inte gör mot osminkade kvinnor. En kvinna som är osminkad kan vara osnygg och så vidare, men blir sällan anklagad för att vara ofräsch eller äcklig på samma sätt som en hårig kvinna blir. Visst finns det gott om press kring sminkning också, men jag menar att det inte är på långa vägar lika normbrytande att gå ut osminkad som kvinna som att vara orakad och inte dölja det.

En annan faktor är att håret är något som växer naturligt men som ska rakas bort för att en ska uppfattas som ”kvinnlig”, vilket ger frågan en extra intressant dimension. Hur kan de göra en mer kvinnlig att ta bort något som växer naturligt på kvinnor? Jag tänker att både smink och vissa kläder kan användas för att accentuera vissa drag, och därmed ”lyfta fram” något som finns där redan från början. Nu är det väl inte riktigt så det fungerar, det inser jag också, men det går ändå inte att komma ifrån att rakning mer än andra saker handlar om att ta bort utan att för den sakens skull framhäva. Det handlar om att bekämpa sin natur. Med både smink och kläder finns dessutom ett inslag av personlig frihet och konstnärlighet, det kan vara ett sätt att uttrycka sig. Jag har svårt att se att rakning skulle vara det, såvida en inte rakar fittan i olika mönster. När jag sminkat mig mycket har det knappast bara varit för att vara snygg utan även för att signalera grupptillhörighet, värderingar och så vidare.

Men jaja, nog teoretiserat kring detta. Huvudpoängen är att var och en måste fatta sina egna beslut, men att normkritik och uppvisande av alternativ är en bra väg att gå. Personligen har jag valt bort rakningen och skriver därför mycket om det. Det handlar inte om att alla ska göra som jag utan om att visa att det finns andra sätt att hantera sin kropp än att raka den slät.

Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

Som normbrytande så är det väldigt vanligt att folk ifrågasätter hur det känns ”egentligen” att bryta mot normerna. Är det inte lite jobbigt att inte vara kvinnlig och behagfull, är det inte jobbigt att inte vara monogam, vill du inte egentlige ha barn innerst inne och så vidare. Det är inte helt ovanligt att framstående feminister, som Beauvoir, får utstå påhopp som bygger på att de egentligen inte är/var lyckliga i sitt normbrytande liv. Normbrytandet framställs här som en hopplös kamp mot den egna naturen, en kamp en inte kan vinna; antingen får en resignera inför de naturliga drifterna eller så får en leva ett liv i olycka.

Att alla människor någon gång är olyckliga anses inte relevant. Personer som följer alla normer är såklart också olyckliga, men då det sker så skylls olyckan inte på att de följer normerna utan på något annat. Det är först när en normbrytande person är olycklig som det används emot denne. Som mot Beauvoir.

Alla större val en gör i livet är såklart förenade med viss vånda. Såväl att skaffa barn som att inte göra det, att leva monogamt och att inte göra det och så vidare. Det är klart det är jobbigt att ta beslut, risken finns ju alltid att en gör fel. Men när våndan kommer över val som följer normen så härleds inte våndan till att valen kan vara fel, utan till att det är så det liksom känns lite till och från här i livet, vanlig nervositet och så vidare.

Sedan finns det såklart en extra vånda i normbrytande val, nämligen den som påförs en från samhället. Att inte följa normen är förenat med dömande reaktioner från omgivningen, eller åtminstone den ständigt återkommande uppmaningen att motivera och förklara sina val. Det är klart att sådant leder till en större osäkerhet. Att bryta motnormer är alltid en mer aktiv handling än att bara göra vad som påbjuds av samhället, och då blir det mer jobbigt att känna att en har fel. Alternativet till det liv en väljer blir mer närvarande om det finns representerat bland idealen. En personer som väljer att leva normativt kanske inte riktigt förstår vad hen går miste om, eftersom alternativet aldrig var formulerat på samma sätt. En person som väljer att bryta mot normerna vet emellertid alltid vad alternativet hade kunnat vara, eftersom det trycks i ansiktet varje dag.

Ett typiskt exempel på hur olika val värderas olika beroende på om de följer normen eller ej är det om barnaskaffande. Människor som inte vill skaffa barn blir ofta ifrågasatta med att de kanske kan komma att ångra sig, men det borde ju strängt taget även gälla den som skaffar barn. Båda besluten är livsavgörande, men det ena ifrågasätts inte på samma sätt eftersom det följer normen.

Sedan är det klart att det är jobbigt att bryta emot det som har blivit inpräntat i en sedan barnsben. Att som kvinna inte leva upp till sin kvinnoroll är jobbigt, ty samhället utmäter ett straff för den som inte följer normen; straffet att vara udda, att inte passa in, och ibland även straffet att få sina livsval aktivt ifrågasatta. Sådant är såklart smärtsamt.

Jag kan inte säga att jag inte har lidit över att bryta mot normer. Första gången någon kommenterade min orakade bara ben stack det till, och i den ögonblicket önskade jag att de var lika släta som alla andra kvinnors. I sådana situationer är det lätt att resignera och tänka att det inte är värt det. Men på det stora hela känner jag ändå att det är det, för det ger mig så mycket mer. Utöver de uppenbara sakerna såsom pengar och tid så handlar det om att jag tagit makten över min egen kropp och i slutänden också över mitt eget liv. Att jag kan välja själv vad jag ska lägga min kraft på, att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut. Detta är värt den vånda som det också leder till.

Så nästa gång du ser en normbrytande person våndas över sina val så kan du tänka att den här personen trots allt måste ha något större syfte, något som står över alla dessa våndor. Något som uppenbarligen gör det värt det.

Hårfobi.

Åh herregud. Denna kommentar fanns i Bloggkommentatorernas kommentarsfält.

Det är upp till var och en tycker jag. Men jag själv AVSKYR hår och har fobi mot det och tycker att det är äckligt. Kort och gott. Jag rakar benen men inte armarna. Någon gräns får man ha 🙂

Okej. Personen påstår sig alltså ha hårfobi. Men hon rakar inte armarna eller huvudet. Väldigt selektiv fobi, och väldigt praktisk får man tycka eftersom den stämmer precis överens med samhällets normer i frågan. Man undrar om hon har fobi enbart för kroppshår på fel ställen på kvinnor eller om det även gäller för män? Ställer hon sig på en stol och skriker om hennes sexpartner (förutsätter här heterosexualitet, jag vet förlåt) inte rakat benen.

Sen tycker jag att det verkar otroligt jobbigt att ha en hårfobi! Jag menar, jättemånga människor har ju hår. Även om fobin bara är begränsad, som det verkar, till hår på benen så verkar det otroligt jobbigt att få en fobireaktion (oresonlig rädsla, ofta handlingsförlamning etc) så fort man ser håriga ben. Om jag hade varit den här personen så hade jag sett till att söka terapi för detta! Det finns hjälp att få så att du kan leva ett normalt liv.

Nejmen allvarligt. Sluta använda ordet fobi för att få era personliga preferenser att låta mer viktiga eller svårare att förändra. Du har troligen ingen fobi, du är bara inskränkt och tycker att det känns skönt att förklara detta som om det var något du inte kunde rå för. Och om du har en fobi, sök då hjälp för helvete. Både för din egen och andras skull.

Därför rakar jag benen.

Jag rakar benen. Det är en såndär grej som vissa feminister tycker är okej och andra tycker är fel. Jag rakar i alla fall benen för att det får mig att känna mig mer bekväm när jag har kjolar och bara ben, för att det får mig att känna mig trevligare att ligga bredvid. Jag rakar dem dock inte så ofta, kanske en gång varannan vecka.

Jag förstår att anledningen till att jag rakar benen är för att det är ett skönhetsideal som har pådyvlats mig. På samma sätt som ideal är anledningen till att jag sminkar mig, har vissa kläder eller gärna skulle vilja vara lite smalare och lite mer vältränad. Men jag fortsätter raka benen trots att jag är medveten om varför jag göra det.

För när jag är medveten om att detta inte bara rör sig om mitt fria val utan att det är så mycket mer i rörelse kring mina skönhetsrutiner så kan jag granska dem och värdera den funktion de fyller i mitt liv och det besvär det medför. Jag har slutat banta och sminka mig dagligen för det tog så mycket tid, så mycket tid som jag mycket hellre ägnar åt andra saker.

Men att raka benen är okej för att jag tycker att det är okej. För att jag tycker att det är en värd ansträngning att lägga ner på det jag får ut av det. Och för att jag inte känner mig tvingad till det, för att jag kan avstå om det tar för mycket tid och energi i anspråk. För att jag kan strunta i att göra det på flera veckor om jag inte känner orken eller lusten.

Man ska ifrågasätta det man gör, granska det och förstå varför man gör det. Man behöver inte sluta med allt som man ägnar sig åt för att det är pådyvlat från samhället men om man skaffar sig kunskap om det så blir det så mycket lättare att värdera det utifrån sig själv och inte utifrån vad som förväntas. Och det blir så mycket lättare att sluta känna tvång.

Att ställa upp.

Ofta hörs utsagan rörande sex att man aldrig ska ställa upp på något man inte känner sig 100% bekväm med. Dels att man inte ska ställa upp vid tillfällen man inte har lust och dels att men inte ska ställa upp på olika typer av sex om man inte är helt bekväm i det. När det gäller tillfällen så tycker jag verkligen att det är helt okej att ställa upp även om man inte så sådär skitpepp. Det är helt normalt i en relation att man gör det.

Det är mycket osympatiskt med människor som tjatar om saker som ska göras i sängen, det tycker jag. Men jag tycker att den här idén om total bekvämlighet vid varje steg är lite konstig ibland. När jag inledde mig sexuella bana så vågade jag inte ta vid en kuk, än mindre ha den i munnen. Det var inget jag var bekväm med att göra när jag gjorde det, det handlade bara om att jag ville tillfredsställa min partner då han bett om det. Men se, det var inget farligt alls med det.

Nu menar jag inte att man ska ställa upp på allt men risken om man vill känna sig totalt bekväm i varje steg är att man inte fördjupar eller utvecklar sitt sexliv vilket är en förlust för vem som helst. Och framförallt är det väl förbannat trist att vara monogam med en människa som inte är intresserad av att ens testa det man själv vill göra. Jag orkar inte ens tänka på hur otroligt tråkigt jag skulle tycka att det var.

Jag tror att oron inför att pröva ofta handlar om förställningar om att det skulle vara äckligt eller sjukt eller att man inte skulle kunna. Som tjejer som aldrig rider sin partner för att de är rädda för att ”göra fel” eller inte vågar ta på sig själva under sexakten för att det liksom är ”för mycket”. Det är ju tråkigt att normer ska behöva ha ett så stort inflytande över folks sexliv.

Så jag tycker att folk borde ställa upp lite mer på varandras önskemål i sängen. För det mesta är det nog inget farligt utan bara ett utvidgande av sexuella erfarenheter. Ofta hittar man nog något man gillar också.

Om bikini på barn.

Bloggkommentatorerna ironiserar (helt berättigat) över moralhetsen kring föräldraskap. Just nu är det Alex Schulman som har hamnat i blåsväder för att han låter sin dotter ha bikini.

Jag tycker också att det är orimligt att tycka att föräldrar är dåliga för att de röker, dricker eller kollar på porr, men just grejen med bikini på barn kan jag verkligen förstå. Inte för att det är dåligt ur ett genusperspektiv, vilket är ett perspektiv jag har ganska svårt att förstå, men för att man sexualiserar något som borde vara osexuellt.

Iden med bikini är ju att man ska täcka att par bröst som ju är något sexuellt, alltså blir bikinin i sig sexuell. Inte för att jag tror att en 1-åring bryr sig nämnvärt eftersom de inte vet något om knulle, men det skickar onekligen ganska märkliga signaler till omgivningen att man anser att barnet har något där som behöver döljas. Att dölja brösten borde inte vara nödvändigt ens för vuxna i något sammanhang och därför anser jag att det är dumt att föra den typen av normer längre och längre ner i åldrarna.

Sen ska man givetvis inte förvägra barnet att ha något det önskar, men man ska inte heller tvinga på barn vuxenvärldens normer tidigare än det behövs. Med risk att låta som någon kristen konservativ tant så tycker jag att barn ska få vara barn, i alla fall i det här avseendet.

Och när det gäller bikini på barn som en ”kul grej” så har jag ganska svårt att förstå det roliga i barn som gör vuxna saker. Dessutom tycker jag att det är respektlöst och fjantigt att skämta med sina barn på det sättet, många hävdar ju att ungarna inte fattar, men jag tror att de flesta barn har mer känsla för vad som pågår i deras omgivning än vad många tror, och att vara reducerad någon slags skämt är obehagligt för de flesta.