En gång sa en man till mig att det som fick honom att falla för mig var att jag var så ”full av liv”. Sen exploaterade han mig på denna livsglädje, denna kärlekskraft, och lämnade mig när jag var utpumpad på den. Det fanns ingenting kvar för honom att ”älska”, för det han älskade med mig hade han tagit ifrån mig.
Jag var ingenting annat än hans pixie dreamgirl. Kvinnan som kom in i hans liv med ”livsglädje” som han kunde rycka åt sig av. Kvinnan som kunde sätta lite färg på hans tillvaro.
Är detta kärlek? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är objektifiering. Det är att använda en annan människa. Det är att upphöja en annan människa på grund av en av dennes egenskaper, istället för att betrakta hen som en hel människa.
Jag kunde inte göra honom hel, för det kan ingen människa göra. Och när detta framgick för mig och för honom så blåstes grunderna för relationen bort. Jag var inte någon person fylld av liv, jag var också trasig.
Att sitta på den piedestal som jag satt på i den relationen kan vara underbart. Att bli dyrkad av en annan människa, att få veta att jag är den individ som kan fylla den människans liv med färg och mening. Det är klart en känner sig värdefull. Men när det inte längre är möjligt så degraderas en plötsligt till att inte betyda någonting.
Detta är inte kärlek, det är förtryck. Förtryck eftersom en tvingas in i en roll, en roll som ett övernaturligt väsen och inte som en människa. En roll som Kvinna. Det handlar om att reduceras till det som kvinnor antas vara för män, som kvinnor antas kunna ge män. Men eftersom den rollen är omöjlig att leva upp till så blir också relationen omöjlig.
Jag tänker att jag måste lära mig att tacka nej. Jag måste lära mig att jag aldrig kommer kunna vara den där varelsen, fylld av liv, för någon annan. Jag måste lära mig att jag inte kommer kunna rädda någon från livets meningslöshet och tristess. Hur lockande det än är att träda in i den där rollen, så kommer det alltid att vara en lögn, och jag vill inte leva i en lögn.
Jag vill vara en hel människa i alla relationer. Jag vill inte sitta på någons piedestal, inte vara någons pixie dreamgirl. För jag vet att fallet därifrån är så svårt, gör så ont, och jag vill aldrig falla så igen. Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.