Twittrade såhär om fenomenet Män Som Inte Reflekterar:
De där dagarna en funderar över olika män som sagt att de älskar en och varför de inte har förmått behandla en med respekt. Skulle vilja kunna tro att de helt enkelt bara är onda, men så enkelt är det tyvärr inte. Varför har de ständigt varit så inkapabla att ge en någon form av kärlek? Skulle önska att de kunde ge mig hjälp att förstå varför de har fått mig att må så dåligt, men de reflekterar inte. Varför reflekterar det inte? För att det är jobbigt och för att de inte behöver.
För mig är reflektion livsnödvändigt, för dem ett val. Det är just denna brist på reflektion som utgör grunden till deras brott. De väljer att inte se sig själva, för att de kan. De väljer att istället hoppa från kvinna till kvinna och bryta ner henne, exploatera henne, för de kan göra så. För mig är det inget alternativ, jag är fången i mitt beroende av män och den enda frigörelsen går genom självrannsakan. De är rädda för att se sig själva som ofria och som förtryckare, därför ser de ingenting alls. För mig däremot är det en nödvändighet att se min egen position som förtryckt. Det är smärtsamt, men jag har inget val.
Överlag det här med män och kvinnor och att reflektera över sitt egen beteende är någonting som upptagit mycket av min tankekraft på sista tiden. Jag undrar dels varför så många män inte reflekterar över sitt eget beteende och sin position och vad som egentligen krävs för att de ska göra det.
Jag tänker mig att det är jobbigt att som man reflektera över dessa saker, för det innebär mer smärta än frigörelse. Som kvinna kan en liksom vända sin ilska mot någonting, mot patriarkatet och mot de män som utsatt en för saker, och den ilskan erbjuder en slags känslomässig krockkudde. Som kvinna blir en av med skulden över att vara förtryckt, men som man tar en del av skulden över att vara en förtryckare.
Många män som försöker ägna sig åt reflektion kring sina manliga beteenden fastnar just i skulden. De blir så blockerade av tanken att de liksom har betett sig fel, att de har skadat människor, att de inte kan ta sig vidare och använda dessa insikter på något vis.
Jag tänker att skuld är det en känner om en inte förstår varför en faktiskt gör vissa saker, typ jag kände skuld inför min ”kvinnlighet”, typ mina känslouttryck, innan jag förstod att det ofta var mäns agerande mot mig som fick mig att bli ”hysterisk”. Män är ju (nästan) lika fångade i mansrollen som kvinnor är i kvinnorollen. Om en gör reflektion halvdant, det vill säga förstår att det en gör är fel och skadar människor men inte varför en gör det, så är risken att en bara landar i skuld stor. Om en inte kan ha någon slags förståelse för sig själv så går det sällan att förändras.
Det som har hjälpt mig att förändra saker och ting i mitt beteende som varit kopplade till patriarkatet, till exempel mina ätstörningar och stora delar av mitt internaliserade kvinnohat, har inte varit att typ ”inse” att det är dåligt utan att förstå varför jag gör det. Jag tänker att män borde kunna resonera liknande kring mansrollen, även om de på ett annat sätt bär skuld för att de förtrycker kvinnor.
Problemet är att det väldigt ofta åläggs kvinnor att göra även detta arbete åt män. Mannen kommer och beklagar sig, kvinnan är ”förstående” och känner sympati inför mannen. Kvinnan ursäktar mannens beteende, och han behöver själv aldrig förstå varför han gör som han gör. Kvinnan ”ser” att mannen är svag och beroende, att han påverkats av sin omgivning, sin uppväxt och så vidare till att ha blivit den han har blivit. Hon ursäktar honom, men utan att ställa krav på att han ska förstå det hon förstår.
Jag tror det handlar om att män ofta är rädda för svaghet. Maskuliniteten bygger på att en är en fri och självständig rationell individ, att en inte påverkas av typ ”strukturer”, sitt känsloliv och annat trams. Om en då skulle erkänna att en faktiskt har påverkats av de här sakerna så skulle en också behöva släppa den självbilden, och jag tänker mig att det är mer smärtsamt än att gå omkring och känna skuld för saker. Att behöva se sig själv i sin kontext, att behöva relatera till sig själv som en del i någonting större, det ingår helt enkelt inte i det manliga sättet att tänka kring saker och ting. Jag tror att det är den här tröskeln som män måste komma förbi för att kunna syssla med något verkligt förändringsarbete. De måste samtidigt kunna se att de gör fel och att de måste ändra på det.
Nå, detta är bara en teori. Om det finns någon man här som har större insikt i frågan så läser jag gärna.