Min första ordentliga kontakt med fenomenet herrtidningar var när jag var på en båtresa där några killar läste tidningen Slitz. Jag var typ 15 år och i en väldigt ambivalent period. Jag tyckte att killarna var idioter men ville samtidigt har deras bekräftelse. Jag hade därför inga skrupler inför att överge kvinnokampen för att få lite kärlek.
Men hela grejen var att det bara var de töntiga killarna som läste herrtidningar. Genomgående. Därför har jag inte kunnat uppröra mig över det, helt enkelt för att det kvittar mig fullständigt vad dessa människor gör. Jag tycker generellt att de är sådana jävla loosers. Jag kände mig inte påverkad av herrtidningarna för jag tyckte bara att de som attraherades av innehållet var sådana hopplösa töntar.
Jag har märkt att det har bashats en massa på herrtidningar på sista tiden. Det har bland annat utlysts en bojkott på diverse feministiska bloggar. Personligen kan jag väl känna att det är att fokusera på fel fråga. För det första finns det ingen chans i världen att man kommer nå ut med budskapet till Slitz målgrupp, och om man gör det så kommer de bara tycka att man är en idiot och dra ännu fler ”höhö”-skämt om feminister.
Och jag kan känna lite såhär: det finns svin och det kommer alltid att göra det. Är det så viktigt att omvända idioter egentligen? Det intressanta är väl att få det stora flertalet att tänka lite mer på hur man agerar kring kvinnor kontra män? Att göra allmänheten lite mer medveten om feminism. Det är ungefär som att bekämpa nazismen genom att försöka övertala NSF:s överhuvud om att alla är lika mycket värda, det går ju inte.
Och herrtidningar i stil med Slitz är, som jag uppfattat det, inget utbrett fenomen. Jag stöter verkligen aldrig på det i min vardag. Sen antar jag att det finns någon slags försäljning eftersom tidningarna fortfarande finns kvar, men ni fattar vad jag menar. Hur ofta träffar man någon som läser herrtidningar, egentligen.
