Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.
Ryktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.
Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.
Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.
När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.
Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.
Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.