En fin patriarkal tradition är att sätta diagnoser på kvinnor som inte lever upp till det patriarkala samhällets förväntningar eller ideal. Till exempel hysteri var en diagnos som ofta sattes på kvinnor som hade problem med att underkasta sig den trånga mall en skulle leva i som kvinna.
Myten om den hysteriska kvinnan lever i hög grad kvar. När kvinnor reagerar på det förtryck som män utsätter dem för, genom att bli förbannade, kräva bekräftelse i relationer och så vidare, så anses det ofta vara ett uttryck för att de kvinnorna på olika sätt styrs ”för mycket” av sina känslor och inte är så kallat ”rationella”.
Rationalitet är ett ideal som skapats utifrån patriarkala ramar. Män behöver inte reagera på förtryck på samma sätt som kvinnor, män behöver inte foga sig i en underordnad roll och män har på det stora hela mycket mer svängrum inom vilket de kan ”leva ut” och så vidare. Eftersom män är normen i samhället så ses mäns känslomässiga problem, deras utspel och så vidare som mer rimliga, inte som ett tecken på galenskap utan snarare som rättmätiga reaktioner på oförrätter. Detta handlar om manligt tolkningsföreträde. När en man gör något så förväntas han ha goda skäl till det, även om det är att ha sex med en kvinna mot hennes vilja eller slå sin fru halvt fördärvad. När en kvinna gör något ifrågasätts hon i regel direkt, för att hon ska få rätt måste hon kämpa sig till det, vilket såklart i sin tur också uppfattas som ”hysteriskt”; ”varför måste hon skrika och bråka så mycket nu när vi sitter här och försöker ha det trevligt i våra förtryckarpositioner”.
Kvinnor som på olika sätt gör motstånd diagnostiseras fortfarande på ett sätt som stigmatiserar dem utifrån deras kön. Det kan vara att de har pms, att de har fått för lite kuk eller att de helt enkelt bara är som kvinnor är i största allmänhet; hysteriska och irrationella. Ibland dras det också till med sjukdomar som inte på samma sätt är bundna till kön, men som ändå ofta beskrivs utifrån just föreställningar kring hur kvinnor är. Vad som helst bara det inte handlar om att kvinna faktiskt reagerar på ett rimligt sätt på en oförrätt.
En grej jag har noterat är hur jag ofta diagnostiseras med att jag har eller har haft dåligt fungerande relationer med män. Detta är såklart sant, och det är också något jag ofta skriver om eftersom jag ser det som en av patriarkatets effekter. Mina relationer med män har såklart påverkat mitt sätt att se på världen men de har inte gjort att jag är mindre intelligent eller liknande. Jag är inte galen för att jag förmår sätta in mina erfarenheter i ett större perspektiv, det är vad människor gör dagligen och det som formar hela vår syn på samhället.
Kvinnor som försöker förstå det de blivit utsatta för i detta patriarkala skitsamhälle ur ett större perspektiv anses helt enkelt vara ologiska, irrationella, och om de agerar emot denna orättvisa är de hysteriska eller galna. Jag förstår att det kan vara svårt för många män att begripa vad det är som får feminister att agera som de gör, men om de kunde ta och släppa sitt tolkningsföreträde och faktiskt leva sig in i vår position skulle det kanske bli lättare att begripa att vårt agerande är ett fullständigt rimligt agerande i en orimlig värld. Att agera med ilska när en utsätts för förtryck är en fullständigt rimlig reaktion.
Om en stor grupp människor beter sig på ett sätt som en uppfattar som sinnessjukt borde en kanske försöka ta sig en titt på orsakerna bakom detta. För det allra mesta så är sådana beteenden reaktioner på verkligheten snarare än något som bara helt plötsligt bubblar upp inifrån en själv. Att kvinnor så ofta uppfattas som just ”galna” kanske har mer med samhället att göra än med kvinnorna själva. Men det är såklart bekvämare att patologisera människor och därmed stigmatisera deras protester än att ta något annat än sin egen bekvämlighet på allvar.