Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Myten om den hysteriska kvinnan lever kvar.

En fin patriarkal tradition är att sätta diagnoser på kvinnor som inte lever upp till det patriarkala samhällets förväntningar eller ideal. Till exempel hysteri var en diagnos som ofta sattes på kvinnor som hade problem med att underkasta sig den trånga mall en skulle leva i som kvinna.

Myten om den hysteriska kvinnan lever i hög grad kvar. När kvinnor reagerar på det förtryck som män utsätter dem för, genom att bli förbannade, kräva bekräftelse i relationer och så vidare, så anses det ofta vara ett uttryck för att de kvinnorna på olika sätt styrs ”för mycket” av sina känslor och inte är så kallat ”rationella”.

Rationalitet är ett ideal som skapats utifrån patriarkala ramar. Män behöver inte reagera på förtryck på samma sätt som kvinnor, män behöver inte foga sig i en underordnad roll och män har på det stora hela mycket mer svängrum inom vilket de kan ”leva ut” och så vidare. Eftersom män är normen i samhället så ses mäns känslomässiga problem, deras utspel och så vidare som mer rimliga, inte som ett tecken på galenskap utan snarare som rättmätiga reaktioner på oförrätter. Detta handlar om manligt tolkningsföreträde. När en man gör något så förväntas han ha goda skäl till det, även om det är att ha sex med en kvinna mot hennes vilja eller slå sin fru halvt fördärvad. När en kvinna gör något ifrågasätts hon i regel direkt, för att hon ska få rätt måste hon kämpa sig till det, vilket såklart i sin tur också uppfattas som ”hysteriskt”; ”varför måste hon skrika och bråka så mycket nu när vi sitter här och försöker ha det trevligt i våra förtryckarpositioner”.

Kvinnor som på olika sätt gör motstånd diagnostiseras fortfarande på ett sätt som stigmatiserar dem utifrån deras kön. Det kan vara att de har pms, att de har fått för lite kuk eller att de helt enkelt bara är som kvinnor är i största allmänhet; hysteriska och irrationella. Ibland dras det också till med sjukdomar som inte på samma sätt är bundna till kön, men som ändå ofta beskrivs utifrån just föreställningar kring hur kvinnor är. Vad som helst bara det inte handlar om att kvinna faktiskt reagerar på ett rimligt sätt på en oförrätt.

En grej jag har noterat är hur jag ofta diagnostiseras med att jag har eller har haft dåligt fungerande relationer med män. Detta är såklart sant, och det är också något jag ofta skriver om eftersom jag ser det som en av patriarkatets effekter. Mina relationer med män har såklart påverkat mitt sätt att se på världen men de har inte gjort att jag är mindre intelligent eller liknande. Jag är inte galen för att jag förmår sätta in mina erfarenheter i ett större perspektiv, det är vad människor gör dagligen och det som formar hela vår syn på samhället.

Kvinnor som försöker förstå det de blivit utsatta för i detta patriarkala skitsamhälle ur ett större perspektiv anses helt enkelt vara ologiska, irrationella, och om de agerar emot denna orättvisa är de hysteriska eller galna. Jag förstår att det kan vara svårt för många män att begripa vad det är som får feminister att agera som de gör, men om de kunde ta och släppa sitt tolkningsföreträde och faktiskt leva sig in i vår position skulle det kanske bli lättare att begripa att vårt agerande är ett fullständigt rimligt agerande i en orimlig värld. Att agera med ilska när en utsätts för förtryck är en fullständigt rimlig reaktion.

Om en stor grupp människor beter sig på ett sätt som en uppfattar som sinnessjukt borde en kanske försöka ta sig en titt på orsakerna bakom detta. För det allra mesta så är sådana beteenden reaktioner på verkligheten snarare än något som bara helt plötsligt bubblar upp inifrån en själv. Att kvinnor så ofta uppfattas som just ”galna” kanske har mer med samhället att göra än med kvinnorna själva. Men det är såklart bekvämare att patologisera människor och därmed stigmatisera deras protester än att ta något annat än sin egen bekvämlighet på allvar.

19 kommentarer till Myten om den hysteriska kvinnan lever kvar.

  • Mensvärk skriver:

    Bra tankesätt! Jag anser att det också kan appliceras på de flesta människor som anses vara ”avvikande”, som inte vill leva enligt samhällets färdigt utsatta ramar. Jag ser diagnoser för ”neurologiska avvikelser” (jag tycker illa om att kalla det avvikelse när jag anser det vara normalt) som en del av detta, det blir ett sätt att katalogisera de som är annorlunda. Jag blir så himla arg på att det finns typ ”ett rätt sätt” och resten är ”sjukt”, ”överaktivt”, ”irrationellt”, ”hysteriskt” etc.

    Förresten, du har en så galet välskriven blogg <3!

    • Egon A skriver:

      Nu kan man inte ”anse” att saker är normalt eller inte. Det är ett begrepp som mäter en mängd av något jämfört med en annan mängd. Om 1/20 personer har en viss psykisk störning eller liknande är det per definition onormalt precis som raka bananer eller hästar med fem ben.

      • sak skriver:

        Nej, nu pratar du om ordet ”vanligt” inte om ordet ”normalt”. Att något är ovanligare än något annat betyder inte med nödvändighet att det är onormalt – det skulle ju göra ganska många saker onormala på ett väldigt konstigt sätt. Tigrar är t ex inte onormala, bara för att de är ovanliga. Vidare så innehåller en normalfördelning även de ovanliga ”svansarna” av olika spektrum.

        • Egon A skriver:

          Nej det gör jag inte, normalt vs onormalt handlar om avvikelser och inget annat. Det beror ju helt på kontexten vad som är onormalt och inte, tigrar är ju just bara tigrar och inget annat så de kan inte vara varken normala eller onormala. Däremot kan stora , röda eller svaslösa tigrar vara det.

  • karin skriver:

    Alltså, det här inlägget och även inlägget igår om patriarkal tystnad får mig verkligen att gråta av igenkänning. Fy fan vad less jag är på att bli kallad psychobitch, hysterisk, att jag ska ”lugna ner mig”, att få mina upplevelser och känslor nedvärderade.

  • Sandra skriver:

    Precis! Det här har jag också tänkt på. Dessutom kan män i filmer döda folk till höger och vänster utan att det behöver ges nån ingående förklaring till deras psykiska hälsa eller bakomliggande orsaker. När kvinnor däremot är t ex yrkesmördare eller så i filmer ska i regel alltid deras bakgrund dras upp. Det måste liksom förklaras varför de blivit så grymma och blodtörstiga, ofta med något extremt som att de som barn sett hela sin familj mördas eller så. Kvinnor måste ha en tydlig anledning att vara arga och vilja skada andra i filmer för att folk ska kunna sympatisera med dem och förstå dem antar jag (?), medan män snarare behöver en ingående förklaring om de INTE vill skada andra i såna här filmer.

  • amanda skriver:

    och blir de allt för jobbiga bränner vi dem på bål!

    (så sjukt bra inlägg. jag skrev min examensuppsats om häxbränningarna i sverige och kom fram till att det framförallt handlade om kvinnor som inte passade in i sina tilldelade könsroller som brändes. de som ansågs som ”hot” mot den patriarkala makten. diagnos: häxa, liksom, likt hysteridiagnosen)

  • Malin skriver:

    Alltså Fanny,
    jag har verkligen inte tyckt om dig från start, jag tyckte att du var otroligt obehaglig, bitter och väldigt känslokall. Jag chockerades av dina inlägg och tänkte ofta att vad fan säger hon? Men något märkligt har hänt i mig senaste månaderna, jag har liksom börjat.. fatta dig och förstår ju nu att jag varit skeptisk för att du ställt min värld och mina tankar helt upp och ner och tvingat mig att reflektera över saker som är orättvisa och fel i mitt fd hyfsat bra och jämställda liv. Och nu är jag bara…väldigt tacksam. Tacksam för vad du gör, att du står upp för dig själv, att du inte försöker vara alla till lags och att du lägger ner så mycket tid och energi på dina medmänniskor. För mig är du helt klart en av dom viktigaste grejerna som finns på internet just nu. Sluta aldrig! :)

  • ingrid skriver:

    Tänker hur nära besläktat patologiserandet av kvinnor hänger ihop med den patriarkala tystnaden som du skrev om i ett tidigare inlägg.

    Hur fan bemöter en tystnad när en ifrågasätter något som är helt själva sjukt? Klart en blir galen av tystnad. Detta ständiga klappandet på huvudet; ”lilla hysteriska du, när argumenten är sämre höjs rösten” – ”NEJ FAN HELLER NÄR EN BEMÖTS AV ETT JÄVLA STONE FACE SÅ MÅSTE EN JU SKRIKA FÖR DU VERKAR JU INTE HÖRA, DÖVA GUBBE.”

  • Din sista mening sammanfattar allt utmärkt. Så många hopplösa situationer som jag har befunnit mig i där min upplevelse av en mans förminskande av mig, lögner, psykiska- & fysiska misshandel har landat i att han inte kan hantera att han beter sig ’emotionellt irrationellt’ när sådant sker utan ger mig ansvaret för jag är ju redan en sådan där emotionellt irrationell människa – en kvinna. Jag ska således bära ansvaret för alla känslor i relationen. Att jag var lugn innan kränkningarna ges inte utrymme i hans version. Så som jag beter mig _efter_ dom.. givetvis måste en kunna lägga allt på mig, ty så hysteriskt!

    Att min sk. hysteri är en rimlig reaktion på att inte bemötas med respekt.. jag tror faktiskt inte att det handlar om att män (inte alla är sådana givetvis, men oj så vanligt det tycks vara) ignorerar det faktumet utan att dom inte förstår att även jag har ett perspektiv & att det _inte_ är ett maskulint sådant utan det färgas av den tillvaro som jag lever i & den verklighet som jag möter & som gör att jag ser saken i ett annat sken – ett sken dom inte kan förstå så som jag kan förstå deras eftersom jag vistas i en kultur som värdesätter deras sken så högt & upphöjer det till norm. Jag tror inte att dom förstår.

    PS. blir jätteglad då jag ser att du skriver om det rationella idealet inramat av patriarkat.

  • Åh, har fö. en berättelse:
    Då jag var redaktionsassistent dök en nyhet ang. att en sportstjärna hade misshandlat den kvinna han levde med, upp. Ehsan Fadakar – chefredaktör för Nyheter24, där jag var (SADLY) – tyckte att det inte var trovärdigt. Den där kvinnan hade minsann borderline-problematik. Klart att hon inte hade misshandlats, rena påhittet ju.

    Jag ba: ……………….???

    Så jag förklarade för honom att det var en fullkomligt orimlig föreställning eg. _just för att_ hon har den diagnosen, med anledning av att människor med psykisk problematik tenderar att bli tillsammans med andra människor med psykisk problematik eftersom dessa befinner sig på liknande vibe & finner förståelse för varandra – det är som att söka sig till någon av liknande kultur, både omedvetet & medvetet.

    I många fall lever alltså en psykiskt tilltufsad kvinna tillsammans med en psykiskt tilltufsad man, men mannens psykiska tilltufsande erkänns inte på samma sätt som kvinnans bla. eftersom att män inte söker sig till psykiatrin i samma utsträckning ALLS & att söka sig till psykiatrin är ett nödvändigt steg för att diagnostiserats. Att män inte söker sig till psykiatrin är alltså inte bara en riskökning gällande den tragiska självmordsrisken (då män ju leder den ligan starkt) utan även en utväg för att bibehålla attityden om den hysteriska kvinnan. Kvinnan har diagnostiserats – hon anses vara hysterisk. Emotionell irrationell. Mannen – egentligen lika emotionellt irrationell – har dock inte diagnostiserats för han har inte sökt sig till psykiatrin. Han har således inte någon hysteristämpel _&_ han är man. Kuken kan man lita på. Alla trumfkort på sin hand.

  • Hanna skriver:

    ”Men om de kunde ta och släppa sitt tolkningsföreträde och faktiskt leva sig in i vår position skulle det kanske bli lättare att begripa att vårt agerande är ett fullständigt rimligt agerande i en orimlig värld.”

    Ska nog ta och hänga upp detta på min vägg!!!!

  • Flobster skriver:

    Det är pga detta man ofta blir utskrattad/hånad när man säger ifrån. Blir inte tagen på allvar för att man är ett galet fruntimmer som överdriver sin ilska mot en hand på röven. Detta flin/skratt som reaktion på ens ilska gör ju en såklart ännu mer ”hysterisk” och bekräftar bara det som alla fruntimmer uppvisar. Nu sitter jag här arg så jag kokar av galenskap och hysteri bara jag tänker på det!

  • Angelica skriver:

    Jag hatar sättet vissa män talar om kvinnor som känslostyrda hysterikor. Det blir så motsägelsefullt med vetskapen om att män står för majoriteten av alla våldsbrott. Vad är sådana brott om inte känslostyrda?

  • Ayay skriver:

    Skitfint. Du är så spot on. Du skrev tidigare ett inlägg om den lättvindiga uppmaningen till kvinnor att ”ta plats”. Hur det inte är något en bara gör helt enkelt, utan att det är en kamp. Jag blev så glad av det blogginlägget, för just det är något som lärare och andra har kastat ur sig till mig hela livet – utan någon djupare analys av hur de själva kan GE PLATS OCH LYSSNA.

    Här utvecklar du hur kvinnor som tar plats kan bemötas. Asnajs. Hur jag älskar de här insikterna. Och jag älskar att vara arg istället för ledsen och besviken på mig själv för att jag inte ”tar plats” (på andras villkor).

    Jag läser just nu Det kallas kärlek efter tips på din blogg (oj, vad bra den är). Holmberg skriver där om hur mycket trixande det kan krävas av kvinnan för att få sin röst hörd i förhållandet. Saker ska liksom framföras på sätt som mannen godkänner för att tas på allvar – en får inte tjata eller överreagera eller vara för känslosam eller manipulativ…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv