Fick lite frågor angående det här med barnafödande om hur jag ser på män som blir övertalade/lurade till att skaffa barn, en intressant situation som jag tänkte att jag skulle utreda lite närmre.
Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är fel att försöka få någon till att skaffa barn om denna inte vill, alldeles oavsett kön eller relation i övrigt. Däremot kan jag ofta tycka att det är ett jävla gnäll om just det här med att män luras till att skaffa barn av ondsinta kvinnor. Ligger du med en kvinna och inte vill skaffa barn kan du skippa att ha barnalstrande sex, det vill säga inte syssla med omslutande sex, ha avbrutet samlag eller använda kondom. Det kan såklart ske olyckor, men sådant är livet. Vill du undvika en olycka till varje pris rekommenderar jag den mycket effektiva preventivmetoden avhållsamhet. Jag anser inte att det ska vara möjligt att ha något att säga till om formellt när det kommer till om barnet ska behållas eller inte, inte heller tycker jag att en ska kunna avsäga sig sitt faderskap. Har en varit med och gjort en kvinna gravid får en ta konsekvenserna av det.
Det har rått viss förvirring kring det härmed att kvinnor tvingas in i barnafödande, eftersom det kan hända män på precis samma sätt. När jag talar om det här med barnafödarideologin så menar jag inte att det är enskilda män som tvingar kvinnor till att föda barn åt dem. Detta behövs inte, eftersom vi har en såpass stark barnafödarideologi. Det är kvinnor som lär sig att längta efter barn, att deras mening med livet är att föda barn och så vidare. Detta lär sig inte män, och därför är det inte särskilt överraskande att kvinnor är mer taggade på att skaffa barn i regel. Det är ju kvinnor som fått inpräntat hela livet att deras egenvärde ligger i detta. Det är ju det här som är så snillrikt med patriarkatet, att kvinnor i så hög grad indoktrineras till att fixa sitt eget förtryck.
Kvinnor lär sig också att de har ett bäst före-datum på ett helt annat sätt än män. Det är viktigt att reflektera över när en vill skaffa barn. Vill en vara en ung mamma eller är det viktigare att ha en stabil ekonomisk situation? Kan dessa kombineras? Hur ska allting, graviditet och föräldraledighet, passas ihop med resten av livet? Tiden under vilken en kvinna kan klämma fram en unge är bra mycket mer begränsad än för en man, både rent biologiskt men också samhälleligt. Kvinnors livsval är alltid utsatta för betydligt mycket mer ifrågasättande än mäns, speciellt när det kommer till moderskap. Som kvinna måste en också på ett helt annat vis förhålla sig till möjligheten att en kommer behöva stå med ensamt ansvar för barnen, eftersom män alltid är mer fria att gå om de känner för det.
Ändå har barnaskaffande en stor laddning i detta samhälle. Om en har skaffat barn tillsammans med en man har en som kvinna plötsligt mer rätt att göra legitima anspråk på mannen. Dels juridiskt, i form av försörjningsplikt, vårdnadsfrågor och så vidare, men också känslomässigt. Det är helt enkelt inte riktigt okej att behandla en kvinna en har barn tillsammans med illa. Det finns också ett större tabu mot att separera om en har gemensamma barn. Att skaffa barn kan alltså vara ett sätt att ”rädda” eller etablera ett förhållande. Om en skaffar barn är en plötsligt bundna till varandra, i alla fall i teorin.
Jag har i alla fall själv erfarenhet av att min vilja till att sätta igång med olika projekt för att knyta min partner närmare mig har ökat när jag inte känt att jag blivit bekräftad i en relation. När en saknar trygghet i känslolivet vill en gärna skaffa sig trygghet på andra vis, och där är projekt som att flytta ihop, att skaffa husdjur, att skaffa barn och så vidare centrala. Att kvinnor anstränger sig mycket för att relationer ska hålla ihop är inte så konstigt, eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i patriarkatet villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.
Barnaskaffande är alltså ett sätt för kvinnan att uppfylla sin uppgift i patriarkatet men också att ”säkra” sin plats i det så gott det går, genom att göra en man moraliskt och till viss del juridiskt skyldig till att vara tillgänglig. Eftersom män har en plats i samhället och makt i relationer alldeles utan att behöva skaffa några barn och dessutom har ett betydligt större tidsmässigt svängrum för när de kan göra detta så är det såklart så att deras drivkraft till att skaffa barn är mindre.
Jag tänker mig att det en som man kan göra för att hantera den här situationen är att behandla personer en har relationer med på ett sätt som gör att de upplever sig värdefulla och trygga oavsett om en ingår i en traditionell kvinnoroll eller inte. Jag tror att det i så fall finns större möjligheter att leva tillsammans trots att en har olika viljor när det kommer till barnaskaffandet. Tyvärr är det svårt att lösa detta helt på en individuell nivå, utan det är såklart ett samhälleligt problem att kvinnor fostras in i denna roll.