Fick lite frågor angående det här med barnafödande om hur jag ser på män som blir övertalade/lurade till att skaffa barn, en intressant situation som jag tänkte att jag skulle utreda lite närmre.
Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är fel att försöka få någon till att skaffa barn om denna inte vill, alldeles oavsett kön eller relation i övrigt. Däremot kan jag ofta tycka att det är ett jävla gnäll om just det här med att män luras till att skaffa barn av ondsinta kvinnor. Ligger du med en kvinna och inte vill skaffa barn kan du skippa att ha barnalstrande sex, det vill säga inte syssla med omslutande sex, ha avbrutet samlag eller använda kondom. Det kan såklart ske olyckor, men sådant är livet. Vill du undvika en olycka till varje pris rekommenderar jag den mycket effektiva preventivmetoden avhållsamhet. Jag anser inte att det ska vara möjligt att ha något att säga till om formellt när det kommer till om barnet ska behållas eller inte, inte heller tycker jag att en ska kunna avsäga sig sitt faderskap. Har en varit med och gjort en kvinna gravid får en ta konsekvenserna av det.
Det har rått viss förvirring kring det härmed att kvinnor tvingas in i barnafödande, eftersom det kan hända män på precis samma sätt. När jag talar om det här med barnafödarideologin så menar jag inte att det är enskilda män som tvingar kvinnor till att föda barn åt dem. Detta behövs inte, eftersom vi har en såpass stark barnafödarideologi. Det är kvinnor som lär sig att längta efter barn, att deras mening med livet är att föda barn och så vidare. Detta lär sig inte män, och därför är det inte särskilt överraskande att kvinnor är mer taggade på att skaffa barn i regel. Det är ju kvinnor som fått inpräntat hela livet att deras egenvärde ligger i detta. Det är ju det här som är så snillrikt med patriarkatet, att kvinnor i så hög grad indoktrineras till att fixa sitt eget förtryck.
Kvinnor lär sig också att de har ett bäst före-datum på ett helt annat sätt än män. Det är viktigt att reflektera över när en vill skaffa barn. Vill en vara en ung mamma eller är det viktigare att ha en stabil ekonomisk situation? Kan dessa kombineras? Hur ska allting, graviditet och föräldraledighet, passas ihop med resten av livet? Tiden under vilken en kvinna kan klämma fram en unge är bra mycket mer begränsad än för en man, både rent biologiskt men också samhälleligt. Kvinnors livsval är alltid utsatta för betydligt mycket mer ifrågasättande än mäns, speciellt när det kommer till moderskap. Som kvinna måste en också på ett helt annat vis förhålla sig till möjligheten att en kommer behöva stå med ensamt ansvar för barnen, eftersom män alltid är mer fria att gå om de känner för det.
Ändå har barnaskaffande en stor laddning i detta samhälle. Om en har skaffat barn tillsammans med en man har en som kvinna plötsligt mer rätt att göra legitima anspråk på mannen. Dels juridiskt, i form av försörjningsplikt, vårdnadsfrågor och så vidare, men också känslomässigt. Det är helt enkelt inte riktigt okej att behandla en kvinna en har barn tillsammans med illa. Det finns också ett större tabu mot att separera om en har gemensamma barn. Att skaffa barn kan alltså vara ett sätt att ”rädda” eller etablera ett förhållande. Om en skaffar barn är en plötsligt bundna till varandra, i alla fall i teorin.
Jag har i alla fall själv erfarenhet av att min vilja till att sätta igång med olika projekt för att knyta min partner närmare mig har ökat när jag inte känt att jag blivit bekräftad i en relation. När en saknar trygghet i känslolivet vill en gärna skaffa sig trygghet på andra vis, och där är projekt som att flytta ihop, att skaffa husdjur, att skaffa barn och så vidare centrala. Att kvinnor anstränger sig mycket för att relationer ska hålla ihop är inte så konstigt, eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i patriarkatet villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.
Barnaskaffande är alltså ett sätt för kvinnan att uppfylla sin uppgift i patriarkatet men också att ”säkra” sin plats i det så gott det går, genom att göra en man moraliskt och till viss del juridiskt skyldig till att vara tillgänglig. Eftersom män har en plats i samhället och makt i relationer alldeles utan att behöva skaffa några barn och dessutom har ett betydligt större tidsmässigt svängrum för när de kan göra detta så är det såklart så att deras drivkraft till att skaffa barn är mindre.
Jag tänker mig att det en som man kan göra för att hantera den här situationen är att behandla personer en har relationer med på ett sätt som gör att de upplever sig värdefulla och trygga oavsett om en ingår i en traditionell kvinnoroll eller inte. Jag tror att det i så fall finns större möjligheter att leva tillsammans trots att en har olika viljor när det kommer till barnaskaffandet. Tyvärr är det svårt att lösa detta helt på en individuell nivå, utan det är såklart ett samhälleligt problem att kvinnor fostras in i denna roll.
”eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i patriarkatet villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.” menar du här att ifall en kvinna avstår en heteromonogam relation så förlorar hon sin plats i patriarkatet? Hur då? Tänker du exv på lesbiska kvinnor här? Hamnar en ”utanför” patriarkatet då?
Jag läser det snarare som att den plats man _kan_ kämpa sig till som kvinna inom patriarkatets ordning är villkorad, dvs. den ’högsta’ position man som kvinna kan lyckas ta sig till (god hustru Samt en massa annat). Att inte uppfylla de kraven gör inte att man hamnar utanför det patriarkala systemet, däremot hamnar man ännu längre ned i hierarkin. Man har brutit mot könskontraktet, man blir paria, utböling. Ut ur den patriarkala ’stugvärmen’.
Jag tror att detta gäller människor i homorelationer så väl som barnlösa kvinnor. Det är ett jäkla tjat på barnlösa singelkvinnor som börjar närma sig de 30 om att de ’borde’ träffa någon så att de ’kan bilda familj’ – eller barnlösa som är i en relation: ’är det inte dags för barn snart’?
Hmm, men det du och Fanny skriver antyder att det finns ngt ”bortom” patriarkatet, fast min utgångspunkt är att samhället är patriarkaliskt vi kommer inte bortom detta. Och om en som kvinna väljer att strunta i att skaffa barn dvs bryter mot normer blir hon ifrågasatt, ses som konstig, tas ej på allvar osv och en blir inte bekräftad som kvinna på samma vis. Men, i ett patriarkat så tjänar kvinnor på att inte skaffa barn då hon inte blir lika beroende av mannen och tanken är väl just detta att barnafödande inte ska vara till ngn slags nackdel för kvinnan i ett postpatriarkalt samhälle? Men att det är detta idag just därför tjänar kvinnor på att inte skaffa barn, inte gifta sig osv vilket är själva problemet vår barnalstrande förmåga blir vår svaghet.
Nu lägger jag mig i också, men jag tänker att Fanny helt enkelt menade att patriarkatet är lika med samhället. Det vill säga ”eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i samhället villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.” Vilket då innebär precis samma sak som du skriver, att om en kvinna väljer att strunta i att skaffa barn eller ingå i en heteromonogam relation så blir hon ifrågasatt och möjligtvis även utstött.
Jag tror inte kvinnor tjänar på att inte skaffa barn. Inte som samhället ser ut i dag. Bakslaget av ett sådant beslut eller oförmåga är för stort och hårt i det kapitalistiska systemet. Man tjänar på att ha en familj, inte minst när man blir äldre, när man behöver någon som kan ta hand om en, fysiskt, känslomässigt, praktiskt, ekonomiskt. Även om äldrevården existerar så är den rätt misärartad, och att då inte ha en familj som kan stå upp för ens rättigheter när man är gammal och sjuk vore skit. Inte sagt att jag personligen tänker skaffa barn, eller ens kan få barn, vem fan vet. Det vet man ju aldrig innan det är dags. Men att säga att man tjänar på att inte skaffa barn tror jag är en helt felaktig bild. Jag tror man tjänar som bara den på att skaffa barn OCH att vara beroende av en man i patriarkatet. I det postpatriarkala samhället, i ett eventuellt kommunistiskt system, not so much. Gud vad rörigt … får utveckla om det blir diskussion om saken.
Hanna har rätt. När jag talar om en plats i patriarkatet talar jag om en etablerad o upphöjd plats. Kvinnor som är t.ex. lesbiska har såklart en plats på det viset att de lever i detta samhälle, men de ingår inte i patriarkatets ”berättelse” utan framstår alltid som ett undantag och något som måste bekämpas. Detta gör däremot inte hustrun eller modern.
Jag förstår hur du menar Fanny med patriarkatet. Och även Hanna och sak. Jag tycker att detta är något förenklad syn på kvinnor och kvinnors möjligheter i detta samhälle.
Alla tjänar på att ingå i en familj, både män och kvinnor, det är så vårt samhälle är uppbyggt och det är detta system som män tjänar på då de generellt har mest makt i familjen. Men även män som inte lyckas skaffa en familj förlorar på detta. Nu pratar vi om vårt västerländska samhälle för att tydliggöra. MEN en kvinna, om hon vill lyckas karriärmässigt politiskt eller ekonomiskt så tjänar hon, trots att hon ses som konstig, oerhört mycket på att inte skaffa barn att inte låta sig bekräftas som kvinna i det hänseende Fanny nämner. Det är ingen slump att Angela Merkel är barnlös liksom. Min poäng är att vårt samhälle erbjuder ett flertal vis att få patriarkal bekräftelse antingen genom att som kvinna ”vara kvinnlig” dvs så hur män önskar kvinnor eller vara manlig Thatcher, Merkel, hård osv. Då förlorar hon sin bekräftelse som kvinna men blir en av grabbarna.
Jag vill på detta förenklade vis inte nödvändigtvis ifrågasätta inlägget, men ge min syn på den patriarkala bekräftelsen.
Jag tänker att det är ett fåtal kvinnor förunnat att kunna hävda sig på det sätt du beskriver, och att de fortfarande ifrågasätts pga sina val. Generellt så menar jag att heterorelationen och barnafödandet är den väg som kvinnor har, men det finns alltid undantag.
Jag tror att du tolkar meningen fel. Jag läste den som att kvinnor i vårt patriarkala samhälle i hög utsträckning erkänns på villkoret att de ingår i en heteromonogam relation. Dvs, det finns inget bortom patriarkatet i vårt samhälle, men snarare att patriarkatet kan välja att inte erkänna dina val som acceptabla och stämpla dig som misslyckad inom de patriarkala ramarna.
Det stämmer nog alldeles säkert att det finns väldigt mycket tryck från olika håll att kvinnor bör föda barn, medan män inte pressas i samma utsträckning. Jag tänker också att detta delvis grundar sig i att som liten ser en massvis med kvinnor som tar hand om barn. Som liten tjej är det säkert ofrånkomligt att identifiera sig med det och påverkas i sin självbild.
Jag undrar om det här kan förändras i och med att barnen ser fler pappor med nappflaskor och barnvagn, jag hoppas det. Vore ganska soft om det växte upp en generation av män som främst vill ha ungar, och status/pengar i andra hand.
I alla fall som man kan det ibland vara svårt att veta hur flickvännen tänker. Är det verkligen hennes egen vilja att ha barn eller är det bara ett latent ”Så ska det vara. Det hör liksom till”. Därför ifrågasätter man 100 gånger för att veta hur hon har tänkt i detalj.
Men istället för att bara göra det kanske man bör fråga sig själv, varför tänker jag själv så sällan på att bli pappa? Jag tror att det beror på att man liksom inte såg och kunde identifiera sig med så mycket män som tog hand om barn när man var liten.