Svenskt näringsliv har under en tid drivit frågan om att näringslivsanpassa utbildningen i landet. Detta ska ske genom att ”resultatinriktad” forskning och utbildningar som är gångbara på arbetsmarknaden premieras, bland annat genom att humaniorastudenter ska få mindre pengar som ”signal” på att deras utbildning inte lönar sig. Med ”resultatinritad” forskning menas forskning som ”samverkar” med näringslivet, alltså är till nytta för näringslivet.
I en tid där så gott som alla partier är överens om att jobben och tillväxten är det viktigaste på den politiska dagordningen så faller dessa förslag såklart i någorlunda god jord, utan att bli ifrågasätta med den frenesi en skulle önska. Men vad innebär det egentligen för akademin att den ska jobba med näringslivet intressen som ledstjärna?
Min kursansvarige på nationalekonomi berättade att Uppsala universitet enbart hade behövt dra ner på utbildningsplatserna på samhällsvetenskapliga institutionen med 1000 platser i och med de senaste besparingarna. Det är otroligt många människor som inte kommer att kunna läsa samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en stor förlust av människor som skulle kunna lära sig att bättre förstå och kritisera samhället vi lever i. På statskunskapen, som jag läser nu, har de blivit tvungna att dra ner seminarietiden till bara en timme i veckan, trots att diskussion är ett av de nödvändiga huvudinslagen i utbildningen. Detta gör inte bara att färre får utbildning, utan även att de som får den får sämre sådan. Inte ett särskilt rimligt sätt att förvalta det faktum att en massa människor investerar både tid och pengar i högskolestudier.
Den vetenskap som drabbas av denna politik är med nödvändighet samhällsvetenskap och humaniora. Detta beror på att nyttan med denna vetenskap allt som oftast inte kan mätas i ”innovationer” som Svenskt näringsliv kallar forskningsresultat när de är till nytta för näringslivet. Gynnas gör istället forskning som tydligt riktar in sig på att ta fram resultat som överensstämmer med vad näringslivet efterfrågar. Saker det är lätt att tjäna pengar på.
Ett vanligt argument är att en ska göra detta för ”studenternas egen skull” eftersom de ändå inte får något jobb efter utbildningen. Som om frågan om vilka jobb som finns vore helt opolitisk! Vilka jobb som finns beror i stor utsträckning på vad som premieras i samhället. En massa saker, såsom kultursektorn och forskning, måste till stor del finansieras gemensamt. Om vi drar ner på finansieringen av detta så är det klart att det inte finns några jobb för studenterna. Det betyder inte att det inte finns behov av deras kompetens eller att det inte finns arbete som behöver utföras.
Häri finns själva problemet med Svenskt näringslivs idé om samhällelig nytta. De definierar denna nytta utifrån vad som gagnar näringslivet, eftersom näringslivet ”ger jobb” och så vidare. Men det som gagnar näringslivet är inte alltid det som gagnar samhället i helhet. Det finns en massa saker som är värdefulla utan att kunna mätas i kronor. Ett exempel på detta är jämställdhet, som ju är något positivt i sig själv och inte för att det skapar mer konkurrenskraftiga företag eller något annat trams.
Genusvetenskapen kommer troligen inte att komma på någon uppfinning som näringslivet kan tjäna en massa pengar på. Däremot så är den till nytta för samhället på en mängd andra sätt. Den hjälper oss att förstå strukturer som styr våra liv, och förhoppningsvis även att frigöra oss från dem. Det kanske inte är till nytta för Svenskt näringsliv att jag lär mig att förstå historiskt politiskt tänkande, men det är definitivt till nytta för mig när jag ska begripa världen omkring mig. Dessa kunskaper är också nödvändiga för att samhället som helhet ska röra sig framåt, att det finns ett levande kunskapsklimat inte bara för de discipliner som levererar det näringslivet behöver, utan för alla.
Samhällsnytta är nämligen inte synonymt med nytta för näringslivet. Det finns en mängd saker som gynna samhället utan att gynna, eller rentav missgynna, näringslivet. Näringslivet kan inte få sätta agendan för vilka områden vi anser intressanta att utforska, näringslivet kan inte sätta gränserna för sökandet efter kunskap. Det är inte demokrati, utan företagsstyre.