Etikett: kunskap

Att förstå mannen.

En sak jag verkligen tycker om med SCUM-manifestet är det stora ointresset som finns för att ”förstå” män. Solanas skriver om män som några slags märkliga varelser som inte har något inre, alternativt är helt obegripliga. De är helt enkelt inte möjliga att ”förstå” på djupet. Istället lägger texten fram ett annat sätt att förstå män, ett sätt att förstå män som grundar sig just på att de inte går att förstå ”på djupet”, utan att vi istället måste se dem som obegripliga. Det var oerhört befriande för mig att läsa SCUM, bland annat på grund av detta. Jag insåg att jag inte behöver förstå män, att det inte behöver analysera män och söka efter deras inre. Det räcker med att förstå den situation jag befinner mig i, att förstå det förtryck jag blir utsatt för. Sedan försöker jag då och då analysera maskulinitet ändå, men jag ser det inte som centralt i min feminism.

På samma sätt som män beskrivs i SCUM har kvinnor beskrivits och beskrivs fortfarande i patriarkatet. Kvinnor beskrivs som väsensskilda från män, som objekt som en kan lära sig att använda men aldrig på djupet förstå. Kvinnor uppmuntras däremot generellt till att förstå män på ett annat sätt, i termer av likhet, genom att söka efter det gemensamma. Ibland ska kvinnor rentav förstå män bättre än männen själva, hjälpa männen att komma i kontakt med det ”kvinnliga” som finns inom dem.

Det handlar om olika slags kunskap. Det finns kunskap som används för att kontrollera, instrumentell kunskap för att uppnå makt, och så finns det kunskap som används för att tillfredsställa. Den typen av kunskap om män som kvinnor uppmuntras till är den senare typen. Vi ska se in i männens inre, och meningen med detta är att vi ska bli bättre på att tillfredsställa dem. Vi ska kanske rentav förstå männen åt dem, vi ska analysera dem och hitta lösningar på deras problem färdigpaketerade så att de slipper ta ansvar för sig själva. Män däremot uppmuntras till en slags kunskap om kvinnor som inte bygger på förståelse, utan snarare på oförståelse. Vissa män kanske försöker bli bättre på att få kvinnor i säng, men det handlar enbart om att lära sig att använda kvinnor som objekt för sin egen njutning.

Det SCUM gör är att för en stund vända på denna kunskapsmakt. Plötsligt är det männen som är objekt, obegripliga som varelser men möjliga att kontrollera. Den kunskap vi får om män är knapp, men den är tillräcklig för att vi ska kunna kämpa emot deras förtryck. Den är tillräcklig för att vi ska kunna förstå vår situation som kvinnor i ett patriarkat, men inte för att förstå män på djupet. Och just därför är denna kunskap så effektiv, just för att vi inte tvingas till att ”förstå” män så kan vi i högre grad fokusera på att bryta förtrycket. Just för att vi inte tvingas tänka på hur männen kan tänka känna, tycka och tänka om saker och ting kan vi låta ilskan flöda fritt och bli konstruktiv.

I själva skapandet av kunskapen så skapas också mannen som objekt, som något som vi kan och framförallt bör kontrollera. Vi uppmanas till att förhålla oss till män som ett problem som måste lösas eller försvinna, inte som varelser lika oss som vi ska hysa empati för. Detta kan tyckas hårt, men jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt i den feministiska kampen att vi kommer ifrån denna strävan efter att förstå mannen.

Jag tänker att det finns stora fördelar med detta som feministisk strategi. Visst finns det säkert mycket att förstå om mäns inre, men en feministisk rörelse kan inte ha förståelsen av män som varelser i centrum. Snarare måste vi lära oss att förstå män och deras förtryck som ett problem som vi ska övervinna.

Jag är trött på att söka efter det mänskliga i mannen. Jag är övertygad om att det finns där någonstans, men jag tror inte att det kommer dyka upp bara för att jag lägger mer kraft på att hitta det inom dem. Så länge män agerar som om det inte finns något där kommer jag att utgå från att det är så det ligger till, och behandla dem därefter. Det är inte min skyldighet som feminist att försöka vaska fram ett guldkorn i den hög av skit som utgör maskuliniteten, det är inte upp till mig att ”rädda mannen” från sin egen manlighet. Jag är dessutom helt övertygad om att det inte kommer att fungera.

Det som måste till är inte att kvinnor blir bättre på att förstå män, utan det är män som måste visa upp sig och göra sig begripliga. Jag kan inte befria dem från deras manlighet, det kan bara de själva göra. Jag är övertygad om att om vi slutade försöka förstå män och befria män hela jävla tiden så skulle det vara betydligt enklare att bedriva feministisk kamp. Om vi slutar serva män hela tiden så kanske de till slut tvingas till att ta tag i saker själva för en gångs skull. Det tror jag skulle vara det absolut bästa för feminismen.

När kunskapen fogas in under arbetets logik.

Svenskt näringsliv har under en tid drivit frågan om att näringslivsanpassa utbildningen i landet. Detta ska ske genom att ”resultatinriktad” forskning och utbildningar som är gångbara på arbetsmarknaden premieras, bland annat genom att humaniorastudenter ska få mindre pengar som ”signal” på att deras utbildning inte lönar sig. Med ”resultatinritad” forskning menas forskning som ”samverkar” med näringslivet, alltså är till nytta för näringslivet.

I en tid där så gott som alla partier är överens om att jobben och tillväxten är det viktigaste på den politiska dagordningen så faller dessa förslag såklart i någorlunda god jord, utan att bli ifrågasätta med den frenesi en skulle önska. Men vad innebär det egentligen för akademin att den ska jobba med näringslivet intressen som ledstjärna?

Min kursansvarige på nationalekonomi berättade att Uppsala universitet enbart hade behövt dra ner på utbildningsplatserna på samhällsvetenskapliga institutionen med 1000 platser i och med de senaste besparingarna. Det är otroligt många människor som inte kommer att kunna läsa samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en stor förlust av människor som skulle kunna lära sig att bättre förstå och kritisera samhället vi lever i. På statskunskapen, som jag läser nu, har de blivit tvungna att dra ner seminarietiden till bara en timme i veckan, trots att diskussion är ett av de nödvändiga huvudinslagen i utbildningen. Detta gör inte bara att färre får utbildning, utan även att de som får den får sämre sådan. Inte ett särskilt rimligt sätt att förvalta det faktum att en massa människor investerar både tid och pengar i högskolestudier.

Den vetenskap som drabbas av denna politik är med nödvändighet samhällsvetenskap och humaniora. Detta beror på att nyttan med denna vetenskap allt som oftast inte kan mätas i ”innovationer” som Svenskt näringsliv kallar forskningsresultat när de är till nytta för näringslivet. Gynnas gör istället forskning som tydligt riktar in sig på att ta fram resultat som överensstämmer med vad näringslivet efterfrågar. Saker det är lätt att tjäna pengar på.

Ett vanligt argument är att en ska göra detta för ”studenternas egen skull” eftersom de ändå inte får något jobb efter utbildningen. Som om frågan om vilka jobb som finns vore helt opolitisk! Vilka jobb som finns beror i stor utsträckning på vad som premieras i samhället. En massa saker, såsom kultursektorn och forskning, måste till stor del finansieras gemensamt. Om vi drar ner på finansieringen av detta så är det klart att det inte finns några jobb för studenterna. Det betyder inte att det inte finns behov av deras kompetens eller att det inte finns arbete som behöver utföras.

Häri finns själva problemet med Svenskt näringslivs idé om samhällelig nytta. De definierar denna nytta utifrån vad som gagnar näringslivet, eftersom näringslivet ”ger jobb” och så vidare. Men det som gagnar näringslivet är inte alltid det som gagnar samhället i helhet. Det finns en massa saker som är värdefulla utan att kunna mätas i kronor. Ett exempel på detta är jämställdhet, som ju är något positivt i sig själv och inte för att det skapar mer konkurrenskraftiga företag eller något annat trams.

Genusvetenskapen kommer troligen inte att komma på någon uppfinning som näringslivet kan tjäna en massa pengar på. Däremot så är den till nytta för samhället på en mängd andra sätt. Den hjälper oss att förstå strukturer som styr våra liv, och förhoppningsvis även att frigöra oss från dem. Det kanske inte är till nytta för Svenskt näringsliv att jag lär mig att förstå historiskt politiskt tänkande, men det är definitivt till nytta för mig när jag ska begripa världen omkring mig. Dessa kunskaper är också nödvändiga för att samhället som helhet ska röra sig framåt, att det finns ett levande kunskapsklimat inte bara för de discipliner som levererar det näringslivet behöver, utan för alla.

Samhällsnytta är nämligen inte synonymt med nytta för näringslivet. Det finns en mängd saker som gynna samhället utan att gynna, eller rentav missgynna, näringslivet. Näringslivet kan inte få sätta agendan för vilka områden vi anser intressanta att utforska, näringslivet kan inte sätta gränserna för sökandet efter kunskap. Det är inte demokrati, utan företagsstyre.

Om att inte kunna.

Vanligt när män ska göra traditionella kvinnosysslor eller kvinnor ska göra traditionella manssysslor är en nästan förlamande tafatthet inför uppgiften. Jag märker ofta av detta då jag göra olika sysslor i ett kök med män och kvinnor närvarande, ty kvinnorna hjälper betydligt oftare till spontant medan männen för det mesta bara bemödar sig med att lite slött fråga om det finns något de kan göra alternativt står upp och ser handfallna ut. Jag kan själv göra mig skyldigt till detta när det kommer till manligt kodade sysslor, och strunta i att ens försöka.

Jag minns tydligt en gång då en kvinna i ett sällskap jag befann mig i uppmanade en av männen att dela in oss i fotbollslag eftersom hon ”inte var så bra på matte”, som om det hade varit det det hängde på. Om det nu var så att hon bara inte hade någon lust att dela in lagen så hade det ju varit helt okej, men att bortförklara det med att man inte skulle kunna känns bara som att göra sig dummare än vad man är. Samma typ av ursäkter kan komma från män som inte hjälper till vid matlagning eller städning: de vet inte hur man gör eller vad något ska stå och så vidare.

De flesta sysslor som man gör i hemmet är ganska enkla men kräver viss träning för att utföra effektivt. Typ städning handlar om hur att veta hur saker ska ställas i en diskmaskin, var saker ska stå och så vidare. Det är klart att den som är oerfaren kommer göra det hela långsammare än den som har erfarenhet, men väldigt få människor är av naturen inkapabla att utföra den här typen av uppgifter. Jag tänker att såväl män som kvinnor smiter ifrån att göra uppgifter med hänvisning till sin inkompetens, men att de uppgifter som män smiter ifrån tar upp mer tid i de flesta hushåll.

Jag ska själv sluta banga på att göra saker bara för att jag inte gjort dem förut, för det ger en viss tillfredsställelse att kunna fixa saker själv. Jag tycker även att människor som upplever att de inte kan laga mat, tvätta, städa eller vad det nu kan vara borde börja pröva sig fram. För det mesta är det inget stort mysterium utan bara en fråga om att man måste göra det några gånger innan man får in vanan.

Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

Alltså gud vilken enorm irritation jag känner idag, över en viss kategori människor. Nämligen folk som har åsikter om vad som är ”riktig” vetenskap och inte. Detta dels efter att ha läst kommentarerna på denna debattartikel och dels efter att ha funderat på min förra klass som jag gick i.

Jag studerade ju natur på gymnasiet och där fanns det en massa personer som tyckte att samhällsvetenskap inte var riktig vetenskap eftersom man inte kan göra typ kliniska experiment på det. De höll dessutom ofta fast vid denna helt efterblivna åsikt fast samtliga lärare ba: ”a fast nu är det ju verkligen inte så det ligger till”, och de ba: ”jo men jag tycker det” och detta hos personer som alltså sägs hålla objektivitetens och kunskapens fana högt. Det gör mig helt galen, att vissa människor resonerar så inte bara till en början utan efter att gång på gång blivit motbevisade. De har dessutom någon slags ide om att det de kommer fram till alltid skulle vara ”objektivt” bara för att det råkar vara fysiskt mätbart, men ignorerar helt det faktum att det även inom naturvetenskapen finns gott om utrymme för subjektivitet och missar.

Vissa har dessutom en jävligt överlägsen attityd gentemot samhällsvetenskaper, tycker liksom att det är irrelevant om de inte kan förstå det, inte att det är softa att någon annan begriper och tar hand om det. Jag tycker till exempel att det är fantastiskt att det finns människor som är villiga att utbilda sig till matematiker, biologer, kärnfysiker och så vidare eftersom jag inser att dessa vetenskapliga discipliner är extremt viktiga, även fast jag själv har nada intresse av dem. Jag tycker att det är skönt och bra att andra personer har det och jag tycker att det är viktigt, även den forskning som inte kan användas till något direkt och kostar samhället megamycket pengar.

Herregud, tänk typ rymdresor och teleskop. Fan vad det kostar och fan vad meningslöst det är för livet på jorden att veta saker om rymden, än mer att åka upp dit. Jag funderar på vad man hade kunnat åstadkomma för människors verkliga livssituation om man istället satsat dessa pengar på att forska på genusvetenskap. Säkert otroligt mycket mer. Men nej, vi ska minsann upp i rymden för att det är ”coolt” och ”riktig vetenskap”. Och nej, jag har absolut inget emot att detta görs men jag tycker inte att man kan argumentera för detta utifrån att det skulle tjäna någon slags samhällsnytta i någon direkt bemärkelse. Kunskap är viktigt för människan och samhället, därför ska vi forska även på saker som inte fyller en direkt i tiden närstående funktion.

Ofta dras det av dessa människor upp som argument att naturvetenskaperna, typ medicinen, räddar liv. Ja, det stämmer att vetenskapliga framsteg inom denna disciplin har hjälpt en massa människor. Men det spelar ingen roll om du kommer fram till hur människor ska kunna fördubbla sin livslängd, undvika sjukdomar, bli gladare, piggare och smartare om det inte finns ett fungerande samhälle som kan låta detta komma alla till del. Då är det bara kunskap som ligger där och skräpar, kanske gör livet bättre för några få välbemedlade man knappast något som hjälper samhället i stort.

Fan vad irriterad jag blir på dessa personers von oben-perspektiv och självtagna tolkningsföreträde angående vad som är viktigt och ”riktig” vetenskap och inte. Min slutsats av det hela är att dessa människor är för banala i sitt tankesätt för att kunna greppa hur man kan nå kunskap även om saker som inte går att ta fram i kliniska studier. Och ja, så kan man vara funtad och det är okej, för då kanske man passar bättre inom  naturvetenskapen. Men jag tycker att dessa personer ska vara lite mer tacksamma för att det finns andra som gärna forskar på det som de själva är för dumma för att förstå.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.

Lycka till älskade Piratparti!

Idag är det ju, som ingen har missat, valdagen.

Jag kommer rösta pirat, i alla fall i kommun och riksdagsvalet. Jag är inte hundra var jag står när det gäller landsting men det lär nog bli pirat även där.

Jag tror inte att piratpartiet kommer komma in i riksdagen men när jag tvivlar så tänker jag dels på det Carl Johan Rehbinder skrivit om saken, om att det inte bara är den där fyraprocentspärren som räknas. Och dessutom: skam den som ger sig!

Många tycker väl att just det här valet är ett dåligt val att följa sitt hjärta i, eftersom Sd håller på att komma in, eftersom det står så himla jämt mellan blocken och eftersom mycket står på spel. Men det kommer aldrig att komma ett val där man inte kan hitta skäl för att inte följa sitt hjärta, det kommer alltid att finns något parti som håller på att halka ur eller halka in och jag tror verkligen att alla borde rösta på det dem innerst inne tror på.

Och jag tror fan i mig på piratpartiet. Det är fullt av vettiga människor som jag vet inte bara brinner för integritetsfrågor utan som är vettiga på så jävla många andra punkter, det är det enda partiet som verkligen tar ungdomar, kultur, integritet, kunskap och frihet på allvar och som inte bara tjatar om en massa procentsatser hit och dit. Det är ett parti med en tydlig ideologisk kompass, med förtroendeingivande politiker och som har en nära dialog med sina väljare. Det är ett parti som fick 7,1 % av rösterna i EU-valet och vars chans därför inte borde ignoreras. De som tror att PP:s politik bara handlar om ”att man ska få allt gratis” borde ta och kolla in deras valmanifest.

Jag minns när piratpartiet först visade sig, hur jag tyckte att det var ett konstigt foliehattigt missnöjesparti men hur jag sedan såg er läste mig in på era frågor och såg er växa som parti, såg er debattera, ta era väljare och era frågor på allvar och såg er komma in i EU. De som ännu inte släppt iden om att PP bara är ett gäng lata ungdomar med förföljelsemani borde ta och tänka om.

Jag önskar mig själv och Sverige lycka till idag, och således önskar jag även PP all lycka i valet. Jag tror att ni behövs och jag tror på er!

Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.