Svenskt näringsliv har under en tid drivit frågan om att näringslivsanpassa utbildningen i landet. Detta ska ske genom att ”resultatinriktad” forskning och utbildningar som är gångbara på arbetsmarknaden premieras, bland annat genom att humaniorastudenter ska få mindre pengar som ”signal” på att deras utbildning inte lönar sig. Med ”resultatinritad” forskning menas forskning som ”samverkar” med näringslivet, alltså är till nytta för näringslivet.
I en tid där så gott som alla partier är överens om att jobben och tillväxten är det viktigaste på den politiska dagordningen så faller dessa förslag såklart i någorlunda god jord, utan att bli ifrågasätta med den frenesi en skulle önska. Men vad innebär det egentligen för akademin att den ska jobba med näringslivet intressen som ledstjärna?
Min kursansvarige på nationalekonomi berättade att Uppsala universitet enbart hade behövt dra ner på utbildningsplatserna på samhällsvetenskapliga institutionen med 1000 platser i och med de senaste besparingarna. Det är otroligt många människor som inte kommer att kunna läsa samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en stor förlust av människor som skulle kunna lära sig att bättre förstå och kritisera samhället vi lever i. På statskunskapen, som jag läser nu, har de blivit tvungna att dra ner seminarietiden till bara en timme i veckan, trots att diskussion är ett av de nödvändiga huvudinslagen i utbildningen. Detta gör inte bara att färre får utbildning, utan även att de som får den får sämre sådan. Inte ett särskilt rimligt sätt att förvalta det faktum att en massa människor investerar både tid och pengar i högskolestudier.
Den vetenskap som drabbas av denna politik är med nödvändighet samhällsvetenskap och humaniora. Detta beror på att nyttan med denna vetenskap allt som oftast inte kan mätas i ”innovationer” som Svenskt näringsliv kallar forskningsresultat när de är till nytta för näringslivet. Gynnas gör istället forskning som tydligt riktar in sig på att ta fram resultat som överensstämmer med vad näringslivet efterfrågar. Saker det är lätt att tjäna pengar på.
Ett vanligt argument är att en ska göra detta för ”studenternas egen skull” eftersom de ändå inte får något jobb efter utbildningen. Som om frågan om vilka jobb som finns vore helt opolitisk! Vilka jobb som finns beror i stor utsträckning på vad som premieras i samhället. En massa saker, såsom kultursektorn och forskning, måste till stor del finansieras gemensamt. Om vi drar ner på finansieringen av detta så är det klart att det inte finns några jobb för studenterna. Det betyder inte att det inte finns behov av deras kompetens eller att det inte finns arbete som behöver utföras.
Häri finns själva problemet med Svenskt näringslivs idé om samhällelig nytta. De definierar denna nytta utifrån vad som gagnar näringslivet, eftersom näringslivet ”ger jobb” och så vidare. Men det som gagnar näringslivet är inte alltid det som gagnar samhället i helhet. Det finns en massa saker som är värdefulla utan att kunna mätas i kronor. Ett exempel på detta är jämställdhet, som ju är något positivt i sig själv och inte för att det skapar mer konkurrenskraftiga företag eller något annat trams.
Genusvetenskapen kommer troligen inte att komma på någon uppfinning som näringslivet kan tjäna en massa pengar på. Däremot så är den till nytta för samhället på en mängd andra sätt. Den hjälper oss att förstå strukturer som styr våra liv, och förhoppningsvis även att frigöra oss från dem. Det kanske inte är till nytta för Svenskt näringsliv att jag lär mig att förstå historiskt politiskt tänkande, men det är definitivt till nytta för mig när jag ska begripa världen omkring mig. Dessa kunskaper är också nödvändiga för att samhället som helhet ska röra sig framåt, att det finns ett levande kunskapsklimat inte bara för de discipliner som levererar det näringslivet behöver, utan för alla.
Samhällsnytta är nämligen inte synonymt med nytta för näringslivet. Det finns en mängd saker som gynna samhället utan att gynna, eller rentav missgynna, näringslivet. Näringslivet kan inte få sätta agendan för vilka områden vi anser intressanta att utforska, näringslivet kan inte sätta gränserna för sökandet efter kunskap. Det är inte demokrati, utan företagsstyre.
På högskolan finns det utbildningar som leder till yrkesexamen (ingenjör och sjuksköterska t.ex.) och det är ju rimligt att dessa då anpassas efter det kommande yrkeslivet. Sedan finns det också en massa utbildningar som, ja, syftar till att få utbildning (är osäker på hur jag ska formulera mig, vill verkligen inte låta nedvärderande, jag har bara dålig koll, inte syftar till yrkesexamen i alla fall). Dessa ska givetvis inte definieras av ett näringsliv som inte har med dem att göra. Det vore kanske bra om både Svenskt Näringsliv och andra debattörer kunde definiera om de menar det ena eller det andra eller båda.
Jag har själv läst humaniora, och det är väl synd om det får mindre resurser tilldelade till sig. Jag har inte hunnit läsa artikeln, men i grunden handlar det väl om resursfördelning. Vi har begränsade resurser, och utbildningar inom naturvetenskap, som är livsviktigt för samhällets mest grundläggande funktioner (att vi har el exempelvis), kräver mer för att utbildningen ö.h.t. skall vara meningsfull. På forskningsnivå inom mitt ämne kan apparaturen i de värsta fallen närma sig miljardkostnader; sådant har Sverige inte råd med och man måste fara utomlands för att få tag på det. Men innovationer är möjlga, och via patent säkerligen pengar att tjäna.
Det blir lite av en bedömningsfråga hur stor propotion man skall tilldela till de olika inriktningarna, och frågan är om de är optimala som de ser ut nu.
Ska väl också tillägga att det jag läser har medicinsk tillämpning där forskningsresultat kan rädda liv.
Visst är medicinsk och naturvetenskaplig forskning viktig, det är det ingen som ifrågasätter. Men samhällsvetenskapliga ämnen är också så otroligt viktiga, för människan är inte bara biologi. Dessa ämnen är till, inte bara för att föda systemet, utan förändra det – för att förstå världen och föra den framåt. För att göra den bättre och jämlikare.
De ämnen jag har läst (för närvarande socialantropologi) har så otroligt lite resurser – jag har tre fucking föreläsningar i veckan. Det är 4,5 timme per vecka – resterande 35,5 är det tänkt att jag ska läsa på egen hand. Hur kan man ens kalla det utbildning? Hur ska vi ens kunna ta till oss det vi läser om vi inte får en chans att diskutera och resonera med våra föreläsare? (och ärligt talat, vem kan läsa komplicerad litteratur 8h/dag?)
Det är en prioriteringsfråga, och vi kan inte bara prioritera efter vad företag vill ha. Världen är så sjukt mycket mer än bara arbete.
Vi vill nog inte hamna i en situation där humaniora/samhällsvetenskap ges så lite resurser att ingen meningsfull utbildning/forskning kan ske i dessa ämnen. Var den gränsen går är jag dock inte i en position att bedömma. När jag läste humaniora kunde vi stundom komma ner i din mängd timmar per vecka, men jag vill minnas att det varierade något (vissa terminer var det snarare 10 timmar per vecka) under tiden jag läste. Vidare undrar jag om det bara är en resursfråga, eller om ditt lärosäte faktiskt skulle ha möjlighet att ge fler timmar men att det av någon annan anledning har valt att inte göra det.
När man talar om att satsa mer/mindre på något godtyckligt område vill jag ju gärna veta vad det är jag offrar i processen. Om jag satsar mer på humaniora, betyder det att jag satsar mindre exempelvis på den typ av medicinska forskning man sysslar med i mitt område? Och kommer en sådan nedsättning markant försämra framtidsutsikterna för innovation och resulat i området? En mindre försämring kan man kanske ta, men om det medför en större bör vi nog tänka både en och två gånger innan vi gör något.
Jag håller med om att världen är mer än bara arbete. ”Målet” med mycket naturvetenskaplig forskning (men inte all) är ju ofta att göra livet enklare för människan. Men dess mening och vad vi lever tvingas vi nog söka på annat håll.
Det är ganska tydligt att humaniorautbildningen vid de allra flesta högskolor är väldigt undermålig. Det är också tydligt att det krävs väldigt lite resurser för att förbättra den. Hade jag fått 15 timmar i veckan istället för 4.5 timmar i veckan hade jag nog blivit mycket mer utbildad. Det är också tydligt att tekniska, naturvetenskapliga, medicinska och farmacevtiska utbildningar inte har en så undermålig utbildning. De har såklart problem, men knappast några strukturella ekonomiska problem på samma sätt som humaniorautbildningar och samhällsvetenskapliga utbildningar. Prioriteringen är ganska enkel här, då väldigt lite medel kan göra väldigt mycket.
Det är väldigt lätt att räkna liven som räddas i de första områdenas forskning. Men det är just för att de räddar liv. Humaniora och samhällsvetenskap räddar samhällen. De genererar inte vinst och de startar inte hjärtan. Men de bekämpar populism, fascism, motverkar felaktiga beslut och underlättar ansvarstagande, långsiktighet och hållbarhet i samhället. Jag är glad över att hållbarhetsaspekter har blivit en integrerad del av all naturvetenskaplig utbildning på så många lärosäten. Men fan, jag vet ej om det hänt om det inte varit för att det funnits press från humaniora och samhällsvetenskap att styra upp det. Eller annorlunda uttryckt: http://www.terminally-incoherent.com/blog/wp-content/uploads/2012/05/science.png
Mina veckor varierar en hel del; om jag är i labbet är det ofta heldag (9-17:00), och som mest kan det väl bli tre sådana på en vecka. Annars har jag som minst 3 timmar per dag, men ganska ofta 5, så nog har jag mer än 4.5 timmar i veckan. Men det är ungefär vad jag behöver för att min utbildning skall vara meningsfull. Men är det alltså alltid 4.5 timmar för alla humaniorastudenter vid alla lärosäten, och är en sådan begränsning alltså fullt ut p.g.a. ekonomiska begränsningar, eller finns det andra skäl? När jag läste humaniora, som visserligen skedde i England, varierade alltså antalet timmar per vecka. Men vi kan anta att humaniorautbildningarna är på gränsen till där de kan anses ha någon meningsfull funktion. Jag tycker ändå att det är värt att tänka på var det i sådana fall är man ska ta pengar ifrån, och att man åtminstone innan är medveten om vilka eventuella konsekvenser man har att förvänta sig om man tar pengar från exempelvis den typen av medicinska forskningen jag ägnar mig åt. Dvs. man kan kvantifiera eller åtminstone kvalitativt resonera om dessa effekter innan man tar någon sådant beslut. Det kanske rör sig om så små summor att det inte gör så mycket, eller så rör det sig om summor som kan ha stora effekter. Det vet jag dock inte nu, men om ett förslag läggs fram hoppas jag att kan vet det.
Ägnar sig verkligen humaniora och samhällsvetenskap åt att rädda samhällen? Jag förnekar inte att människor som har läst dessa utbildningar kan rädda samhällen, men är det ett mål med utbildningen att bekämpa populism/facism? Har utbildningarna en så pass uttalad ideologisk grund? Jag som läste exempelvis antikens historia i tre år vet inte om jag har någon större möjlighet att rädda samhällen, eller att det ens var syftet med utbildningen.
Nej, utbildningarna har inte alltid en sådan grund. Men det är vad de leder till och det vet folk. Framför allt folk som läser humaniora. Historiestudier överlag är viktiga för att förstå samtida utvecklingar och samhällens framväxt. Om din föreläsare inte lyckades förmedla det är det synd. Språk- och kulturstudier är viktiga för att förstå andra samhället och andra kulturet, såväl samtida som forntida.
Däremot är det sällan utbildningarna har specifika syften, än mindre politiska syften. Det är ett arv från idén om den akademiska friheten – att vi i längden tjänar på att forska och utbilda förutsättningslöst, att en värdering av kunskapen i sig leder till större framsteg än riktad forskning i längden.
Även samhällsvetenskapen och humanioran kan rädda liv. Tänk till exempel hur många kvinnoliv som räddas av att mäns våld mot kvinnor minskar.
Tycker generellt att mer pengar ska gå till utbildning (på alla nivåer) och forskning. Dessa resurser kan tas till exempel genom att höja skatterna för de rika. Du tar ett skräckscenario där det inte skulle finnas någon naturvetenskap alls. Menar absolut inte att den naturvetenskapliga forskningen ska upphöra, men menar att et är ett stort problem när näringslivet får avgöra vilken forskning som är relevant och inte. Visst kan det finnas anledning till omfördelningar, men jag tycker att koppling till näringslivet är ett tunt argument.
Håller helt med om detta. Den huvudsakliga avvägningen är inte mellan humaniora och naturvetenskap, utan mellan forskning och rika människors pengar i t.ex. form av bidragen vi infört för bolag och restauranger.
Om vi kan få in pengar från en helt annan källa än utbildning/forskningsbudgeten kommer det naturligtvis inte påverka nuvarande forskning inom naturvetenskap. Men ditt förslag är nog en inte helt oansenlig förändring i skattepolitik som antagligen kommer kräva en ny regering, och även med en sådan kanske krafterna mot ett sådant förslag är så stora att de inte kan få genom en sådan förändring utan att förlora makten på kuppen (beroende på hur stora skattehöjningar du tänker dig naturlivtvis!). En ändring i budgeten för forskning och utbildning dock är mer rimlig och enkel att få genom skulle jag säga och kan gå desto snabbare.
Jag tog inte upp något skräckscenario om att naturvetenskap skulle försvinna helt. Bara att om vi bestämmer oss att fördela om budgeten för forskning så att mer går till humaniora måste vi vara medvetna om vad vi tar pengar från. Det är ju i regel alltid lätt och bra att satsa pengar på något vi alla tycker är bra, som exempelvis humaniora och samhällsvetenskap, men om vi vill vara realistiska måste vi ju också alltid klargöra vad det är vi i sådana fall tar pengar ifrån, för det måste vi ju göra så länge våra resurser är begränsade. För att få upp humaniora och samhällsvetenskapen till en bra nivå kanske det inte krävs så stora summor, och det kanske inte har någon nämnvärd påverkan på naturvetenskaplig forskning. Men om det har stora effekter är det nog något vi verkligen måste tänka på om det är något vi vill offra.
Svenskt Näringsliv är naturligtvis bara en röst som har rätt att framföra sina argument. Vad som är bäst för Svenskt Näringsliv är inte alltid bäst för samhället som du säger ovan. Samtidigt är det som är katastrofalt för dem ofta katastrofalt för samhället. Vi skall nog lyssna på deras rapporter för att undvika ekonomiska katastrofer, men vi måste också lyssna på andra när vi tar beslut.
Jag säger inte att det är troligt att detta sker under nuvarande styre, på samma sätt jag jag inte tror att humanioran kommer få mer pengar under det heller. Men det är väl ändå en otroligt lam kritik av min åsikt.
Givetvis ”får” svenskt näringsliv framföra sina åsikter, liksom jag får kritisera dem. Konstigt argument även det.
Och nej, jag tror inte att samhället går under för att Svenskt Näringsliv gör det.
Jag har inget förtroende för sittande regerings politik på området. All politik de presterat har varit kunskapsfientlig. Jag har ganska marginellt bättre förtroende för sossarna. Det enda hoppet är grym lobbying genom studentkårerna och en autonom studentmobilisering för en större, strukturell politisk förändring.
Hur, ungefär, vill du höja skatten för de rika?
Först och främst genom att ta bort de skattesänkningar, eller bidrag, som införts de senaste åren och som främst gynnar människor med mycket pengar. Jag tänker alltså på RUT- och ROTavdragen, jobbskatteavdraget och fastighetsskatten. Det vore även önskvärt med förmögenhetsskatt och en skatt på nyttjande av naturtillgångar, såsom gruvdrift. Ökad progressivitet i skatteskalan vore inte helt fel del heller.
Dock att jobbmöjligheterna även inom många yrkesutbildningar handla rom var staten väljer att satsa pengar. Till exempel bibliotekarier är ju en hårt ansatt yrkesgrupp idag, eftersom det dras ner på resurserna till biblioteken.
Precis, en sak som jämstlldhet kan inte uppnås enbart genom ekonomiska incitament, kvotering och ”moraliska argument”. Det krävs mer, förslagsvis struktur- och omvärldsanalys. Mycket bra understruket förövrigt. Och det här är ju helt absurt, i samma jävla andetag kommer:
Samtidigt vill Malin Sahlén poängtera att de inte vill att studenter ska sluta läsa humaniora och konst.
– Om folk vill läsa en utbildning ska de göra det. Det är bra att välja utbildning utifrån intressen men man ska även tänka på framtiden.
Ytterligare en åtgärd som rapporten föreslår är att sänka anslagen till de högskolor som erbjuder utbildningar som inte tros leda till jobb.