Kommunism för mig är drömmen om ett annat samhälle, om ett samhälle där produktionen sker för människor, under människors medvetna kontroll, och inte lyder under några marknadslagar som, trots att de är ett resultat av människors handlingar, ter sig som omöjliga att kontrollera. Drömmen om kommunismen är drömmen om ett samhälle fritt från skeva egendomsförhållanden som möjliggöra exploatering, som skapar fattigdom och utsatthet, som skapar skeva maktförhållanden och förtryck.
I kapitalismen så produceras varor inte främst för människor utan för kapitalet, alltså pengar som ständigt cirkulerar för att skapa mer pengar. Varor produceras för att de ska kunna säljas på marknaden och för att kapital ska kunna ackumuleras, förmeras, för att sedan kunna investeras för att kunna samla mer kapital. Det är inte själva produktionen av varor som är målet, produktionen är ett medel för cirkulationen och ackumulationen av kapital. I ett sådant samhälle är det inte människor och människors behov som är målet för den mänsklig verksamheten, och detta kommer obönhörligen att leda till att människor prioriteras bort till förmån för kapitalismens krav. Det kommer leda till att profit sätts framför människor. Ett sådant system kan jag omöjligt försvara eller acceptera, utan det är något som nödvändigtvis måste bekämpas för att vi ska kunna få ett mänskligt samhälle.
Så länge vi har kapitalism så kommer människor och människors behov att stå i bakgrunden när vi väljer vad vi ska prioritera. Det leder till att det är rimligt att göra ”effektiviseringar” som istället för att kosta pengar kostar människor, som tar ut sitt pris i slitna leder, i kortare livslängd, i stress och ångest. Det leder till att vi accepterar att en massa fullt ätbar mat, fullt användbara produkter, slängs för att den som äger dem tycker att det är rimligt. Det leder till att vi kan hävda att det är ”för dyrt” med människor trots att vi aldrig någonsin haft en mer effektiv produktion.
Men kapitalismen är inte bara marknadskrafterna, den är också de egendomsförhållanden som möjliggör detta och som springer ut ur detta, som en ständig växelverkan. Det handlar om makt. Det handlar om att pengar är den mest konkreta samhälleliga makten en människa kan ha, och att det gör oss akut ojämlika att ha ett samhälle som bygger på att vissa människor har pengar och andra inte har det. Det kastar ner vissa människor i fattigdom och djupt ekonomiskt beroende samtidigt som andra får resurser för att kunna exploatera dessa. Fattigdomen är inte bara en tragisk bieffekt av kapitalismen utan en ren nödvändighet för att den ens ska vara möjlig. Att människor befinner sig i en position som tvingar dem till att sälja sig själva som varor på en marknad, som arbetare, är en nödvändighet för att kapitalismen ska kunna fungera. Kapitalismen i sig föder också mer ojämlikhet, genom att de som äger ständigt kan skaffa sig mer.
I mina ögon är jämlikhet, inte bara juridiskt utan i praktiken, i betydelsen samma praktiska möjligheter till inflytande, en grundläggande förutsättning för ett bättre samhälle. Det finns många olika sätt vi är ojämlika på idag, men kapitalismen är ett av de mest omfattande och genomgripande eftersom den styr produktionen, det som lägger grunden för mänskligt liv. Kapitalismen har även tendensen att upprätthålla annan ojämlikhet, helt enkelt eftersom människor tvingas till fiendeskap och konkurrens istället för att se varandra och respektera varandra. I ett kapitalistiskt samhälle så kommer människor att förtrycka och utnyttja varandra, eftersom det är den väg som erbjuds för att komma högre upp i den samhälleliga ordningen av exploatering och makt. Det är svårt att hålla samman när en befinner sig under ständiga angrepp, under ständig kamp för den egna överlevnaden. Kapitalismen skapar fiendskap och alienation till andra människor.
För att kunna skapa ett nytt samhälle måste vi utgå i kritiken av det nu rådande. Vi måste definiera vår situation, definiera de problem vi står inför, och försöka hitta en väg framåt utifrån dessa. Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten kan säkert vara en roliga tankeövning, men det är inte någon rimlig grund för politisk kamp. I detta så är kommunistisk filosofi ett viktigt redskap. Kommunistiska filosofer har hjälpt mig att se världen med helt andra ögon, har hjälpt mig att förstå hur det kommer sig att den ser ut som den gör och vad som skulle kunna vara en rimlig väg framåt. Istället för det liberala trams som innan utgjorde min världsbild, det osammanhängande hopkoket av olika idéer om rättigheter och skyldigheter, så har jag nu en mer sammanhängande idé om saker och ting, en idé som jag faktiskt kan använda för att förstå världen på en mängd olika områden, inte bara partipolitik eller organisationer utan även psykisk sjukdom, relationer, familjeförhållanden.
Men kommunism för mig är inte bara en analys av samhället som jag har i bakhuvudet och kan plocka fram när det är dags att diskutera politik, det är ett förhållningssätt till världen runt omkring mig. Det handlar om att se samhället ur ett visst perspektiv, förstå världen omkring mig med kommunistiska tolkningsramar. En stor del av detta är ideologikritiken. Insikter om att det är de materiella förhållandena som i stor del avgör vilka idéer som finns i omlopp i samhället, och att det är den härskande klassen som sätter agendan för det politiska samtalet, är central för mig. Det handlar om att ständigt försöka identifiera de drag i en argumentation som främst upprätthåller den rådande ordningen och dekonstruera dem, förstå dem. Det handlar om att ifrågasätta sådana saker som folk säger så ofta att de blir sanningar, som att kapitalismen bara uppstod utan tvång eller våld eller att det skulle bygga på någon slags frivillighet från alla inblandade. Det handlar om att kritisera idén om att vi skulle leva i ett samhälle där makten verkligen ligger hos folket bara för att vi råkar ha styrelseskicket liberal demokrati, det handlar om att fråga sig vem det egentligen är som har makt och inflytande i det här samhället och vilka intressen det är som tjänar på den världsordning vi har. Det handlar om att inte irra bort sig i kritik av sådant som egentligen bara är symptom på ett i grunden sjukt samhällsbygge, som att stirra sig blind på att kritisera religion och alternativmedicin istället för att fråga sig varför människor har ett behov av att ägna sig åt det eller som att försöka förklara kapitalismens kriser genom att hänvisa till enskilda individers bristande karaktär eller enskilda lagar som hade kunnat skrivas annorlunda.
Jag försöker förstå hur de problem jag ser i samhället är ett uttryck för det grundläggande systemets brister istället för att kritisera saker som vore de isolerade felaktigheter i ett annars perfekt system som en kan ”städa bort” var och en för sig, för att komma till den vackra, rena kapitalistiska liberalismen. Idag tänker jag istället att det är samhällets själva grundstruktur som är problemet, inte att saker och ting har råkat gå snett. Jag skyller inte kriser på enskilda lagar eller att alla banktjänstemän helt plötsligt bara fick för sig helt fel saker, utan jag skyller det på systemet som sådant.
Kommunism för mig är också att ta ställning. Att ta ställning emot det som råder nu och sikta mot ett nytt samhälle, ett bättre samhälle, ett samhälle där människor kan vara fria istället för att underkasta sig kapitalets logik, ett samhälle där vi gemensamt bygger upp oss själva, andra människor och samhället som sådant. Jag vill ha ett samhälle där det inte finns någon marknad som skymmer sikten mellan människorna, utan där vi möts direkt som människor, inte som företrädare för olika klasser, inte som företrädare för olika positioner i produktionsapparaten, inte som varor utan som människor.