Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kommunismen.

Kommunism för mig är drömmen om ett annat samhälle, om ett samhälle där produktionen sker för människor, under människors medvetna kontroll, och inte lyder under några marknadslagar som, trots att de är ett resultat av människors handlingar, ter sig som omöjliga att kontrollera. Drömmen om kommunismen är drömmen om ett samhälle fritt från skeva egendomsförhållanden som möjliggöra exploatering, som skapar fattigdom och utsatthet, som skapar skeva maktförhållanden och förtryck.

I kapitalismen så produceras varor inte främst för människor utan för kapitalet, alltså pengar som ständigt cirkulerar för att skapa mer pengar. Varor produceras för att de ska kunna säljas på marknaden och för att kapital ska kunna ackumuleras, förmeras, för att sedan kunna investeras för att kunna samla mer kapital. Det är inte själva produktionen av varor som är målet, produktionen är ett medel för cirkulationen och ackumulationen av kapital. I ett sådant samhälle är det inte människor och människors behov som är målet för den mänsklig verksamheten, och detta kommer obönhörligen att leda till att människor prioriteras bort till förmån för kapitalismens krav. Det kommer leda till att profit sätts framför människor. Ett sådant system kan jag omöjligt försvara eller acceptera, utan det är något som nödvändigtvis måste bekämpas för att vi ska kunna få ett mänskligt samhälle.

Så länge vi har kapitalism så kommer människor och människors behov att stå i bakgrunden när vi väljer vad vi ska prioritera. Det leder till att det är rimligt att göra ”effektiviseringar” som istället för att kosta pengar kostar människor, som tar ut sitt pris i slitna leder, i kortare livslängd, i stress och ångest. Det leder till att vi accepterar att en massa fullt ätbar mat, fullt användbara produkter, slängs för att den som äger dem tycker att det är rimligt. Det leder till att vi kan hävda att det är ”för dyrt” med människor trots att vi aldrig någonsin haft en mer effektiv produktion.

Men kapitalismen är inte bara marknadskrafterna, den är också de egendomsförhållanden som möjliggör detta och som springer ut ur detta, som en ständig växelverkan. Det handlar om makt. Det handlar om att pengar är den mest konkreta samhälleliga makten en människa kan ha, och att det gör oss akut ojämlika att ha ett samhälle som bygger på att vissa människor har pengar och andra inte har det. Det kastar ner vissa människor i fattigdom och djupt ekonomiskt beroende samtidigt som andra får resurser för att kunna exploatera dessa. Fattigdomen är inte bara en tragisk bieffekt av kapitalismen utan en ren nödvändighet för att den ens ska vara möjlig. Att människor befinner sig i en position som tvingar dem till att sälja sig själva som varor på en marknad, som arbetare, är en nödvändighet för att kapitalismen ska kunna fungera. Kapitalismen i sig föder också mer ojämlikhet, genom att de som äger ständigt kan skaffa sig mer.

I mina ögon är jämlikhet, inte bara juridiskt utan i praktiken, i betydelsen samma praktiska möjligheter till inflytande, en grundläggande förutsättning för ett bättre samhälle. Det finns många olika sätt vi är ojämlika på idag, men kapitalismen är ett av de mest omfattande och genomgripande eftersom den styr produktionen, det som lägger grunden för mänskligt liv. Kapitalismen har även tendensen att upprätthålla annan ojämlikhet, helt enkelt eftersom människor tvingas till fiendeskap och konkurrens istället för att se varandra och respektera varandra. I ett kapitalistiskt samhälle så kommer människor att förtrycka och utnyttja varandra, eftersom det är den väg som erbjuds för att komma högre upp i den samhälleliga ordningen av exploatering och makt. Det är svårt att hålla samman när en befinner sig under ständiga angrepp, under ständig kamp för den egna överlevnaden. Kapitalismen skapar fiendskap och alienation till andra människor.

För att kunna skapa ett nytt samhälle måste vi utgå i kritiken av det nu rådande. Vi måste definiera vår situation, definiera de problem vi står inför, och försöka hitta en väg framåt utifrån dessa. Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten kan säkert vara en roliga tankeövning, men det är inte någon rimlig grund för politisk kamp. I detta så är kommunistisk filosofi ett viktigt redskap. Kommunistiska filosofer har hjälpt mig att se världen med helt andra ögon, har hjälpt mig att förstå hur det kommer sig att den ser ut som den gör och vad som skulle kunna vara en rimlig väg framåt. Istället för det liberala trams som innan utgjorde min världsbild, det osammanhängande hopkoket av olika idéer om rättigheter och skyldigheter, så har jag nu en mer sammanhängande idé om saker och ting, en idé som jag faktiskt kan använda för att förstå världen på en mängd olika områden, inte bara partipolitik eller organisationer utan även psykisk sjukdom, relationer, familjeförhållanden.

Men kommunism för mig är inte bara en analys av samhället som jag har i bakhuvudet och kan plocka fram när det är dags att diskutera politik, det är ett förhållningssätt till världen runt omkring mig. Det handlar om att se samhället ur ett visst perspektiv, förstå världen omkring mig med kommunistiska tolkningsramar. En stor del av detta är ideologikritiken. Insikter om att det är de materiella förhållandena som i stor del avgör vilka idéer som finns i omlopp i samhället, och att det är den härskande klassen som sätter agendan för det politiska samtalet, är central för mig. Det handlar om att ständigt försöka identifiera de drag i en argumentation som främst upprätthåller den rådande ordningen och dekonstruera dem, förstå dem. Det handlar om att ifrågasätta sådana saker som folk säger så ofta att de blir sanningar, som att kapitalismen bara uppstod utan tvång eller våld eller att det skulle bygga på någon slags frivillighet från alla inblandade. Det handlar om att kritisera idén om att vi skulle leva i ett samhälle där makten verkligen ligger hos folket bara för att vi råkar ha styrelseskicket liberal demokrati, det handlar om att fråga sig vem det egentligen är som har makt och inflytande i det här samhället och vilka intressen det är som tjänar på den världsordning vi har. Det handlar om att inte irra bort sig i kritik av sådant som egentligen bara är symptom på ett i grunden sjukt samhällsbygge, som att stirra sig blind på att kritisera religion och alternativmedicin istället för att fråga sig varför människor har ett behov av att ägna sig åt det eller som att försöka förklara kapitalismens kriser genom att hänvisa till enskilda individers bristande karaktär eller enskilda lagar som hade kunnat skrivas annorlunda.

Jag försöker förstå hur de problem jag ser i samhället är ett uttryck för det grundläggande systemets brister istället för att kritisera saker som vore de isolerade felaktigheter i ett annars perfekt system som en kan ”städa bort” var och en för sig, för att komma till den vackra, rena kapitalistiska liberalismen. Idag tänker jag istället att det är samhällets själva grundstruktur som är problemet, inte att saker och ting har råkat gå snett. Jag skyller inte kriser på enskilda lagar eller att alla banktjänstemän helt plötsligt bara fick för sig helt fel saker, utan jag skyller det på systemet som sådant.

Kommunism för mig är också att ta ställning. Att ta ställning emot det som råder nu och sikta mot ett nytt samhälle, ett bättre samhälle, ett samhälle där människor kan vara fria istället för att underkasta sig kapitalets logik, ett samhälle där vi gemensamt bygger upp oss själva, andra människor och samhället som sådant. Jag vill ha ett samhälle där det inte finns någon marknad som skymmer sikten mellan människorna, utan där vi möts direkt som människor, inte som företrädare för olika klasser, inte som företrädare för olika positioner i produktionsapparaten, inte som varor utan som människor.

47 kommentarer till Kommunismen.

  • Ida skriver:

    Så bra skrivet. Saker klarnades upp för mig och fick mig att börja fundera på riktigt. Håller kanske inte om exakt allt, men majoriteten av argumenten fångade mitt intresse. :)

  • Idz skriver:

    Intressant läsning! Jag håller med. Skulle vilja se lite mer på hur du ser praktiskt på det kommunistiska samhället och en fråga som intresserar mig själv mycket (och som jag efterlyste dina tankar på) är hur mänkiskorörelsen ser ut i en värld med enskild delvis eller global revolution. Ofta när folk kritiserar kommunism så får man såklart stalin och sovjet som exempel, jag personligen får många exempel på hur det såg ut i polen före 90talet främst i fråga av att kunna röra sig fritt. Det är intressant för mig att exemplet man aldrig får är jugoslavien. Jag har flera kopplingar och anknytningar dit och har märkt en extrem ”jugostalgia” av en klar majoritet från flera av de ursprungoiga länderna. Man kunde ”försvinna” om man kritiserade Tito ja (inget med själva ideologin att göra iofs) men man kunde röra sig FRITT. Jag tänker mycket på detta med att röra sig fritt… Åka på semester. Åka för att studera. För att jobba någon annanstans. För ett mildare eller hårdare klimat… För ideer och inspiration och kontakt med andra kulturer och miljöer och jag anser att detta är en av de absolut viktigaste sakerna man kan göra för att BIDRA till samhället. Men jag har inte täljt ur många praktiska lösningar själv.

  • KajsaLisa skriver:

    Det jag framför allt gillar hos dig är att du fixar att kombinera klass och genusperspektiv, det är inte många i dagens snabbtwittrande samhälle, som hinner tänka i med än en dimension, goo girl (även om jag själv inte kallar mig kommunist).
    Din text kring det här gillar jag verkligen. Men jag skall ge dig ett tips, eftersom jag själv ofta hamnar i långa inlägg. Kläm in lite bilder mellan styckena, så når du ut till fler än sådana nördar som jag :)

  • Yoigo skriver:

    Hade tyvärr högre förväntningar på att få en beskrivning på hur ditt kommunistiska samhälle skulle se ut och inte enbart i form av kritik av kapitalismen. Hur mycket jag än håller med om kapitalismkritiken (i stora drag) kan jag inte se kommunism som lösningen, utan att medföra alla andra tänkbara problem som ofrihet och andra former av förtyck. Det enda tänkbara sättet jag komma fram till är att det skulle krävas en allsmäktig och allvetande diktator som objektivt kan styra samhället i allas intresse och till fördel för alla (verkligen alla).

      • Yoigo skriver:

        Antar din fråga är angående ”diktator” delen. Kommunism är något en grupp (stor eller liten) måste pressa på samhället och folk, det uppstår inte ur sig själv helt enkelt. Hur bra plan man än har för revolution och omställning så kommer det inte gå enligt plan om man inte känner till alla ingående parametrar vilket ingen kan göra (förutsatt att ingen kan vara allvetande). Eftersom det inte finns bra historiska exempel på kommunistisk implementation är det otroligt riskfyllt att prova. Av dessa anledningar tror jag personligen mer på att begränsa och bygga bort de dåliga sidorna av kapitalism. Man kan absolut ta delar i en kommunistisk vision som mål för detta.

          • Yoigo skriver:

            Det har jag inte hävdat. Hade bara varit intressant att läsa mer av din syn på hur ditt kommunistiska samhället/systemet ska se ut i praktiken (i grova drag naturligtvis) och hur implementation ska gå till.

            (Jag svamlar mest om hur jag själv ser på det hela i mina tidigare inlägg)

  • Brad skriver:

    I agree with Yoigo. Good post but I would have like to have seen more ”kött på benen” as to how your communism looks like in practical detail. The way I experienced reading the post was more as a critique on capitalism rather than a definition of what you communisitic vision entails.

    Good reading in any case…

    • Fanny skriver:

      Men alltså, det går liksom inte att se in i framtiden… Kommunism är egendomsgemenskap, varken mer eller mindre.

      • Alias skriver:

        Vet ej om jag missförstår nu, mn tror att du skulle få 1 hel del vänsterrörelser (inkl kommunister) mot dig ang. den definitionen!

        Kan tänka mig grupperingar som ej e kommunister men som ändå tkr att ngn sorts gemensamt ägande e chill + eftersträvansvärt. Syndikalister/anarkosyndikalister t.ex. lr vissa typer av anarkister.

        • Fanny skriver:

          Så är det säkert. Jag använder ordet kommunist i en mycket bred bemärkelse om i princip all antikapitalism. Jag ser till exempel syndikalism som en given kommunistisk kampmetod, men tänker att slutmålet ändå är detsamma. Med detta inte sagt att en skulle komma överens om allt.

          • emil skriver:

            Jag och alla andra syndikalister jag vet förespråkar kommunism. Vissa föredrar att inte använda bemärkelsen ”kommunist” om sig själv av olika skäl men vet inte någon syndikalist som säger ”jag vill ha gemensamt ägande, men inte kommunism”.

      • Brad skriver:

        In my mind it is much broader than that, more like a defintion of social structure/organization and an economic system that is based on common ownership.

      • Yoigo skriver:

        Så om jag och mina vänner köper mark i Norrland och bosätter oss där samt odlar vår egen mat och tillverkar våra egna kläder, verktyg, hus osv. samt delar ägandet av dessa varor. Vi skulle heller inte på något sätt utnyttja resurser från resten av världen. Förutsatt att resten av världen låter oss leva på denna mark helt ostört (dagens äganderätten tillåter detta i stort sett). Har vi då uppnått kommunism enligt denna definition (egendomsgemenskap).

          • Yoigo skriver:

            Antar du syftar på privat ägande av marken. Vi skulle ju äga marken gemensamt i en förening i förhållande till yttre världen, men inom vår grupp skulle vi dock kunna leva fullt ut efter egendomsgemenskap principen. Måste verkligen hela landet eller hela världen delta i egendomsgemenskapen?

            • Fanny skriver:

              Ja, det tkr jag nog. Iaf merparten av världen. Annars är det liksom inte politik utan på sin höjd Lifestyle.

              • Yoigo skriver:

                Borde det inte vara hela världen med denna logik. Kan absolut se den socialistiskt kollektiva välmeningen att ha det i hela världen annars borde man kunna göra det i stort sett vilken skala som helst.

                Det är just kring detta jag har störst problem med att se varför och hur man ska tvinga kommunismen på alla utan någon ”valfrihet” och hur man ska kunna styra/hantera detta då mänskligheten inte är förutsägbar (se mina tidigare inlägg).

                • Fanny skriver:

                  Men jag har aldrig sagt något om att en ska tvinga det på folk? Fattar inte varför du drar denna slutsats. Det skulle ju inte ens vara möjligt även om jag skulle vilja.

                  • Yoigo skriver:

                    Som sagt tidigare hävdar jag inte att du säger detta. Det jag menar är för att uppnå världskommunism i praktiken måste det tvingas på folk av politiker eller någon annan grupp med maktmedel.

                    Enda alternativet är att få alla att inse kommunism vara det enda rätta vilket är helt orealistisk och otänkbart när det inte finns en enhetlig definition eller ide om hur kommunismen ska tillämpas.

                    • Fanny skriver:

                      De enda som kommer behöva tvingas till något är borgarna som ska ge upp sin egendom. Folk behöver inte vara ideologiskt övertygade kommunister för att inse att det är fetare att själv bestämma över produktionen än att någon kapitalist ska göra det.

                    • Yoigo skriver:

                      Borgare (definition: ägare av egendom) är ganska många till antalet (i stor majoritet) och jag tror man kraftigt underskattar folkets vilja att ge upp sina egendomar (hus/bostadsrätter/bil/kläder) om man inte med garanti skulle få något väsentligt bättre.

                      Du uttrycker kritik mot kapitalism som att det automatiskt skulle få en att tänka kommunism som lösning, utan att förklara hur kommunismen skulle vara bra alternativt bättre. Som jag skrev tidigare hade jag önskat bättre beskrivningar och jag ser inte att du önskar utveckla ytterligare så jag ämnar lämnar detta ämne.

                    • Fanny skriver:

                      Definitionen av borgare är inte ägare av egendom, snarare är det människor som är kapitalister. Dessa utgör knappast någon majoritet, och det gör nog inte heller människor som innehar egendom.

                      Om du inte förstår varför kommunism vore fetare så är det väl upp till dig, detta inlägg är menat att redogöra för var jag står i frågan. För mig är det ganska uppenbart varför det vore fetare med ett system utan exploatering, fattigdom, kriser, där människan styr produktionen själv och inte underkastar sig olika ”lagar” och så vidare, men det är väl en smakfråga antar jag.

                    • Yoigo skriver:

                      Finns så klart olika definitioner men antog du menade den marxistika (se nedan). Jag har ingen absolut klar uppfattning i detta ämne utan försöker förstå och utveckla resonemangen och delar mycket av kritiken av kapitalism men ser inte nödvändigtvis kommunism som den enda och enkel lösningen.

                      Inom marxistiskt språkbruk avser bourgeoisie den borgerliga egendomsägande klassen. Den står enligt Marx i motsats till den proletära klassen (arbetarklassen) som endast äger sin egen förmåga till arbete.
                      källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Borgare

                    • Fanny skriver:

                      Inte ens enligt en sådan definition är en majoritet borgare. Men det är klart att folk kan äga och fortfarande vara löneslavar, vilket jag anser är det grundläggande i att vara arbetare. De flesta som t.ex. äger ett hus kan knappast leva på det, utan måste fortfarande arbeta. Alltså är det inte kapitalister.

                • Idz skriver:

                  Detta är väldigt intressant. Jag tror att det absolut kan finnas en världskommunism som innefattar alla länder men anser inte att det är möjligt att alla känder kan genomföra en revolution aamidgt, eftersom revolutionen måste ske enligt landets egna förutsättningar. Genomförs en revolution innan själva landet är redo är det inte optimalt. Jag undrar också i hur liten skala en revolution alltså skulle kunna genomföras, enligt mig är alltså en våldsam revolution nödvändig för att avsluta det kapitalistiska samhället. Då är det inte kommunism att bosätta sig på en plätt i skogen som i teorin kanske ev hade kunnat vara just kmnstiskt. Då ingen revolution har genomförts är det inte kommunistiskt. Jag tror inte på såna lösningar. det är som att jag i min lägenhet lever i ett patriarkatfri miljö (det gör jag alltså inte). Men kan revolutionen då hända i en stad, län, by, bryta sig loss i en kommunistisk pusselbit och leva suveränt? Om inte våldsmonopolet sätts in – kan pusselbiten försörja sig själv? Annars är det inte suveränt och måste det handla med ett kapitalistiskt land så utsätter man den arbetskraften för förtryck. Hur gör man? Mycket intressant detta. Hur tänker du?

                  • Yoigo skriver:

                    Min enda teoretiska idealvärld skulle bestå av indelade isolerade zoner utan inbördes handel eller utbyte. Zonerna skulle ha olika ideologiska system och sen var det fritt för alla att välja zon efter egen övertygelse. Detta skulle vara det enda rättvisa och verkligt fria systemet. Problemet skulle säkert vara samma som med det mesta idag, att människorna skulle välja zon efter deras egna personliga vinning. Dessutom skulle globala miljöfrågor vara svåra att hålla avskilda mellan zonerna.

                    Hur mycket man än kan kritisera kapitalismen/marknadsekonomi så vet jag inte om alternativen är bättre. Kommunism i de flesta former jag läst om har inte löst detta i praktiken utan skulle vara än mer förtyckande, tyvärr.

                    Revolutionen är bara ett delsteg och på inget sätt ett slutmål eller lösning i sig. Kommunismen måste vara bestående.

                    • Fanny skriver:

                      Det kan väl vara kul att drömma men föredrar väl att tänka på politiska visioner jag anser realistiska.

              • Oskar skriver:

                kanske missar helt hur du menar nu men jag tycker det låter jättekonstigt att tala om något sådant som en livsstil och inte politik. är inte politik allt åtgärder och beslut som rör hur samhällen, kommuner, stater osv ska skötas/styras? kan iofs köpa att exemplet ”ett par kompisar som köper varsin tomt” kanske är i minsta laget för att räknas som ett samhälle, men att sätta ribban vid ”merparten av världen” låter ganska högt i mina öron.

                tycker väl dessutom att vad som är politiskt eller inte borde avgöras utifrån vad idén eller aktionen faktiskt handlar om/gör, snarare än hur stor spridning den har.

                • Fanny skriver:

                  Fast alltså, det är fortfarande inte kommunism om det bygger på privat ägande. Däremot kan det ju finnas sätt att leva som har ngt gemensamt med hur kommunism skulle kunna tänkas se ut, men det är inte kommunism.

                  • Alias skriver:

                    Privat ägande e ju ba 1 samhälleligt juridiskt begrepp. Om dt i praktiken fungerar som gemensamt ägande (tänk t.ex. en nation som e kommunistisk & ej har restriktioner mot invandring) så ser jag ej vrf man skulle bry sej om att omvärlden kallar dt för ”privat ägande”?

                    • Fanny skriver:

                      Fast jag skulle liksom inte kalla någons experiment för kommunism, lika lite som jag tycker att kloster är kommunistiska. Ser dock inte riktigt relevansen i frågan, kalla det kommunism om ni vill men det är inte vad jag är intresserad av att kämpa för.

  • Fanny skriver:

    Hej! Bra inlägg! När jag diskuterar kommunism kommer ALLTID en fråga upp, som jag har väldigt svårt att besvara vilket lett till att jag faktiskt börjat undvika ämnet.

    Frågan gäller det ekonomiska. Inte som pengar, utan som samhället och hur det ska gå runt.
    Alltså, vi säger att alla får samma lön oavsett arbete, eller rättare sagt att allt arbete värderas lika, så kan det leda till problem också. Till exempel så kan det leda till att jättemånga satsar på en musikkarriär istället för att jobba inom vården. Att det skulle bli svårt för ett samhälle att fungera, då alla behov inte skulle bli fyllda (eftersom det är fler som jobbar som städare än som har det som drömyrke t ex). Att folk inte skulle tvingas ta ”skitjobb” liksom.
    En riskfaktor inom kommunismen är att folk väljer att jobba mycket, mycket mindre, vilket skulle leda till ett betydligt fattigare samhälle.
    Jag hoppas du förstår ungefär vad frågan gäller (du har säkert fått liknande frågor i diskussioner själv).
    Jag är väldigt nyfiken hur du ser på det, för det är en del av kommunismen som jag inte riktigt har kommit fram till en bra lösning på. Skulle uppskatta ett sådant inlägg, så kanske jag får lättare i diskussioner i framtiden! :)

  • Anna C skriver:

    Du kan inte säga att fattigdomen är en bieffekt av kapitalismen. Fattigdom fanns även i det förkapitalistiska samhället.
    Det räcker inte med att bara ifrågasätta, man måste hitta en handlingsplan. Analysen kommer först, men sen måste tillämpning och genomförande komma. Du har fastnat i analysen. Kritik är ju bara början. Vad är lösningen? Rent praktiskt.
    Det finns många grundläggande problem när socialistiska idéer ska tillämpas.
    Specialisering innebär ju att nyttigheter måste fördelas till fler än dem som producerat dem. Hur ska det ske?
    Tänkte du dig att produktionen inte ska ägas av dem som producerat den? Ska allt som produceras ingå i en gemensam pott som fördelas efter behov?
    Då kommer den komplicerade frågan om vad som är behov. Ska alla få lika mycket? Tänk om några inte behöver allt de får och lägger upp lager och så vidare…
    Du kanske tycker att mina frågeställningar är naiva och primitiva, men det är ju det här det handlar om. Fysiska behov som måste tillfredsställas. Hur ska det gå till?
    Hittills finns det inget som överträffar marknaden när det gäller att styra produktionen mot det folk behöver och vill ha. Marknadsekonomier har en jävla massa problem, men inget system har visat sig fungera bättre.

      • Anna C skriver:

        Det här är helt klart ett stort problem med marknadsekonomin. Det optimala ur ett liberalt perspektiv, och orealistiska, är att inte reglera marknaden alls. Men verkligheten har ju visat oss att det leder till monopol – och minskat inflytande för gemene man. Många liberaler kommer då med invändningen att ett monopol alltid bryts så småningom. Men det kan ju handla om många decennier, så vilken tröst är det för vanligt folk?
        Det är uppenbart att det krävs reglering av marknaden och dessutom, vilket är minst lika viktigt, lagar som skyddar och ger konsumenterna makt. Jag tror på kooperativ med verklig medlemsmakt, inte som Coop. Det ska finnas lagar som motverkar monopol och truster.
        Den kommunistiska drömmen leder till större detaljstyrning, fler ingripanden i enskilda personers privatliv, kväver enskilda initiativ och riskerar alltid att sluta i repression.

        • Fanny skriver:

          Okej. Verkar funka ganska dåligt i mina ögon.

          Håller inte alls med dig om vad kommunism innebär men det borde inte vara ngn överraskning.

          • Anna C skriver:

            Tycker du att jag har helt fel i min problemformulering? Hur tycker du att man ska lösa fördelningsfrågan rent praktiskt? Vem avgör vad du behöver? Vem avgör vad du kan bidra med? Det är en grundläggande fråga som berör alla. I dag sköter marknaden det. Systemet är inte alls perfekt och det skapas orättvisor, men det är det bästa system vi hittills sett. Ett system som skapat välstånd för många, många miljoner människor, ett välstånd mänskligheten aldrig förr upplevt.

                • Fanny skriver:

                  Jag förstår inte varför det skulle bli mer problematiskt än vad denna fördelning uppenbarligen är nu, skillnaden är att ingen skulle kunna hävda äganderätt och exploatera mervärde.

  • Lisa skriver:

    Tack för att du öppnat upp mina ögon för kommunismen. Mvh/ en person som brukade ha en liberalt tramsig världsbild

  • Att få till en så stringent och klara analys av det kapitalistiska samhället på så få rader är skickligt. Det är en njutning att få ta del av detta. Tack för det.

    Jag delar din analys. Jag tror att en materialistisk analys är den bästa vägen till insikt om hur världen fungerar. Jag tror att kapitalismen drivs av, och skapar, en orättvis fördelning av makt och resurser. Jag tror att ”målet” i kapitalismen blir pengar och att människan sätts på undantag. Allt detta måste man hålla med om.

    Du skriver ”Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten … är inte någon rimlig grund för politisk kamp”. Jag förstår det som att du menar att vi måste göra analysen först. Jag delar även den ståndpunkten.

    MEN

    Jag saknar en fotsättning på de ansatser du gör i skrivningar som ”för att kunna skapa ett nytt samhälle”, ”vad som skulle kunna bli en rimlig väg framåt” och ”sikta mot ett nytt samhälle”.

    Jag känner inte min nyfikenhet inför vad detta nya samhälle skulle vara stillad. Hur skulle det se ut? Vilka drivkrafter i människan skulle ersätta girighet och överlevnadsinstinkt? Hur skulle den demokratiska processen se ut? Hur skulle vi bo, leva och arbeta? Varför skulle det sättet vara bättre? Hur undvika maktfullkomlighet och politisk terror? Hur samla opinion kring detta?

    Var detta ett första kapitel av säg tre, där de två kommande heter ”Vart skall vi komma” och det sista ”Hur skall vi nå målet”. Då är det en MYCKET bra text. Är det en fristående (jo, du har ju berört detta ämne innan…) text om varför du inte gillar kapitalismen så är det ”bara” en riktigt bra text.

    Tack i vilket fall för givande läsning som under alla omständigheter tvingar tanken vidare i mitt huvud.

  • emil skriver:

    Fan Åström, du skulle kunna skriva ett Manifestet 2.0.

    Tusen tummar upp, det här inlägget gjorde min dag. Vasst och vackert!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv