Etikett: system

Kommunismen.

Kommunism för mig är drömmen om ett annat samhälle, om ett samhälle där produktionen sker för människor, under människors medvetna kontroll, och inte lyder under några marknadslagar som, trots att de är ett resultat av människors handlingar, ter sig som omöjliga att kontrollera. Drömmen om kommunismen är drömmen om ett samhälle fritt från skeva egendomsförhållanden som möjliggöra exploatering, som skapar fattigdom och utsatthet, som skapar skeva maktförhållanden och förtryck.

I kapitalismen så produceras varor inte främst för människor utan för kapitalet, alltså pengar som ständigt cirkulerar för att skapa mer pengar. Varor produceras för att de ska kunna säljas på marknaden och för att kapital ska kunna ackumuleras, förmeras, för att sedan kunna investeras för att kunna samla mer kapital. Det är inte själva produktionen av varor som är målet, produktionen är ett medel för cirkulationen och ackumulationen av kapital. I ett sådant samhälle är det inte människor och människors behov som är målet för den mänsklig verksamheten, och detta kommer obönhörligen att leda till att människor prioriteras bort till förmån för kapitalismens krav. Det kommer leda till att profit sätts framför människor. Ett sådant system kan jag omöjligt försvara eller acceptera, utan det är något som nödvändigtvis måste bekämpas för att vi ska kunna få ett mänskligt samhälle.

Så länge vi har kapitalism så kommer människor och människors behov att stå i bakgrunden när vi väljer vad vi ska prioritera. Det leder till att det är rimligt att göra ”effektiviseringar” som istället för att kosta pengar kostar människor, som tar ut sitt pris i slitna leder, i kortare livslängd, i stress och ångest. Det leder till att vi accepterar att en massa fullt ätbar mat, fullt användbara produkter, slängs för att den som äger dem tycker att det är rimligt. Det leder till att vi kan hävda att det är ”för dyrt” med människor trots att vi aldrig någonsin haft en mer effektiv produktion.

Men kapitalismen är inte bara marknadskrafterna, den är också de egendomsförhållanden som möjliggör detta och som springer ut ur detta, som en ständig växelverkan. Det handlar om makt. Det handlar om att pengar är den mest konkreta samhälleliga makten en människa kan ha, och att det gör oss akut ojämlika att ha ett samhälle som bygger på att vissa människor har pengar och andra inte har det. Det kastar ner vissa människor i fattigdom och djupt ekonomiskt beroende samtidigt som andra får resurser för att kunna exploatera dessa. Fattigdomen är inte bara en tragisk bieffekt av kapitalismen utan en ren nödvändighet för att den ens ska vara möjlig. Att människor befinner sig i en position som tvingar dem till att sälja sig själva som varor på en marknad, som arbetare, är en nödvändighet för att kapitalismen ska kunna fungera. Kapitalismen i sig föder också mer ojämlikhet, genom att de som äger ständigt kan skaffa sig mer.

I mina ögon är jämlikhet, inte bara juridiskt utan i praktiken, i betydelsen samma praktiska möjligheter till inflytande, en grundläggande förutsättning för ett bättre samhälle. Det finns många olika sätt vi är ojämlika på idag, men kapitalismen är ett av de mest omfattande och genomgripande eftersom den styr produktionen, det som lägger grunden för mänskligt liv. Kapitalismen har även tendensen att upprätthålla annan ojämlikhet, helt enkelt eftersom människor tvingas till fiendeskap och konkurrens istället för att se varandra och respektera varandra. I ett kapitalistiskt samhälle så kommer människor att förtrycka och utnyttja varandra, eftersom det är den väg som erbjuds för att komma högre upp i den samhälleliga ordningen av exploatering och makt. Det är svårt att hålla samman när en befinner sig under ständiga angrepp, under ständig kamp för den egna överlevnaden. Kapitalismen skapar fiendskap och alienation till andra människor.

För att kunna skapa ett nytt samhälle måste vi utgå i kritiken av det nu rådande. Vi måste definiera vår situation, definiera de problem vi står inför, och försöka hitta en väg framåt utifrån dessa. Att bara dikta upp sitt drömsamhälle utan koppling till verkligheten kan säkert vara en roliga tankeövning, men det är inte någon rimlig grund för politisk kamp. I detta så är kommunistisk filosofi ett viktigt redskap. Kommunistiska filosofer har hjälpt mig att se världen med helt andra ögon, har hjälpt mig att förstå hur det kommer sig att den ser ut som den gör och vad som skulle kunna vara en rimlig väg framåt. Istället för det liberala trams som innan utgjorde min världsbild, det osammanhängande hopkoket av olika idéer om rättigheter och skyldigheter, så har jag nu en mer sammanhängande idé om saker och ting, en idé som jag faktiskt kan använda för att förstå världen på en mängd olika områden, inte bara partipolitik eller organisationer utan även psykisk sjukdom, relationer, familjeförhållanden.

Men kommunism för mig är inte bara en analys av samhället som jag har i bakhuvudet och kan plocka fram när det är dags att diskutera politik, det är ett förhållningssätt till världen runt omkring mig. Det handlar om att se samhället ur ett visst perspektiv, förstå världen omkring mig med kommunistiska tolkningsramar. En stor del av detta är ideologikritiken. Insikter om att det är de materiella förhållandena som i stor del avgör vilka idéer som finns i omlopp i samhället, och att det är den härskande klassen som sätter agendan för det politiska samtalet, är central för mig. Det handlar om att ständigt försöka identifiera de drag i en argumentation som främst upprätthåller den rådande ordningen och dekonstruera dem, förstå dem. Det handlar om att ifrågasätta sådana saker som folk säger så ofta att de blir sanningar, som att kapitalismen bara uppstod utan tvång eller våld eller att det skulle bygga på någon slags frivillighet från alla inblandade. Det handlar om att kritisera idén om att vi skulle leva i ett samhälle där makten verkligen ligger hos folket bara för att vi råkar ha styrelseskicket liberal demokrati, det handlar om att fråga sig vem det egentligen är som har makt och inflytande i det här samhället och vilka intressen det är som tjänar på den världsordning vi har. Det handlar om att inte irra bort sig i kritik av sådant som egentligen bara är symptom på ett i grunden sjukt samhällsbygge, som att stirra sig blind på att kritisera religion och alternativmedicin istället för att fråga sig varför människor har ett behov av att ägna sig åt det eller som att försöka förklara kapitalismens kriser genom att hänvisa till enskilda individers bristande karaktär eller enskilda lagar som hade kunnat skrivas annorlunda.

Jag försöker förstå hur de problem jag ser i samhället är ett uttryck för det grundläggande systemets brister istället för att kritisera saker som vore de isolerade felaktigheter i ett annars perfekt system som en kan ”städa bort” var och en för sig, för att komma till den vackra, rena kapitalistiska liberalismen. Idag tänker jag istället att det är samhällets själva grundstruktur som är problemet, inte att saker och ting har råkat gå snett. Jag skyller inte kriser på enskilda lagar eller att alla banktjänstemän helt plötsligt bara fick för sig helt fel saker, utan jag skyller det på systemet som sådant.

Kommunism för mig är också att ta ställning. Att ta ställning emot det som råder nu och sikta mot ett nytt samhälle, ett bättre samhälle, ett samhälle där människor kan vara fria istället för att underkasta sig kapitalets logik, ett samhälle där vi gemensamt bygger upp oss själva, andra människor och samhället som sådant. Jag vill ha ett samhälle där det inte finns någon marknad som skymmer sikten mellan människorna, utan där vi möts direkt som människor, inte som företrädare för olika klasser, inte som företrädare för olika positioner i produktionsapparaten, inte som varor utan som människor.

Den största kulturkrocken.

Av alla grejer jag upplevt här i Bryssel så är nog den största kulturkrocken följande. Det enormt korkade systemet på bankomater.

Först sätter man in kortet. Man blir påmind om att inte glömma kortet. Man trycker ”ok”. Sedan får man välja belopp. Man måste alltså aktivt bekräfta att man läst uppmaningen om att ta ut kortet.

Sedan kommer denna ruta upp. En väldigt tydlig varningstext och sedan fyra stjärnor. Det betyder att man ska slå in sin kod, men det kan man fan inte tro eftersom det ser ut som ett felmeddelande. Längst ner finns även en knapp för att få kortet tillbaka. Vet inte hur många gånger jag tryckt på den för att jag trott att något är fel.

Sen väntar man jättelänge innan  pengarna kommer och blir påmind igen om att inte glömma kortet. Även denna påminnelse måst man okeja innan man får gå vidare i det spännande spelet.

Sen får man pengarna. Och så blir man påmind igen om att inte glömma kortet. Men man måste trycka på den jävla knappen för att få kortet.

Det är ju så oändligt mycket smartare att göra som så att man får pengarna efter att man tagit ut sitt kort som alla andra bankomater jag någonsin använt innan har fungerat. Men icke. Istället detta aspuckade system.

Socialbidragssystemet är komplicerat och utlämnar socialbidragstagare åt tjänstemännens godtycke.

Det här med socialbidrag då. Folk har skrivit om sina erfarenheter här och det är jävligt intressant läsning. Skriv gärna mer om era erfarenheter!

Jag tänkte gå igenom några av berättelserna och börjar med denna som skrevs under ”namnet” anonyma. Jag hoppas att det är okej att jag publicerar den såhär.

Jag är sjukskriven med minsta möjliga ersättning (under sextusen i månaden), min sambo är sjukskriven med ett par tusen mer i månaden. När sjukskrivningsersättningen tog slut sökte vi socialbidrag, fick bra bemötande, lämnade in alla kontoutdrag (allt man haft sen tre månader vill dom se) och väntade. Sen fick vi ett brev där det stod att vi levt med överskott de senaste månaderna och därför inte kunde få bidrag från socialen. Vi hade haft för mycket pengar. Vi borde ha sparat av den rätt låga sjukersättningen och när vi inte lyckats med det så kunde vi inte få några pengar från soc. Avslag pga överskott. Jag fattade ingenting.

En person har alltså varit sjukskriven och fått den ersättning han är berättigad till. När perioden av sjukersättning tagit slut så har de ansökt om socialbidrag men inte kunnat få något eftersom de levt på ”överskott” innan. Visst är det bra om folk lägger undan pengar men det ska väl ändå inte förväntas av en att man ska leva under den ersättning man är berättigad till? Jag tycker verkligen att det låter otroligt märkligt.

Sådär i efterhand kan man ju alltid tänka att man borde ha levt mer sparsamt, men har man gjort av med pengarna så har man ju det och då spelar det liksom ingen roll hur mycket man hade innan. Det är ju fortfarande för stunden man är pank och har ett behov. Dessutom rör det väl sig knappast om några enorma summor utan om ganska lite pengar.

Jag antar att de hör personerna har fått en för hög ersättning innan sjukersättningsperioden tog slut, för man brukar ju knappast få avslag på socialbidragsansökan om man innan haft ett jobb som man sedan förlorat eller varit tvungen att sluta på. Då förväntas det ju inte att man ska leva på minimum under den period man har inkomst för att man eventuellt kan förlora sin inkomst.

Om det nu är som jag tror så är det ju de som delar ut sjukersättningen som har gjort fel och gett för mycket och inte personerna som antagit att de pengar man får är pengar man kan använda för att leva. I så fall borde det ju vara de som ska stå till svars för misstaget, inte sant? Om det inte är som jag tror skulle jag gärna vilja ha en annan förklaring, för det kan väl inte vara så att man inte kan få ersättning om man innan levt på över socialbidragsnormen. Det vore ju fullständigt orimligt.

Det hade varit en sak om socialbidragssystemet var tydligt. Då hade man kunnat attackera de delar man tyckte var orimliga, diskutera hur hög ersättningen ska vara och så vidare. Det akuta problemet för tillfället är att det är alldeles för svåröverskådligt vilket skapar en situation där bidragstagaren inte har något att säga till om eftersom hen inte är medveten om reglerna eller sina rättigheter. Man är i princip utlämnad åt tjänstemännens godtycke.

Föraktet mot outbildade.

En såndär sak som det tycks vara helt okej att förakta, baktala och värdera personer utifrån är huruvida de är bildade eller inte. Personer som saknar högskoleutbildning anses generellt vara lite sämre. Ännu värre är det om man har hoppat av grundskolan eller gymnasiet. Att sakna utbildning är inte riktigt okej.

Det är så synd, för man kan såklart vara en helt fantastisk människa fast man är outbildad. Man kan såklart ha en massa spännande perspektiv på världen fast man inte läst ett enda poäng matematik eller naturvetenskap eller något annat spännande och berikande ämne. Att det finns ett visst förakt mot outbildade står dock klart, se bara på hur man talar om Håkan Juholt. Den som saknar utbildning kan anses lat och ha felaktiga prioriteringar.

Sällan talas det om hur man ska få folk att bli mer bildade. Är man obildad så är man, punkt slut, tycks folk resonera. Men det förakt som kan finnas mot obildade i vissa kretsar stänger ju såklart ute folk som är intresserade av att lära sig.

Vad vill jag ha sagt? Att folk borde sluta förakta människor som inte lyckats genomföra grundläggande utbildning. Det finns säkert den som inte lyckats för att hen är lat, men generellt så är det ju djupt tragiskt att vi har ett skolsystem där så många hoppar av skolan. Det är på det stora hela ett samhällsproblem, inte individuella tillkortakommanden.

Detta handlar för helvete om människor som får sina liv förstörda, inte något äckligt politiskt spel.

Jättebra att regeringen ska förändra reglerna i f-kassan. Underbart.

Men de nya reglerna kan nog inte införas fören 2012. Nehe. Tack säger alla utförsäkrade som inte har ett år att leva i en ekonomiskt ohållbar situation på sig.

Vad sägs om att byta tillbaks till det gamla systemet provisoriskt? Eller bara luckra upp de hårda reglerna och låta tjänstemännen själva kunna fatta beslut i stil med att en person med parkinsons kanske inte kan jobba bara för att han kan släktforska? Eller åtminstone följa utbildade läkares rekommendationer.

Herregud. Alla kunde så från första början att detta var sjukt. Även om det rörde sig om ”enskilda fall” så ska sådana saker fortfarande inte kunna ske i ett välfärdssamhälle. Och sen handlade det inte om enskilda fall längre.

Jag tycker att det är hemskt att en sån här sak ska få ta så lång tid. Om man genomför en reform och märker att den inte funkar så kan man väl backa och säga: ”okej, det gick inte. Vi får gå tillbaks till det innan i väntan på något bättre”. Det är kanske politiskt ”omöjligt”, vad vet jag. Men detta handlar för helvete om människor som får hela sin livssituation förstörda, och då tycker jag faktiskt, ursäkta mig, att statsskulder och spel för gallerierna kan vänta en aning så att politikerna kan göra sitt jobb: att tjäna sveriges medborgare.

Alltid lika jobbigt när folk är skyddade av grundlagen.

Detta är en fruktansvärt obehaglig artikel. Nämndemän blir ju som känt politiskt tillsatta vilket såklart innebär att även Sd-politiker får sitta som nämndemän. Nu har emellertid Värmlands tingsrätt velat sparka en nämndeman från Sd eftersom han har länkat till antisemitiska hemsidor i en, och håll för fan i er nu, privat mejlkonversation!

Om man nu har ett system där politiskt tillsatta får har beslutsrätt i domstolar så ska man väl låta det vara så också. Nämndemännen ska ju representera ett snitt på Sveriges befolkning och nu är det ju så att sju procent av dessa har röstat på Sd, då är det väl inte mer än rätt att en människa med åsikter som speglar Sd:s ska sitta i rätten. Annars är det ju inte en äkta representation av folket. Eller är det kanske bara den politiskt korrekta delen av befolkningen som ska ha representation i rätten?

Tydligen så är det viktigt att alla nämndemän har värderingar om alla människors lika värde. Står det i lagen att det måste vara så, undrar jag? Hur garanterar vi att de gamla gubbar och gummor som mestadels sitter som nämndemän har fräscha och uppdaterade åsikter och inte styrs av en massa fördomar?

Jag har stor sympati för tingsrättens beslut, men jag förstår också problemet med hur mycket en nämndeman får säga. Han är ju skyddad av yttrande- och tryckfrihet. Det han sagt i TV kan man inte avskeda honom för. Det är svårt att dra gränsen för vad man som person får tycka och inte, säger Anne Ramberg.

Man ska alltså dra gränser för vad personer får och inte får tycka? Anne Ramberg verkar se det som en tråkigt försvårande omständighet att han är skyddad av grundlagen. Sen tycker jag att hela problemvinklingen är konstig. För problemet är väl ändå vilka åsikter som påverkar hans arbete, inte vilka han uttrycker? Om man skulle kunna statistiskt bevisa att han t.ex. tenderar att döma färgade personer hårdare så kan det väl vara ett skäl till att avskeda honom men i sådana fall ska alla nämndemän utsättas för samma granskning.

Personligen tycker jag att det är ytterst obehagligt att det kanske sitter någon Kristdemokrat i rätten. Jag skulle för mitt liv aldrig vilja bli dömd av en människa med den typen av åsikter. Otroligt obehagligt hade det varit.

Jag tycker att man ska avskaffa det där jävla nämndemanssystemet direkt istället för att försöka utesluta folk på luddiga grunder när det börjar bli lite hett om öronen. Politiker stiftar fan i mig lagarna och där tycker jag att deras inflytande ska sluta. Det ska vara upp till utbildade jurister att rättvist döma folk efter dem.