Etikett: tacksamhet

Tacksamhet och uppskattning i relationer.

En grej som jag ser så himla ofta är kvinnor som hyllar sina manliga partners för det ena och det andra. Typ han är så snäll och bra och hjälper till hemma och uppvaktar mig och så vidare.

En sak en inte ser lika ofta är män som hyllar sina flickvänner. Det är till och med ganska ovanligt, skulle jag säga. Jag ser sällan en man som tycker hans flickvän är ”världens finaste” för att hon fixat en trevlig middag, även om detta enligt statistiken borde vara en ganska mycket vanligare företeelse.

Jag tänker på förväntningar i relationer. Som kvinna ska en inte förvänta sig att en man ska kunna leverera. Att ha för höga krav på en man, vilket i princip är att ha några krav alls, anses inte särskilt ”fint”. Om killen är ”snäll”, alltså inte skadar en aktivt alltför ofta, så är det nog att vara tacksam för.

I de relationer jag har haft har jag i regel gett en uppsjö av bekräftelse men fått väldigt lite tillbaka. Framförallt i en av mina relationer var spontan bekräftelse något jag i princip aldrig fick. Jag var alltid tvungen att aktivt efterfråga bekräftelse. Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.

belönamän

Jag tänker att det är lite av en försvarsmekanism för kvinnor att alltid hylla sin partner. Genom att liksom definiera honom som överlägsen så berättigar en underordningen, den framstår som naturlig och korrekt. Jag tänker mig att detta skulle kunna framstå som bättre än att försöka förändra strukturerna i relationen helt enkelt eftersom strukturerna är väldigt svåra om inte omöjliga att förändra. Bättre att internalisera ordningen och berättiga den för sig själv än att stånga huvudet i väggen och gång på gång bli besviken, samt få det svart på vitt att han inte är intresserad av att jobba för jämställdhet i relationen.

När jag slutade berättiga min partners beteende och började se hur han överordnade sig mig så försökte jag förändra relationen, men upptäckte till min besvikelse att han inte kunde eller ville göra den ansträngningen för mig, trots att jag klargjorde att det var väldigt viktigt för mig. Min underordning blev tydlig för mig, och det var väldigt väldigt smärtsamt att se att han inte gjorde något för att förändra det som uppenbarligen skadade mig djupt, trots att han sade att han älskade mig. Den smärta som jag innan internaliserat och gömt undan i självhat blev nu klar och skarp. Det var svårt att hantera, och den enda vägen ut och situationen var att lämna relationen bakom sig.

Men jag tror ändå att det är viktigt att sluta höja sin manliga partner till skyarna hela tiden, jag ser det som en form av internaliserat kvinnohat. Genom att höja honom för saker som är het normala att göra i relationer, typ visa kärlek och omtanke, anstränga sig för att göra det trevligt då och då och liknande, så förstärker en bilden av att en borde vara tacksam för att någon som en är i en relation med ger en detta.

Att uppskatta sin partner är en sak, att vara tacksam och hylla till skyarna en annan.

Tacksamhet mot män.

En grej som verkligen gör mig sjukt illa till mods är när kvinnor uttrycker tacksamhet gentemot sin manliga partner. Alltså typ ”han är så snäll mot mig som ”hjälper till” hemma/som tycker om mig trots mina brister/som inte gör [vidrig grej] som min förra partner gjorde/som mina vänners partners gör” och så vidare och så vidare.

Jag tycker att det är obehagligt eftersom jag tänker på alla gånger jag själv har varit där; när män har betett sig illa mot mig och jag typ har varit tacksam för att de inte gjort det ena eller det andra. Lite ”han slår mig i alla fall inte”, fast mindre extremt.

Till exempel så uttryckte jag en gång tacksamhet för att en partner inte aktivt tryckte ner mig som en tidigare partner hade gjort???? Det ska sägas att detta var under tiden jag var feministiskt insatt och ändå så gjorde jag det för att typ ”ursäkta” att jag stannade kvar i relationen trots att den uppenbarligen var sjukt dålig för mig. Det säger enligt mig mycket om hur oerhört starkt detta sitter i mig.

IMG_20141029_115748Motsvarande, att män uttrycker tacksamhet inför sin partner, är ovanligt. Jag tror nog ärligt talat aldrig att jag har sett det hända. De kan vara glada, de kan uppskatta henne, men de är inte tacksamma, och verkligen inte tacksamma för att hon inte beter sig direkt illa.  Vad skulle de vara tacksamma för? Det har ju bara fått tillgång till det som de har rätt till genom att födas som män i detta samhälle.

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

Vidare; ett liv i ensamhet är inte ett alternativ för kvinnor på samma sätt som för män. Kvinnor lär sig att deras främsta mål i tillvaron är att få och upprätthålla en heteromonogam relation med en man. Mannen har i regel främst andra mål, han kanske vill bli jättebra på något instrument eller göra någon stor upptäckt, vad vet jag. Kvinnors drömmar riktas in på relationer och familjeliv först och främst och detta från en tidig ålder.

Det handlar också om att kvinnor får lära sig att de ska frukta män, för faktum är att trots allt jävla babbel om att män minsann inte alls är dumma så finns det en omfattande idé om att kvinnor ska akta sig för män. Vi varnas hela tiden för de ”dåliga” männen, de finns alltid där som ett överhängande hot mot vår säkerhet. Lösningen blir att hitta en bra man, eller snarare att en bra man ska hitta en. Om en väl har haft denna ”tur” så är det viktigt att inte sabba det hela genom att gnälla eller tro att en skulle kunna få bättre på något sätt.

Sedan jag slutade känna tacksamhet inför män för att de inte förtrycker mig lika mycket som andra män så har det blivit jävligt svårt att hålla ihop en heterorelation. När jag har börjat tänka att jag faktiskt förtjänar att få ut något av en relation, inte bara undvika det värsta, så har det blivit väldigt svårt att begripa varför jag skulle ha med män att göra. Men hela den här tanken, att en faktiskt förtjänar att vara med människor som får en att utvecklas, är oerhört ovan och skrämmande för mig.