En grej som jag ser så himla ofta är kvinnor som hyllar sina manliga partners för det ena och det andra. Typ han är så snäll och bra och hjälper till hemma och uppvaktar mig och så vidare.
En sak en inte ser lika ofta är män som hyllar sina flickvänner. Det är till och med ganska ovanligt, skulle jag säga. Jag ser sällan en man som tycker hans flickvän är ”världens finaste” för att hon fixat en trevlig middag, även om detta enligt statistiken borde vara en ganska mycket vanligare företeelse.
Jag tänker på förväntningar i relationer. Som kvinna ska en inte förvänta sig att en man ska kunna leverera. Att ha för höga krav på en man, vilket i princip är att ha några krav alls, anses inte särskilt ”fint”. Om killen är ”snäll”, alltså inte skadar en aktivt alltför ofta, så är det nog att vara tacksam för.
I de relationer jag har haft har jag i regel gett en uppsjö av bekräftelse men fått väldigt lite tillbaka. Framförallt i en av mina relationer var spontan bekräftelse något jag i princip aldrig fick. Jag var alltid tvungen att aktivt efterfråga bekräftelse. Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.
Jag tänker att det är lite av en försvarsmekanism för kvinnor att alltid hylla sin partner. Genom att liksom definiera honom som överlägsen så berättigar en underordningen, den framstår som naturlig och korrekt. Jag tänker mig att detta skulle kunna framstå som bättre än att försöka förändra strukturerna i relationen helt enkelt eftersom strukturerna är väldigt svåra om inte omöjliga att förändra. Bättre att internalisera ordningen och berättiga den för sig själv än att stånga huvudet i väggen och gång på gång bli besviken, samt få det svart på vitt att han inte är intresserad av att jobba för jämställdhet i relationen.
När jag slutade berättiga min partners beteende och började se hur han överordnade sig mig så försökte jag förändra relationen, men upptäckte till min besvikelse att han inte kunde eller ville göra den ansträngningen för mig, trots att jag klargjorde att det var väldigt viktigt för mig. Min underordning blev tydlig för mig, och det var väldigt väldigt smärtsamt att se att han inte gjorde något för att förändra det som uppenbarligen skadade mig djupt, trots att han sade att han älskade mig. Den smärta som jag innan internaliserat och gömt undan i självhat blev nu klar och skarp. Det var svårt att hantera, och den enda vägen ut och situationen var att lämna relationen bakom sig.
Men jag tror ändå att det är viktigt att sluta höja sin manliga partner till skyarna hela tiden, jag ser det som en form av internaliserat kvinnohat. Genom att höja honom för saker som är het normala att göra i relationer, typ visa kärlek och omtanke, anstränga sig för att göra det trevligt då och då och liknande, så förstärker en bilden av att en borde vara tacksam för att någon som en är i en relation med ger en detta.
Att uppskatta sin partner är en sak, att vara tacksam och hylla till skyarna en annan.
