Tydligen har Wollin skrivit en krönika om att… hen inte kan tänka sig att leva polyamoröst??? Ett av de bärande argumenten verkar vara att eftersom människor (som Wollin träffar) är såpass keffa generellt så bara måste en bestämma sig för att bara leva med den enda människa en stöter på som är rimlig.
Är det bara jag som tycker att de flesta människor är konstiga? Är det bara jag som hade JÄTTESVÅRT att hitta en vettig människa att leva tillsammans med?
Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?
Jag tycker att det låter tråkig för Wollin att hen hittills bara träffat en enda människa som hen kan tänka sig att ha en romantisk relation med. Jag har dock svårt att se syftet med att skriva en jävla krönika om det faktum att en själv, personligen, hänger med keffa människor. Jag råder Wollin att börja söka sig till andra kretsar om det är ett problem för hen att människorna hen träffar är keffa.
Men sedan är det ju som så, att ”vara ihop” är en monogamt konstruerad norm, och för människor som inte är exklusiva innebär det helt enkelt inte riktigt samma sak. Det springer liksom ur insikten om att det är ganska konstigt att förvänta sig att en enda människa ska kunna tillfredsställa alla ens romantiska behov, att en människa ska kunna vara allt för en.
Vad som också fascinerar mig är hur Wollin lyfter upp sin svartsjuka som någon jävla dygd, ett gott föredöme:
För är det inte så kärleken är? Att det passerar en hög med halvdana exemplar och plötsligt står HAN där. Eller HON.
Och då.
Då dödar du den som vill dela.
Då är det du och jag mot världen och jag vill ha dig i en liten ask min älskade. Plocka fram dig och älska dig, visa dig för andra, visst, men aldrig någonsin låna ut dig. Du är för dyrbar.
Låter inte det här behovet av att döda människor som vill dela lite osunt och märkligt? Är det verkligen något positivt, något som vi bör upphöja inte bara som norm utan även som det allra allra bästa? Vore det ändå inte softare om vi slapp känna ett behov av att döda människor om de inte vill vara exklusiva?
Jag blir så matt på människor som ska hålla på och ”resonera” kring och förlöjliga polygami utan att ha en jävla aning om vad de prata om. Varför är det så viktigt för människor att på olika sätt positionera sig emot polygami, om de nu trivs så jävla bra i sina monogama relationer. Hur är det relevant för dem? Kan de inte bara låta det vara, alternativt läsa på lite innan de uttalar sig. Är det verkligen viktigt att världen får veta att du personligen inte begriper hur en kan undvika svartsjuka, eller att du personligen inte begriper hur en kan hitta fler än en person en vill har en romantisk relation med? Vad fan är grejen med alla ängsliga monomänniskors behov av att ständigt hävda att de inte vill vara poly? Det är ju knappast som att deras samlevnadsform är hotad.