Etikett: monogami

Att må dåligt i relationer.

Jag har mått mycket dåligt till och från i mitt liv, haft mycket ångest och stressproblematik och så vidare. Båda tillfällena jag gått in i väggen och mina djupa depressioner har emellertid infallit i under perioder jag har varit i relationer med män. Kanske är det inte tillräckligt mycket material för att skapa någon slags säkerhet utifrån, men jag har i alla fall en teori.

Det finns en sak som heteromonogama relationer i det här samhället framförallt symboliserar, och det är trygghet. Trygghet i att vara ”älskad” av någon, att planera sitt liv tillsammans med någon, att ha någon att söka tröst hos och så vidare. För kvinnor så innebär det också tryggheten i att vara bekräftad av en man, något som är centralt i kvinnors existens i patriarkatet.

När jag har varit i heterorelationer så har jag liksom släppt taget om mitt eget liv. Jag har struntat i att göra saker och ting för mitt eget välmående och går istället upp i relationen, leder för den jag har en relation med. Jag antar att det handlar om att det framstår som en enkel källa till bekräftelse. Det är skönt att slippa tänka så mycket på sig själv och sin egen existens och istället försöka förutse någon annans behov. Jag släpper taget och låter mig själv ingå i ett patriarkalt exploateringsförhållande där jag dräneras på kraft och energi.

Detta är såklart en fråga om hur jag fungerar, men det är också en fråga om roller i relationer och hänger ihop med kön. Jag antar att många har hört det där snacket om att kvinnor är ”relationsinriktade” medan män är inriktade på… sig själva typ? Nåja, i vilket fall som helst ligger det en del sanning i det. Alla kvinnor är inte relationsinriktade MEN i det här samhället så anses det vara en slags skyldighet en har som kvinna att vara just relationsinriktad. Att ha relationer med män, att ta hand om män, att reproducera sig inom ramarna för dessa relationer och så vidare. Det är helt enkelt fortfarande kvinnans främst uppgift i samhället, att vara flickvän, maka, mor.

Detta är såklart helt absurt och över huvud taget inte konstruktivt, men jag kan ändå sakna just den där grejen att slippa fundera på vad en vill göra av sitt liv. Slippa fundera på vad en ska ta sig för med sin existens. På samma sätt kan jag längta efter barn mest för att kunna känna att det finns något annat att leva för, någon annans behov att tillfredsställa som är viktigare än mina.

Och det har såklart att göra med hur jag lärt mig att se på mig själv. Jag har lärt mig att se på mig själv som ett potentiellt bihang till en man snarare än en egen individ. När jag är singel är detta inte så mycket av ett problem i mitt liv, men när jag har en partner så kan jag förverkliga denna roll fullt ut. Jag får plötsligt mitt värde via honom. Detta gör i in tur att jag, när jag inte får den bekräftelse jag behöver, blir desperat och kräver honom på den istället för att försöka hitta mitt värde i mig själv. Jag blir fast i en ond cirkel där jag ”går med på” att bli vidrigt behandlad av män bara för att jag inte vet vad jag ska ta mig till annars. Jag blir osjälvständig, för min skära självkänsla bryts ner. Det är så lätt att hitta värde i att bli bekräftad av andra, det är svårt att hitta värde i sig själv. Men det är ju det en måste göra för att slippa ingå i pissiga relationer som bryter ner en igen och igen.

Jag tänker mig att jag skulle kunna känna samma sak i en relation med en ickeman som följde tvåsamhetsnormen, det vill säga att vi var ”kära”, planerade vårt liv ihop och så vidare. Det handlar om att hänga upp sin existens på andra människor, på ett relationsprojekt, snarare än könet på de som ingår. Men relationsprojektet som sådant ser jag som en patriarkal konstruktion, eftersom patriarkatet konstruerat själva ”kärleken”; hur den ska se ut och fungera.

Tvåsamhetens fasor.

Ibland använder jag begreppet tvåsamhetens fasor. Vissa kan tycka att detta låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att prata om detta, och att använda den typen av termer. Extremt mycket förtryck äger rum i relationer, och det är liksom ingen liten skitsak utan något som verkligen verkligen påverkar kvinnors liv.

Såhär: från en väldigt väldigt låg ålder får kvinnor lära sig att tvåsamhet, det är grejen det. Det är det en ska sträva efter. En ska vara söt och snäll, en ska vara attraktiv för män, en ska inte tänka så mycket på intressen och så utan först och främst se till att en behagar. Detta begränsar kvinnor från en mycket mycket låg ålder. Kvinnor hindras från att utveckla sina intressen och förmågor eftersom deras förmåga att attrahera en man ständigt sätts i fokus och att de ständigt objektifieras och fråntas agens, ständigt reduceras till att sitta och le som idioter eller kanske ”konversera” lite artigt. Livet handlar om att vara en bra kvinna, inte om att utveckla sig själv som människa.

I så många filmer, böcker och tv-serier är det tvåsamhetens norm som propageras. Det är det en får lära sig från väldigt liten ålder, och kvinnorna mer än männen. För män finns det även annat, för kvinnor nästan uteslutande romantik. Män har en mängd olika roller de kan identifiera sig med, ha som förebild, för kvinnor finns nästan bara den behagfulla kvinnan, den som en man vill ha. Den stora vinsten i livets lotteri är jämt och ständigt att en man vill ha en, oavsett om en själv är intresserad av den mannen eller inte. Att vara attraktiv är det viktigaste, och kvinnor förväntas från barndomen att reagera på alla olika former av uttryck för intresse, som att bli dragen i håret, positivt eftersom det är en form av ”uppskattning”.

Sedan blir barnen större och hela den där kärleksgrejen, som tjejerna redan förberetts på så länge, sätter igång. Plötsligt blir det allvar. Någon kanske skaffar en pojkvän och göra honom sällskap när han utövar sina intressen, sitter och kollar på fotbollsträningen eller stöttar honom i hans skapande. Den egna förmågan, det egna skapandet, nedvärderas ständigt, ses inte som lika viktigt. Åh, alla dessa stöttande flickvänner, alla dessa kvinnor som gör det till sitt livs mål och mening att bekräfta och stötta en man i hans skapande eller utövande av något jävla intresse.

I relationer sker förtryck. Kvinnors agerande nedvärderas, deras kunskaper ogiltigförklaras, deras berättelser misstros, deras arbete ignoreras och så vidare. Män suger ut kvinnor på kärlekskraft, vilket gör att de får styrka av relationen, något som kvinnor får i betydligt lägre grad, de förlorar snarare kraft. Detta är ingen småsak utan en väldigt stor del av livet, och något som kringskär kvinnors möjligheter otroligt mycket.

Jag tycker att det är viktigt att prata om problemen med tvåsamhet, speciellt för kvinnor. Det handlar liksom inte bara om att hitta en ”snäll” kille. Det finns gott om snälla killar som fortfarande ägnar sig åt patriarkalt förtryck och utsugning, inte för att de är elaka utan för att det är så relationer ser ut i dagens samhälle. Tvåsamheten är helt enkelt patriarkal, och det är väldigt svårt att ta sig ur detta. Det finns så jävla mycket idéer om hur relationer ska vara, om hur män och kvinnor är, så mycket könsliga tolkningsramar och så mycket internaliserat förtryck att det är en lång lång jävla uppförsbacke.

När en lever för att leva ut sig själv som könsvarelse i en monogam relation så blir det så. Eftersom kvinnor får lära sig att meningen i deras liv är att hitta en man de kan älska och tillfredsställa och så småningom avla barn med så blir tvåsamhetens fälla stark. Det är ingenting abstrakt, utan något som de allra flesta kvinnor ständigt förhåller sig till. Det blir även naturligt att i en sådan situation offra allt för att bibehålla ett förhållande en egentligen mår dåligt av. Kvinnor socialiseras in i en ständig självuppoffran, ett ständigt ignorerande av de egna behoven, till förmån för att inom tvåsamhetens ramar tillfredsställa män.

Vi måste ta ifrån tvåsamheten dess romantiska slöja och se den för vad den är; ett sätt att utöva förtryck över kvinnor, kanske rentav det mest grundläggande sättet att göra det på. Det är därför vi måste tala om tvåsamhetens fasor, och se tvåsamheten som inte bara en arena inom vilken förtryck kan pågå, utan snarare en arena som är utformad av och för ett förtryckande system, som ständigt reproducerar förtryck.

Varför är det så viktigt för människor att positionera sig emot polygami?

Tydligen har Wollin skrivit en krönika om att… hen inte kan tänka sig att leva polyamoröst??? Ett av de bärande argumenten verkar vara att eftersom människor (som Wollin träffar) är såpass keffa generellt så bara måste en bestämma sig för att bara leva med den enda människa en stöter på som är rimlig.

Är det bara jag som tycker att de flesta människor är konstiga? Är det bara jag som hade JÄTTESVÅRT att hitta en vettig människa att leva tillsammans med?

Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?

Jag tycker att det låter tråkig för Wollin att hen hittills bara träffat en enda människa som hen kan tänka sig att ha en romantisk relation med. Jag har dock svårt att se syftet med att skriva en jävla krönika om det faktum att en själv, personligen, hänger med keffa människor. Jag råder Wollin att börja söka sig till andra kretsar om det är ett problem för hen att människorna hen träffar är keffa.

Men sedan är det ju som så, att ”vara ihop” är en monogamt konstruerad norm, och för människor som inte är exklusiva innebär det helt enkelt inte riktigt samma sak. Det springer liksom ur insikten om att det är ganska konstigt att förvänta sig att en enda människa ska kunna tillfredsställa alla ens romantiska behov, att en människa ska kunna vara allt för en.

Vad som också fascinerar mig är hur Wollin lyfter upp sin svartsjuka som någon jävla dygd, ett gott föredöme:

För är det inte så kärleken är? Att det passerar en hög med halvdana exemplar och plötsligt står HAN där. Eller HON.

Och då.

Då dödar du den som vill dela.

Då är det du och jag mot världen och jag vill ha dig i en liten ask min älskade. Plocka fram dig och älska dig, visa dig för andra, visst, men aldrig någonsin låna ut dig. Du är för dyrbar.

Låter inte det här behovet av att döda människor som vill dela lite osunt och märkligt? Är det verkligen något positivt, något som vi bör upphöja inte bara som norm utan även som det allra allra bästa? Vore det ändå inte softare om vi slapp känna ett behov av att döda människor om de inte vill vara exklusiva?

Jag blir så matt på människor som ska hålla på och ”resonera” kring och förlöjliga polygami utan att ha en jävla aning om vad de prata om. Varför är det så viktigt för människor att på olika sätt positionera sig emot polygami, om de nu trivs så jävla bra i sina monogama relationer. Hur är det relevant för dem? Kan de inte bara låta det vara, alternativt läsa på lite innan de uttalar sig. Är det verkligen viktigt att världen får veta att du personligen inte begriper hur en kan undvika svartsjuka, eller att du personligen inte begriper hur en kan hitta fler än en person en vill har en romantisk relation med? Vad fan är grejen med alla ängsliga monomänniskors behov av att ständigt hävda att de inte vill vara poly? Det är ju knappast som att deras samlevnadsform är hotad.

Monogamin är patriarkal.

Jag har under en längre tid funderat på det här med relationsanarki och jämställdhet i relationer. Ett tag tänkte jag att det inte spelade så stor roll om en var relationsanarkist eller ej, utan att det viktiga var att bekämpa patriarkala strukturer i relationer. På senare tid har jag mer och mer börjat tänka att idén om exklusivitet i relationer i sig är en patriarkal idé. Det handlar ju om att just exklusiviteten är själva fundamentet i relationen. Så ser vi inte på relationer med till exempel vänner, så varför ser vi det så i kärleksrelationer? Jo, för att det i grunden handlar om att män tillskansar sig exklusiv tillgång till kvinnor.

Jag menar att den monogama relationen är utformad för att säkra mäns makt över och tillgång till kvinnor. Kvinnor har traditionellt sett, och även idag, mindre möjligheter att leva ut sin sexualitet genom otrohet. Kvinnor har varit, och är till viss del fortfarande, mer låsta i hemmet. De har också haft mindre ekonomiska resurser, fullt upp med att ta hand om barn och har begränsats i betydligt högre grad av sociala straff och stigman. Kravet på trohet berör inte mannen och kvinnan lika, utan begränsar kvinnan i högre grad. Det är liksom inte gifta kvinnor som köper sex och går på strippklubbar, även om de såklart också är otrogna.

Många personer verkar tycka att det inte behövs något jämställdhetsarbete om en inte är exklusiva med varandra. I mina ögon är det här en konstig syn på saker. Oavsett om en är exklusiv eller inte så kommer patriarkatet att prägla hur en ser på just kärleksrelationer. Vissa män vekar till exempel tala sig varma för polygami, tryggt förvissade om att deras primära partner kommer att vänta troget på dem under tiden de gör sina sexuella utsvävningar. Då blir polygamin ett sätt att upprätthålla den patriarkala makten, att skapa sig tillgång utan att behöva vara lika tillgänglig tillbaka för att en principiellt vänder sig emot sådant.

Vissa vill också upprätthålla exklusivitet i vissa aspekter, men inte andra. Det vanligaste är att vara okej med sex, men inte mer än så. Ibland är en okej med allt men vill att partnern ska berätta allt som skett. Detta är att upprätthålla den relationen en har som den primära, vilket också en en slags exklusivitet. Det handlar om att just den personen har större rätt till ens känslor och att veta detaljer om ens liv än vad andra personer har. Detta kan såklart vara bra, men jag har svårt att se det som något annat än en variation på den monogamins tema; det handlar om att som par sätta upp olika gränser för vad som är okej att göra och på vilka premisser det ska göras, inte att faktiskt inte hävda äganderätt till sin partner.

För mig måste min eventuella relationsanarki handla om att dekonstruera mitt eget behov av exklusivitet, såväl som att de jag har romantiska relationer med ska göra det. Att bara placera gränsen för otrohet på ett annat ställe är i mina ögon inte särskilt eftersträvansvärt, jag tycker inte att det ändrar något i grunden. Jag vill kunna ingå i romantiska relationer på samma sätt som jag nu gör det med vänskapsrelationer, att det ska vara dynamiskt och ömsesidigt, utan känslor av skuld utan endast kärlek. Jag vill kunna känna inför mina romantiska relationer som jag gör inför mina vänskapsrelationer; trygghet. Och med trygghet menar jag inte säkerhet som uppnås genom att göra överenskommelser och sätta upp regler, utan den känsla av lugn som kommer av att veta att någon älskar en och ställer upp för en, inte för att en lovat varandra det utan för att den personen vill, för att den personen älskar en.

Det är detta jag menar att det patriarkala relationen, och ägandeanspråket som utgör dess grund, fördärvar. Eftersom vi är så vana vid att tänka att kärleken behöver löften, uttalade garantier, så blir det svårt att lita på den. Eftersom vi är vana vid att tänka på kärleksrelationer som något som antingen är eller inte är, och bara mellan två personer samtidigt och aldrig flera, så blir rädslan för att den vi älskar ska upptäcka ett romantiskt intresse för någon annan större. Jag menar att det här hindrar oss från att ha äkta kärlek, och istället fyller oss av känslor av svartsjuka och paranoia. Det är detta jag vill göra upp med, inte bara tillskansa mig rätten att ha sex med fler personer.

Inlägg om monogami/monoamori.

Nu har det kommit in en massa inlägg till ämnet om monogami/monoamori. Väldigt värd läsning.

Varja skrev om att dela mat.

Malin skrev om tvåsamhetsnormen.

Marielle skrev om att ta makten över sin relationsform.

FumikoFem skrev om hur hennes inställning till monogamin har förändrats.

Designerdrömmar skrev ett försvar till monogamin.

Flickanunderbordet skrev om hur etikettivern begränsar vårt handlingsutrymme.

Sanna har skrivit om kravet på att träffa någon.

Jag har även fått två lång kommentarer om ämnet från Ingrid och Pika som jag rekommenderar er att läsa.

Om jag skulle ha missat någon så är det bara att hojta till så uppdaterar jag inlägget.

Nästa tema är äktenskap. Presenterar det imorgon.

Monogami/monoamori.

Monogami, eller tvåsamhet, är en av de starkaste normerna vi har i vårat samhälle. Det tas för självklart att man bara kan vara kär i en person samtidigt, att man måste välja vem man ska vara med för man kan bara vara med en enda. I alla fall ”seriöst”, som en uttalad relation. Om man beter sig som ett par med två olika människor blir folk förvirrade eller antar rätt och slätt att man inte är seriös med sina känslor gentemot de olika personerna, utan bara leker runt.

Även personer som lever utanför ramen för det normativa, till exempel är homosexuella, förväntas bygga sina förhållanden kring tvåsamhet. Även människor som är ovanligt liberala och reflektiva kring sexualitet antar brukar anta att personer är monogama när de inlett en kärleksrelation.

Öppna förhållanden är i mina ögon för det mesta samma sak som monogami, bara det att man har släppt lite på just den sexuella biten. Monoamori kallas det då. De flesta som har öppna förhållanden kräver fortfarande att känslorna ska vara exklusiva. Det tycker jag att man hör ofta när det resoneras kring öppna förhållanden; ”jag bryr mig inte om du ligger med någon annan så länge det är mig du älskar” eller ”sex och kärlek är inte samma sak”. Det är kanske inte monogami, med det förutsätter en exklusivitet när det kommer till känslorna. Det handlar fortfarande om att det finns något vi vill ha för oss själva.

Inte heller den typen av månggiften där en person ”håller sig” med flera partners ser jag som polyamori. I mina ögon rör den typen av arrangemang sig mer om att en person på grund av status och makt har lyckats skaffa sig ”fördelen” att kunna ha oömsesidiga relationer som inte bygger på kärlek. Partnerserna bli ett slags bihang, någon man roar sig med och försörjer, istället för en livskamrat.

Jag skulle säga att polygami i den betydelsen att en person har flera ömsesidiga kärleksrelationer som samexisterar utan att någon blir lurad eller utnyttjad är väldigt ovanligt. Mycket på grund av den mytbildning som finns kring kärlek som jag tog upp i första inlägget. Jag tror att människor vill att det ska vara exklusivt för att det ska vara ”på riktigt”, och har svårt att nöja sig med att vara en bland flera.

Såhär ser vi däremot inte på vänskap. Det går alldeles utmärkt, i de flestas ögon, att ha flera vänner som betyder otroligt mycket för en. Många har även flera olika personer som man kallar för sina ”bästa vänner” även om det är en term som i sig själv antyder exklusivitet. Visst kan man ibland bli svartsjuk på sina kompisar, men det händer sällan och det är inte heller särskilt socialt accepterat. Såhär är det trots att vänskap kan vara minst lika viktigt och avgörande som kärlek.

Så fort det kommer till kärlek så förväntar vi oss ensamrätt, även om det inte finns något som säger att det måste vara så eller att det ens bör vara så. Det är bara så det är utan att någon någonsin ifrågasätter det. Men jag tycker att det är synd att det är så, för jag tycker verkligen att vi ska börja ifrågasätta monoamorin som samlevnadsform och känsloideal.

Alla får leva tvåsamt om de vill, på samma sätt som alla får raka benen eller följa normerna till punkt och pricka på andra sätt. Men jag tycker att man ska sätta sig ner och reflektera en smula. Fundera över varför man valt tvåsamhet, om det är något man mår bra av och om man skulle kunna tänka sig att leva annorlunda. Jag tror nämligen att många är olyckliga i sina tvåsamma relationer men ändå väljer att låta det fortgå för att man inte ser några alternativ. Visst, de flesta vet ju att man kan leva på andra sätt men ofta så brukar den praktiska biten komma ivägen.

Istället för att verkligen känna efter vad man vill och få vad det nu är att fungera så börjar man med att fråga sig hur det skulle kunna funka att leva ickemonomamoröst. Men i väldigt få fall är det från början fullständigt klart hur man ska gå tillväga i en relation. För det mesta är det ju så att man träffar en person som man vill vara med och sedan löser man det hela därifrån, dock oftast med monoamorin som en självklar underförstådd komponent. Det är ju heller sällan så att det är enkelt att ha ett monoamoröst förhållande, för det mesta dyker det upp en massa problem även där, ofta problem som härstammar ur själva monoamorin. Som otrohet eller behovet av att göra slut på en relation man egentligen tycker om för att man har hittat någon annan som man också vill vara med.

Ofta när folk inleder relationer så brukar de diskutera var man drar gränsen för otrohet. Tänk om man istället skulle fråga sig: behöver vi ens en definition av otrohet? Inte för att svaret på frågan nödvändigtvis skulle vara nej utan för att inte alltid ta det för givet att otrohet är ett begrepp som måste definieras. För att vidga vyerna och börja ta det där med att man kan leva på andra sätt lite mer på allvar. För att inte ställa en fråga som redan har ett antagande om hur man ska organisera sin relation inbyggt.

Jag tror att vi ska börja ta det där med att man själv bestämmer hur man ska organisera sitt liv och sina relationer lite mer på allvar. Verkligen tänka på det att vi har alla valmöjligheter, att vi faktiskt kan leva annorlunda. Att det inte är något som bara andra gör, utan att vi också kan göra så. Sedan kan man såklart välja att leva monoamoröst ändå, men att utmana normen är inte bara att inte leva enligt den utan också att ifrågasätta den aktivt. Att inte se monoamorin som det självklara och polyamori som något obskyrt undantag utan att ständigt reflektera och revidera den syn man har på relationer. Att inte bara veta rent intellektuellt att det finns alternativ, utan att också faktiskt se dem.

Det blev ett långt inlägg detta. Detta var ämne nummer två i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Prins Charles känsla.

Jag har ju skrivit en hel del om monogami och tvåsamhetsnormen här på sista tiden, och skulle vilja tipsa om en formidabel bok i ämnet; Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla.

Det är ett himla bra seriealbum som handlar om kärlek, kort och gott. Det handlar om kvinnor som blir misshandlade i relationer, det handlar om tvåsamhetnormen och monogami och personlighetsstörningar som uppstår hos barn som lever i väldigt heteronormativa familjer.

Liv Strömquist redogör för olika studier och rapporter som skrivits på ämnet på ett bra och lättfattligt sätt. Den som är intresserad av att utmana sitt perspektiv på kärlek bör läsa denna.

Victoria Milan.

Otrohetssajten Victoria Milan har ju blivit sjukt uppmärksammad på sista tiden i och med sin reklam där det står ”gör livet levande. Ha en affär”. Vissa tycker att det är avskyvärt. Jag kan inte säga att jag tycker det, monogaminormen vi har idag har ju sina brister, vilket märks i bland annat det faktum att folk är otrogna frekvent.

Men vad jag stör mig på är hur upphovsmannen till sajten uttalar sig kring det.

Jag förstår att folk reagerar. Men ingen som är lycklig i sin parrelation kommer ju att använda sig av vår tjänst bara för att vi gör reklam.

Den här iden om att alla människor går omkring och är bestämda om hur de vill leva sina liv är vanligt förekommande men alltid lika fel. Det måste ju finnas tusentals människor i gränslandet mellan otrohet och trohet. Säkert en massa som bara vill prova på men som nojjar över att bli upptäckta eller att den andra parten ska bli för involverad, eller helt enkelt inte vet hur man ska gå tillväga. Eller en massa som blir med i sajten utan att egentligen planera att göra det på riktigt, men som sedan dras med.

Hur man än vrider och vänder på det så är reklamen i sin utformning mer reklam för att ha en affär än reklam för sajten som sådan. Den kommer att få människor att fundera, det kan jag garantera.