Tydligen har Wollin skrivit en krönika om att… hen inte kan tänka sig att leva polyamoröst??? Ett av de bärande argumenten verkar vara att eftersom människor (som Wollin träffar) är såpass keffa generellt så bara måste en bestämma sig för att bara leva med den enda människa en stöter på som är rimlig.
Är det bara jag som tycker att de flesta människor är konstiga? Är det bara jag som hade JÄTTESVÅRT att hitta en vettig människa att leva tillsammans med?
Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?
Jag tycker att det låter tråkig för Wollin att hen hittills bara träffat en enda människa som hen kan tänka sig att ha en romantisk relation med. Jag har dock svårt att se syftet med att skriva en jävla krönika om det faktum att en själv, personligen, hänger med keffa människor. Jag råder Wollin att börja söka sig till andra kretsar om det är ett problem för hen att människorna hen träffar är keffa.
Men sedan är det ju som så, att ”vara ihop” är en monogamt konstruerad norm, och för människor som inte är exklusiva innebär det helt enkelt inte riktigt samma sak. Det springer liksom ur insikten om att det är ganska konstigt att förvänta sig att en enda människa ska kunna tillfredsställa alla ens romantiska behov, att en människa ska kunna vara allt för en.
Vad som också fascinerar mig är hur Wollin lyfter upp sin svartsjuka som någon jävla dygd, ett gott föredöme:
För är det inte så kärleken är? Att det passerar en hög med halvdana exemplar och plötsligt står HAN där. Eller HON.
Och då.
Då dödar du den som vill dela.
Då är det du och jag mot världen och jag vill ha dig i en liten ask min älskade. Plocka fram dig och älska dig, visa dig för andra, visst, men aldrig någonsin låna ut dig. Du är för dyrbar.
Låter inte det här behovet av att döda människor som vill dela lite osunt och märkligt? Är det verkligen något positivt, något som vi bör upphöja inte bara som norm utan även som det allra allra bästa? Vore det ändå inte softare om vi slapp känna ett behov av att döda människor om de inte vill vara exklusiva?
Jag blir så matt på människor som ska hålla på och ”resonera” kring och förlöjliga polygami utan att ha en jävla aning om vad de prata om. Varför är det så viktigt för människor att på olika sätt positionera sig emot polygami, om de nu trivs så jävla bra i sina monogama relationer. Hur är det relevant för dem? Kan de inte bara låta det vara, alternativt läsa på lite innan de uttalar sig. Är det verkligen viktigt att världen får veta att du personligen inte begriper hur en kan undvika svartsjuka, eller att du personligen inte begriper hur en kan hitta fler än en person en vill har en romantisk relation med? Vad fan är grejen med alla ängsliga monomänniskors behov av att ständigt hävda att de inte vill vara poly? Det är ju knappast som att deras samlevnadsform är hotad.
Det mest absurda är ju att hon i slutet av sin krönika säger att hon redan har flera fantastiska nära människor i sitt liv.
Hur i….????????
Väldigt relevant och bra skrivet! Även om jag för min del trivs bra i monogama relationer efter att även prövat poly, så känns det så otroligt icke aktuellt att bedöma eller döma andras sätt att leva i en eller flera relationer (eller för den delen ickerelationer). Så länge man inte skadar varandra så är väl kärlek och relationer härligt både på längden, tvären och uppochner. Heja heja alla de som kommit underfund med vad som passar dem!
”Låter inte det här behovet av att döda människor som vill dela lite osunt och märkligt?” JA! När jag läste just det stycket i originalet tänkte jag verkligen WTF?! Svartsjuka är väl en sak, men att bli mordbenägen av det låter som något man bara kommer på om man sett för många såpoperor.
Personligen så känner jag inte riktigt som att poly är min grej av olika anledningar, men om det är ANDRAS grej är ju helt upp till dem och inget jag behöver/borde/har rätt till att lägga mig i.
Men du gör ju exakt samma sak med allt du skriver om :s så jäkla arg :p lev poly då men är det så jäkla viktigt att hela världen måste veta det?
”Är det verkligen viktigt att världen får veta att du personligen inte begriper hur en kan undvika svartsjuka, eller att du personligen inte begriper hur en kan hitta fler än en person en vill har en romantisk relation med? Vad fan är grejen med alla ängsliga monomänniskors behov av att ständigt hävda att de inte vill vara poly?”
Fast det är ju inte sant alls faktiskt.
Mycket bra. Jag har flera relationer. Träffar tanter i min egen ålder dvs från 45 till 65, jag har själv 55- Men fan varje gång jag säger att jag har flera och inte tänker sluta med det, så kommer det en protest och en massa försök att fördöma detta. Att de själva alla är skilda, ibland flera gånger och av egen erfarenhet att ett långt förhållande är över 8 år, som är medellängden på ett vanligt äktenskap. Och det känns vid 55 mest av allt beklämmande att möta dessa kvinnor som alla ska ha sin ”prins för livet” och då säger nej tack till mig efter kanske ett enstaka trevligt möte. Det är märkligt att de som är monogama inte inser att de använder en massa kraft och energi på att kontrollera och behärska sådant som — om det ska vara just lust och äkta, närvarande, varken går att kontrollera om det ska kännas bra. Kärlekens väsen är inte ägande, utan frihet. Kärlekens väsen är inte att vara trogen men att kunna visa tillit i att den relation man har eller erotiska upplevelse inte förminskas eller förvanskas av man är någon annan utan kan vinna i tydlighet och kraft och betydelse av det— om man går tillbaka till varandra.
”Jag har dock svårt att se syftet med att skriva en jävla krönika om det faktum att en själv, personligen, hänger med keffa människor.” haha, verkligen!
Är inte så himla förtjust i när någon ska berätta ’hur kärleken är’ & att den då alltid är med ägande, svartsjuka.. som om jag vore oförmögen till kärlek för att jag inte vill äga.
Det är väl som med all slags normbryteri – veganism, antikonsumism, nykterism osv. Utövarna ska bestraffas av det normerande kollektivet, och behandlas som de avvikare och hot mot ordningen, mot det trygga och det bekanta, som de är.
Som jag ser det så borde alla kunna välja hur det vill leva. 1 kvinna + 1 kvinna. 1 man + 1 man. 1 man + 1 kvinna. 2 män + 1 kvinna, 2 kvinnor + 1 man, 3 kvinnor + 2 män + 1 transsexuell osv. Så länge alla är vuxna och med på det hela så borde det inte finnas några förbud. en skulle kunna gifta sig om en ville, med hur många en ville förutsatt att alla inblandade var med på det.
Wow du vet att ”transsexuell” inte är ett eget kön och att både män och kvinnor är transsexuella, va? De olika könen man kan välja på att vara tillsammans med är, hör och häpna, inte man, kvinna och transsexuell. Wtf.
Jag tycker det är väldigt intressant att det nästan alltid är de människor som följer normen som har störst behov av att försvara sitt levnadssätt. Som verkar ta det faktum att andra väljer att leva annorlunda som en sorts kritik riktad mot just dem.
Jag kan inte hålla med dig mer. Förstår inte behovet att hävda sin monogami och tydligt visa sitt misstycke gentemot polys. Har hört flera monos berätta om hur polys gärna ser ner på monogama, men har själv aldrig stött på något sådant, bara det omvända.
Det första citatet stör mig enormt, eftersom hen verkar missa en stor poäng med polygami: Att man inte alls behöver hitta ”the one”, och då inte heller flera gånger om. Man har istället flera olika personer med olika för- och nackdelar som tillsammans kompletterar varandra.
Precis som med vänskap. Ofta har man ju flera vänner, men som man gör olika saker med. Nån kan man prata med om allt, nån har man alltid roligt med o.s.v..
Som jag ser det så handlar polygami just om att komma bort från tänkandet att det finns ”en” människa där ute för dig. Jag tror inte att krönikören riktigt förstår det.
Ibland förstår jag verkligen kritiken mot Wollin, men här håller jag faktiskt inte med. Wollin är krönikör, hon får ämnen att skriva krönikor om. Det enda hon kan utgå ifrån är henne själv. Och eftersom hon uppenbarligen inte kan tänka sig att leva i en polyrelation så är det väl logiskt att hon skriver det?
Malin Wollin har generellt svårt att förstå hur människor kan vilja leva på annat sätt hennes, (har ju tidigare skrivit arga krönikor om hur hon absolut inte kan fatta hur kvinnor inte kan vilja ha barn , eller hur kvinnor kan vilja ha barn genom att göra en insemination ensamma och därmed välja bort kärnfamiljen) Liksom, vad fan gör det henne om ANDRA kvinnor inte vill ha barn så länge ingen försöker förbjuda henne att försöka bli gravid så många gånger hon vill?
Men just hennes reflektion om hur svårt det kan vara att ens träffa EN person man blir attraherad av som blir attraherad av en tillbaka och som man dessutom kan tycka om och respektera som människa har jag gjort många, många gånger. Diskussioner om polygami i allmänhet tycks oftast utgå från att alla människor hela tiden blir attraherade av nya människor som i sin tur blir attraherade tillbaks och att det enda som stoppar majoriteten från att leva polyamoröst är patriarkala och borgerliga normer och svartsjuka. För mig är det inte alls den främsta orsaken till att jag hittlls aldrig aktivt utövat polygami utan det handlar om att det helt enkelt enbart inträffar väldigt sällan att jag blir riktigt attraherad av någon, och så ska den personen i sin tur bli lika attraherad av mig, och vi ska dessutom komma överrens och ha något sånär liknande värderingar…. Det känns som om chansen att det skulle hända med två eller fler personer samtidigt är så mikroskopisk att det enbart blir en teoretisk fråga huruvida jag skulle kunna leva polyamoröst.
Men jag är helt införstådd med att det kan fungera helt annorlunda för andra, och lägger mig inte alls i om andra är utövande polyamorösa.