Jag tycker att alla borde läsa detta inlägg på kvinnopartaj om schyssta snubbar och feministiska män. Texten är ganska delvis riktad mot Zolfagary, upphovspersonen bakom Vita Kränkta Män (Vkm) som jag hamnade i en diskussion med angående det hela. Jag känner själv inför Vkm att det var väldigt roligt till en början, men när Zolfagary kom ut med att hen låg bakom och sidan började creddas så otroligt mycket, skulle göras bok av och så vidare så blev det liksom så jävla självgott hela grejen. Detta är inte en kritik riktad mot specifikt Zolfagary, utan mot hela stämningen som omgärdade och fortfarande omgärdar projektet i helhet.
Jag tycker att det är jättebra att män är feminister och tycker såklart att de också ska kunna uttrycka sig i debatten, på samma sätt som jag gör det i både frågan om klass och rasism även fast jag är medelklass och vit. Vad en aldrig får glömma när en gör det är dock att en automatiskt kommer att ha fördelar på grund av sin privilegierade samhällsställning.
Det finns två viktiga aspekter i det här. Dels det unisona hyllande som tenderar att komma så fort en man är det minsta lilla insatt i feministiska frågor. Jag har dessvärre själv gjort mig skyldig till detta åtskilliga gånger då jag sett det som ”gott nog” att en man över huvud taget visat intresse för feminism. Den andra aspekten, som följer av detta, är hur många män som är engagerade inom feminismen lätt går in i ett slags självgott ”jag har gjort nog”, vilket säkerligen beror på att omgivningen ser en som någon jävla jesus för att en delar lika på föräldraledigheten eller har någon slags feministisk grundanalys.
När jag twittrade om detta så blev jag anklagad för att inte tro att män kan vara feminister utan att ha en baktanke. Det är absolut inte fallet, jag är säker på att de flesta feministiska män har en genuin förståelse och kritik mot könsmaktsordningen. Däremot ser jag hur många feministiska män lätt går upp i bilden av sig själva som upplysta, jämställda och så vidare och därför stannar upp i någon slags bekväm position där de dels är tillräckligt feministiska för att tas emot med öppna armar i feministkretsar men samtidigt fortsätter åtnjuta sina manliga privilegium utan självkritik. Jag tror inte att det handlar om att de vill ha det så, men jag tror att det väldigt lätt är så det ändå blir eftersom vi lever i ett patriarkat och detta går igenom i samhällets alla sfärer, så även den feministiska.
När det kommer till Vkm så kände jag i början att det var en relevant och rolig sida som lyfte upp ett samhällsfenomen och tillika problem, gav många inom den feministiska scenen något att enas kring och erbjöd ett nytt och relevant begrepp. Sedan tyckte jag att det började bli tråkigt när det började publiceras saker som bara är ren idioti rakt av, konspiratoriskt flashbacktjafs som ingen tar på allvar ändå, men som en ändå kan sitta och håna gemensamt för att de är så dumma i huvudet och oupplysta och så vidare. Det kan en väl såklart få göra, men det finns en problem i detta som är väldigt viktigt att förstå, nämligen att hånandet av folk som helt enkelt bara är dumma i huvudet erbjuder en bekväm och självgod position där en kan känna sig bättre och därmed slippa kritisera sitt eget bidragande till att upprätthålla könsmaktsordningen. Det var detta jag såg i Vkm och därför tappade jag också intresset för sidan. Innehållet som faktiskt fick folk att ifrågasätta vanligt förekommande attityder och resonemang i samhället eller hos sig själv byttes ut mot ren lyteskomik och drift med saker som var en en med minsta lilla vett i skallen inser är idioti. Det kan väl vara intressant som humor för den som gillar att skratta åt mindre begåvade, men som samhällskritik duger det ganska illa.
Det jag menar har skett här är att en går från en relevant ifrågasättande och samhällskritisk position till att inta den mer bekväma positionen där en helt enkelt bara gör sig lustig över folk som inte vet lika bra som en själv. Denna position tillåter också att en litar sig tillbaks med sina egna värderingar och slutar ifrågasätta sig själv, eftersom de finns folk som är värre.
Nu vet jag inte hur Zolfagary hanterar hela den här grejen, så detta ska inte läsas som en kritik av hen personligen. Däremot tycker jag att vi bör betrakta fenomenet och fundera över det och framförallt tänka på att aldrig någonsin sluta ifrågasätta sin egen position, aldrig bli bekväm i sin roll som lite lagom samhällskritisk, upplyst och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att vi behandlar förekomsten av feministiska män med jämnmod. Det är skitbra att de finns och så vidare, samtidigt får vi inte hylla dem för mycket.