vita kränkta män – Fanny Åström

Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

Men skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Om Vita Kränkta Män och feministiska män.

Jag tycker att alla borde läsa detta inlägg på kvinnopartaj om schyssta snubbar och feministiska män. Texten är ganska delvis riktad mot Zolfagary, upphovspersonen bakom Vita Kränkta Män (Vkm) som jag hamnade i en diskussion med angående det hela. Jag känner själv inför Vkm att det var väldigt roligt till en början, men när Zolfagary kom ut med att hen låg bakom och sidan började creddas så otroligt mycket, skulle göras bok av och så vidare så blev det liksom så jävla självgott hela grejen. Detta är inte en kritik riktad mot specifikt Zolfagary, utan mot hela stämningen som omgärdade och fortfarande omgärdar projektet i helhet.

Jag tycker att det är jättebra att män är feminister och tycker såklart att de också ska kunna uttrycka sig i debatten, på samma sätt som jag gör det i både frågan om klass och rasism även fast jag är medelklass och vit. Vad en aldrig får glömma när en gör det är dock att en automatiskt kommer att ha fördelar på grund av sin privilegierade samhällsställning.

Det finns två viktiga aspekter i det här. Dels det unisona hyllande som tenderar att komma så fort en man är det minsta lilla insatt i feministiska frågor. Jag har dessvärre själv gjort mig skyldig till detta åtskilliga gånger då jag sett det som ”gott nog” att en man över huvud taget visat intresse för feminism. Den andra aspekten, som följer av detta, är hur många män som är engagerade inom feminismen lätt går in i ett slags självgott ”jag har gjort nog”, vilket säkerligen beror på att omgivningen ser en som någon jävla jesus för att en delar lika på föräldraledigheten eller har någon slags feministisk grundanalys.

När jag twittrade om detta så blev jag anklagad för att inte tro att män kan vara feminister utan att ha en baktanke. Det är absolut inte fallet, jag är säker på att de flesta feministiska män har en genuin förståelse och kritik mot könsmaktsordningen. Däremot ser jag hur många feministiska män lätt går upp i bilden av sig själva som upplysta, jämställda och så vidare och därför stannar upp i någon slags bekväm position där de dels är tillräckligt feministiska för att tas emot med öppna armar i feministkretsar men samtidigt fortsätter åtnjuta sina manliga privilegium utan självkritik. Jag tror inte att det handlar om att de vill ha det så, men jag tror att det väldigt lätt är så det ändå blir eftersom vi lever i ett patriarkat och detta går igenom i samhällets alla sfärer, så även den feministiska.

När det kommer till Vkm så kände jag i början att det var en relevant och rolig sida som lyfte upp ett samhällsfenomen och tillika problem, gav många inom den feministiska scenen något att enas kring och erbjöd ett nytt och relevant begrepp. Sedan tyckte jag att det började bli tråkigt när det började publiceras saker som bara är ren idioti rakt av, konspiratoriskt flashbacktjafs som ingen tar på allvar ändå, men som en ändå kan sitta och håna gemensamt för att de är så dumma i huvudet och oupplysta och så vidare. Det kan en väl såklart få göra, men det finns en problem i detta som är väldigt viktigt att förstå, nämligen att hånandet av folk som helt enkelt bara är dumma i huvudet erbjuder en bekväm och självgod position där en kan känna sig bättre och därmed slippa kritisera sitt eget bidragande till att upprätthålla könsmaktsordningen. Det var detta jag såg i Vkm och därför tappade jag också intresset för sidan. Innehållet som faktiskt fick folk att ifrågasätta vanligt förekommande attityder och resonemang i samhället eller hos sig själv byttes ut mot ren lyteskomik och drift med saker som var en en med minsta lilla vett i skallen inser är idioti. Det kan väl vara intressant som humor för den som gillar att skratta åt mindre begåvade, men som samhällskritik duger det ganska illa.

Det jag menar har skett här är att en går från en relevant ifrågasättande och samhällskritisk position till att inta den mer bekväma positionen där en helt enkelt bara gör sig lustig över folk som inte vet lika bra som en själv. Denna position tillåter också att en litar sig tillbaks med sina egna värderingar och slutar ifrågasätta sig själv, eftersom de finns folk som är värre.

Nu vet jag inte hur Zolfagary hanterar hela den här grejen, så detta ska inte läsas som en kritik av hen personligen. Däremot tycker jag att vi bör betrakta fenomenet och fundera över det och framförallt tänka på att aldrig någonsin sluta ifrågasätta sin egen position, aldrig bli bekväm i sin roll som lite lagom samhällskritisk, upplyst och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att vi behandlar förekomsten av feministiska män med jämnmod. Det är skitbra att de finns och så vidare, samtidigt får vi inte hylla dem för mycket.

Hånet behövs för att orka.

Fick frågan om varför jag, och många med mig, väljer att håna personer som Pär Ström och Pelle Billing istället för att bemöta deras argument. Tja, jag brukar för det mesta varken läsa Ström eller Billings blogg eftersom jag bara blir frustrerad, men när det väl händer så brukar jag reagera med att håna dem. Anledningen är, kort och gott, att jag saknar orken för att göra något annat.

När det kommer människor som drar de där argumenten man hört tusentals gånger förut, som försöker ”motbevisa” en genom att ta upp helt irrelevanta saker, som lägger ord i ens mun, som tar upp försyndelser som enskilda feminister gjorde sig skyldiga till för typ tio år sedan och som man aldrig uttryckt sitt stöd för och tycker att man ska ”erkänna” att det finns förtryck även mot män så pallar man helt enkelt inte. Det är för jävla tröttsamt att bemöta, det ger mig inget. Jag tror att ni alla har varit i situationen när någon har gett uttryck för en så idiotisk åsikt att ni inte ens vet hur ni ska bemöta den. Lite som att argumentera mot någon som på riktigt tycker att folk med vissa hudfärger är mindre värda och presenterar det som någon slags fakta, tycker man ska läsa någon jävla rapport, bok eller se någon youtubefilm så att man kan ”inse” sanningen. Det är liksom så idiotiskt att man inte orkar. Dessutom så brukar de flesta av detta virke inte vara intresserade av att verkligen ompröva sina åsikter.

Men det kan ändå kännas skönt att veta att man inte är ensam, utan söka stöd hos andra. Därför så kan jag ibland ta till hån mot meningsmotståndare, för att det är jävligt skönt att få bevis på att det finns en massa vettiga människor också, människor som precis som jag förstår idiotin i vissa resonemang och som jag inte behöver göra införstådda i något.

Och tja, om någon annan skulle göra motsvarande mot mig så skulle jag inte bli särskilt upprörd. Jag förstår att man ibland inte orkar vara saklig utan bara vill känna stöd för sina åsikter. Jag tänker att det inte är dessa dogmatiska antifeminister som är intressant att nå, utan människor omkring som kanske velar. Och många av dem kan lätt förstå det absurda i vissa uttalanden och argumentationer, såsom det som visas upp på Vita kränkta män. Det är inte de vita kränkta männen man vill åt och få att förändra sitt beteende, det man vill åt är att få andra att se det absurda i den typen av inställning som många där står för. Jag hyser inget hopp om inbitna antifeminister, men jag tror att många som kanske velar ser varför det är fel om man pekar på det. Ofta behövs inte argument, utan de talar ganska bra för min poäng alldeles själva.

Tja, det här kan man ju tycka är dåligt och intellektuellt ohederligt, men det är i alla fall så jag agerar. Jag orkar inte diskutera med vissa personer om och om igen, så jag väljer att håna dem. För att få bevis på att det faktiskt finns gott om människor som inte resonerar så. Sånt behövs ibland, för att man ska orka.

Vita kränkta kvinnor.

På Twitter finns det ett (väldigt oaktivt) konto som heter ”vita kränkta kvinnor” som uppenbarligen är någon slags ironisk reaktion på facebook-gruppen ”vita kränkta män” som attackerar feminister och ironiserar över feminism genom att dra helt sinnessjuka paralleller till patriarkatet. Jag fick till exempel denna kommentar:

en vit cis hetero medelklass kvinna skriver nyfeministisk debattartikel i Aftonbladet. #avant-garde

Det är ju inte så att jag reagerar på att någon skriver såhär på twitter, men jag tycker att detta är en ganska vanlig inställning bland folk som ska försöka göra sig lustiga över feminismen.

Och tänkte typ såhär: ja, det är ju sant att jag ändå har det ganska bra eftersom jag är överordnad i en massa olika maktordningar, till exempel rörande etnicitet, sexualitet och klass. Detta är jag medveten om och försöker ta ansvar för i mitt handlande, både på ett personligt plan men också i mina politiska ståndpunkter. Det är jätteviktigt att man förstår vilka fördelar man har här i världen gentemot andra och tar ansvar för det.

Vissa människor försöker göra poäng av att många feministiska kvinnor inte alls är särskilt förtryckta, att det inte är så synd om oss. Alltså nej, det är inte synd om mig, för guds skull. Jag vet det. Jag har det verkligen förhållandevis bra och jag har inga problem med att erkänna det. Jag upplever det heller inte som provocerande att någon annan påpekar det, som vissa vita män tycks bli.

Och nej, feminism är väl inte så jävla radikalt, snarare en ganska självklar åsikt i mina ögon. Dock en åsikt jag innehar och är beredd att försvara. Att jag är feminist handlar inte om att nära någon slags självbild som radikal, jag önskar verkligen att feminismen vore en oprovocerade ideologi, men så är det ju faktiskt inte idag. Deppigt.

Bara för att man konstaterar att man är strukturellt underordnad i vissa sammanhang så betyder inte det att man tycker synd om sig själv eller har en så kallad offerkofta. Det finns en ide om att alla som påtalar problem och orättvisa de själva blir utsatta för grottar ner sig i sin offerroll, men så behöver inte alls vara fallet. Du kan vara medveten om något, belysa och bekämpa något, utan att för den sakens skull gå omkring och tycka synd om dig själv.

Måste man vara mest förtryckt i hela världen för att vara intresserad av att kämpa mot maktstrukturer och förtryck?

Vita kränkta män.

Facebookgruppen ”vita kränkta män” uppfattas tydligen som kränkande av en del vita män vilket såklart är roligt i sig. Den har dels anklagats för att vara rasistisk eftersom ”vita” finns med. ”Får inte vita män lov att vara kränkta” frågar sig folk.

Kränkthet som begrepp är intressant. I mina ögon kan man inte tala om att vara kränkt vid en vanlig förolämpning, då rör det sig snarare om att man blir sårad eller förolämpad. En kränkning är enligt mig när man blir satt i en situation där man inte kan försvara sig eller hävda sin rätt, när en person utnyttjar sitt psykiska eller fysiska överläge emot en. Ett typiskt exempel är om ens arbetsgivare utnyttjar det faktum att man absolut inte har råd att förlora jobbet för att få en att utföra vissa arbetsuppgifter.

Man kan absolut hamna i sådana situationer även om man är vit och man, begreppet handlar snarare om vita män som känner sig kränkta över saker som ”drabbar” vita män som grupp. Till exempel när Pär Ström blir sur och ledsen för att det på vissa tider endast får vistas kvinnor på badhuset eller för att staten fokuserar mer på mäns våld mot kvinnor när det handlar om relationsvåld.

Vita män är en priviligerad grupp i samhället, det är en grupp som sällan utsätts för fördomar eller påhopp på grund av sitt kön eller sin hudfärg och den grupp som generellt sett har mest makt. Då och då försöker folk jämna ut detta privilegium genom att fokusera på andra grupper i samhället och försöka lyfta dem, till exempel genom att få kvinnor mer intresserade av mansdominerade intresseområden och yrken. Då känner sig vissa vita män kränkta över detta och tycker att män minsann inte får ta del av sådana program.

Det stämmer att det finns färre sådana program för vita män än det finns för andra grupper men det har också sin förklaring i att vita män är en priviligerad grupp. Visst finns det gott om vita män som behöver hjälp, men vita män som grupp behöver det inte alls i samma utsträckning som andra grupper i samhället.

När man är van vid att aldrig nekas tillgång till platser, yrken och aktiviteter på grund av sin hudfärg eller kön så blir det uppenbarligen väldigt jobbigt när man för första gången får stifta bekantskap med fenomenet. Oavsett om anledningen till att det några få timmar i veckan bara är tillåtet för kvinnor att bada på badhuset är för att många blir trakasserade av män när de är där på andra tider eller att de tror på en religion som gör att de inte kan visa sig för män avklädda så är det fruktansvärd diskriminering. Att denna lösning har kommit till för att det alla andra tider är män som är normen är det ingen som tänker på.

”Men om vi ska vara jämlika, varför får inte män vara med, varför måste ni dela upp folk istället för att se oss som individer” gnäller vita män. Anledningen är att när det inte finns någon analys av hur olika grupper behandlas olika så går det inte heller att göra något åt det. Om vi låtsas som att det inte finns ojämlikheter mellan kön och etniciteter så kommer vi aldrig att kunna reda ut de ojämlikheter som faktiskt existerar. Vita män är normgruppen i samhället, gruppen som aldrig blir utesluten eller utsatt för fördomar i vardagen. Därför är det viktigt att skapa sammanhang där andra grupper får sätta agendan och komma fram som individer, inte som kön eller etniciteter. Där man som kvinna slipper vara ”den där roliga tjejen” utan kan få lov att bara vara ”den roliga”. Av samma anledning har man föreningar för homo- och bisexuella.

Därför är det fånigt och roligt när t.ex. Marcus Birro beklagar sig över hur hemskt det är att vara man, hur jobbigt det är och hur missförstådd man ständigt blir. För han förstår inte att han hela sitt liv har kunnat gå omkring och vara en individ, en person som blir uppfattad och uppskattad på grund av hans förmågor och oförmågor och inte på grund av vad han har mellan benen eller vilken hudfärg han har.

Sedan kan man såklart även som vit man ha andra särdrag som gör att man blir utsatt för diskriminering och fördomar. Man kan vara handikappad, homo- eller bisexuell och så vidare. Faktum är att det för en hel del av dessa särdrag finns olika typer av föreningar och statliga handlingsplaner för att skapa med jämlikhet, men ingen klagar över det. Ingen frågar sig varför det finns speciella handikappshockeylag, ty det är så otroligt uppenbart vad det rör sig om.

Jag kan hålla med om att facebookgruppen ibland tar upp fåniga och direkt felaktiga exempel men att använda sig av begreppet ”vita män” tycker jag är helt rätt och riktigt.