Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Till labilitetens försvar.

Mycket i detta samhälle handlar om att en ska vara stabil. Både på ett personligt plan men också på ett politiskt. Att pendla snabbt mellan olika sinnesstämningar, vara oberäknelig och så vidare definieras alltsom oftast som ett problem (och dessutom ofta som ett kvinnligt kodat sådant).

Jag hade min första kontakt med detta problem då jag var 16 år gammal och började äta minipiller. Från att ständigt ha pendlat mellan glädje, ilska, sorg och andra sinnesstämningar så gick mitt liv in i en mer eller mindre grå dimma. Jag orkade inte göra så mycket, inte träffa lika mycket folk och så vidare. Det sjuka är att jag definierade detta som något positivt. Detta på grund av två saker:

  1. Det var bekvämt. Även om jag överlag mådde sämre så visste jag hur jag skull känna. Jag fick inte några oregerliga utbrott eller gråtattacker, jag blev inte plötsligt sjukt rastlös och så vidare.
  2. Den andra och viktigaste aspekten var sorgligt nog hur andra människor upplevde mig. Jag inbillade mig att folk i regel tyckte jag var en jobbig person att att de skulle gillar mig mer om jag var lite ”nedtonad” (det vill säga lätt deprimerad). Alltså, vissa tyckte nog jag var jobbig men de personer som jag umgicks med och som värderade mig tyckte ju om mig för den jag var och gillade mig såklart inte mer för att jag blev en blek kopia av detta jag.

Jag noterade alltså att min sinnesstämning blev förändrad av tabletterna och misstänkte också att det var till det sämre, men valde ändå att fortsätta på grund av att jag värderade att vara stabil framför att må bra. Det kändes viktigare för mig att min omgivning skulle tycka att jag var lätt att ha att göra med. Jag ville hellre behaga den breda massan än att bibehålla de drag som visserligen kunde uppfattas som jobbiga men som också var och fortfarande är en del av min charm. Så jag fortsatte med tabletterna.

Sedan kanske ett halvår senare så slutade jag med dem av andra skäl, som jag inte minns. Jag kommer ihåg hur jag hade någon lång och indignerad utläggning om nåt i skolan och hur en av mina klasskamrater (som jag innan diskuteras just pillerna med) sa ”har du slutat med p-pillerna eller?”. Och då förstod jag att den där lusten för att diskutera och delta och energin som pumpade i mina ådror var det som var vinningen i instabiliteten. Även om den gör mig oberäknelig och säkert också jobbig i vissa personers ögon så är det en väldigt stor del av vem jag är och det är också de starka sinnesstämningarna som driver mig till mycket.

En stor del av att bli vuxen handlar om att en ska lära sig att på olika sätt hantera sin känslor. Som barn och som tonåring får en vara utåtagerande, arg och ledsen. Det förväntas av en. Som vuxen ska en dölja dessa känslor och hålla dem i det privata. En förväntas även tona ner på sitt samhällsengagemang, även om detta förväntas ske något senare. Jag skulle såklart inte vilja leva i samma känslomässiga kaos som när jag var tonåring men jag vänder mig samtidigt emot detta att en ska ta avstånd från olika yttringar av känslor en faktiskt känner. Det är skillnad på att faktiskt nå en ökad känslomässig stabilitet och bli bättre på att hantera sina känslor och på att hålla dem inom sig.

Som vuxen förväntas en alltid kunna lägga band på sina känslor. Framförallt negativa känslor som ilska och sorg. Istället för att ge uttryck för sina känslor direkt så gör många det indirekt genom att distrahera sig från dem genom konsumtion, droger eller liknande. Nu menar jag inte att alla sådana praktiker fungerar såhär, men jag är helt övertygad om att de fyller en stor funktion när det kommer till att undertrycka känslor och skapa stabilitet.

Jag tänker att någon slags grundläggande förändring av ens liv eller person per definition måste vara instabil eftersom det handlar om att röja undan vissa fundament i ens liv och ersätta dem med nya. Att till exempel frigöra sig från olika typer av heteronormativa och patriarkala strukturer handlar om att ta bort en stor del av det man definierar sig själv utifrån, eftersom det är såpass inlärt i oss. Detta är en omvälvande process för var och en som ger sig in i den och det är klart som fan att en inte kommer kunna gå igenom den ”stabilt”. Det är uppslitande och jobbigt, helt enkelt.

En kan även dra paralleller mellan detta och kravet på stabilitet inom politiken. Det är något som har blivit väldigt centralt i den politiska debatten de senaste åren, detta att en vill ha stabilitet (främst ekonomisk sådan) och inte för stora förändringar. Ett bra exempel är att socialdemokraterna har motsatt sig att ta bort en massa omstridda skattereformer regeringen infört med det enda argumentet att människor ”inrättat sin privatekonomi efter detta”. Stabiliteten blir alltså viktigare än att ha någon slags linje om vilken riktning en vill att samhället ska röra sig i, och i slutänden handlar det också om att en prioriterar stabilitet framför progressivitet.

Jag tror att stabilitetskravet i grunden är något som hindrar utveckling och upprätthåller status quo, både på det personliga planet och det politiska (i den grad de nu kan åtskiljas). Jag tänker inte längre eftersträva stabilitet i min person eller mina känslolägen utan vill känna ge mig hän åt de känslostämningar jag har.

6 kommentarer till Till labilitetens försvar.

  • Rosan skriver:

    Jag känner igen mig så mycket. Jag brukade tro att jag var galen, jämfört med andra. Men genom att vara labil, genom att bearbeta och släppa taget så utvecklas jag och blir på sätt och vis ”stabilare i grunden” för man kan bemöta sina känslor och låta dem vara där. Man springer inte ifrån. Ett samhälle som klarar förändring för att det har en stark kärna är bättre en ett samhälle som hålls upp av en massa strukturer utifrån.

  • Ellen skriver:

    Bra inlägg! Har ofta tänkt på detta att det ses som så bra att vara lugn hela tiden. ”lugna ned dig” är typ det mest provocerande kommentar jag vet! Varför ska man vara så lugn jämt? blir min motreaktion på en sådan kommentar, jag har väl all rätt i värdlen att reagera och bli upprörd. Håller verkligen med om att det finns ett sorts vuxenideal som går ut på att ta allt med ro och vara den där trygga klippan, men att låtsas ta saker med ro när man egentligen blir upprörd kan ju inte leda till något bra?! Bättre att vara ärlig mot sig själv och andra, för det är ju omvälvande och jobbigt och upprörande att leva i den här världen ibland och ju mer man vågar visa det inför varandra, desto närmare tror jag vi kan komma varandra…Så det så!

    Kram på dig :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv