förändring – Fanny Åström

Att göra män passiva.

Tänkte på denna gruvligt irriterande ”boy will be boys”-mentalitet som finns, det vill säga hur pojkars övertramp ständigt ursäktas med att de är pojkar och pojkar är så. Istället förväntas flickor ta ansvar.

Det är ju så att människor lär sig sk ”sociala koder” när de växer upp, typ att förhålla sig till andra integritet, gränser och så vidare. Det är inte så konstigt att allting inte blir rätt från börja, det är bara att försöka igen! *ler entreprenör* Detta accepteras i regel, men av någon anledning så ska pojkar inte lära sig detta när det kommer till hur de ska bete sig mot flickor. Märkligt!

Jag tänker att detta också leder till något hos äldre män, nämligen en oförmåga att acceptera att en kan göra fel. Jag tycker mig ofta se detta när jag konfronterar män med sina misstag. De blir liksom förlamade, de kan inte ta till sig att ”okej, det där var inte okej att göra, då slutar jag”, utan de hamnar direkt i försvarsposition. Om en ändå står på sig och förklarar att en inte accepterar vad de nu gjorde så blir resultatet sällan faktisk förändring utan snarare något slags martyraktigt ”jaja jag är väl dum/dålig/oförbätterlig”.

Jag tänker att detta hänger ihop med att en liksom aldrig fått träna sig i att hantera sina misstag, en har aldrig riktigt funderat på att en skulle kunna förändra sitt sätt att vara mot andra människor, vilket inte är så konstigt med tanke på att det liksom inte heller avkrävs en.

Genom att hela tiden behandla pojkar och män som om de var oförmögna till förändring så blir de också det. Till slut orkar ingen ens påpeka när de gör fel eftersom de ändå inte kommer göra något åt det, eftersom de har accepterat sin passivitet så till den milda grad.

Problemet är att de kommer undan med det även i vuxen ålder. Ingen skulle acceptera en kvinnas snedsteg på det viset, hon skulle bli ensam. Handlingsutrymmet för män är så mycket större. Deras tillkortakommanden kanske rentav väcker sympati, gör att kvinnor är med dem för att de ju inte skulle klara sig annars, indoktrinerade som många av oss är i idén om att syftet med våra liv är att ta hand om män.

Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras.

Det finns en populär tes som lyder typ: ”feminister/vänstermänniskor är bara olyckliga höhö” som dras upp lite då och då när någon inte har något vettigt argument att komma med. Detta är intressant, för det anspelas på en massa grejer här som är underförstådda. Till exempel: vad spelar det för roll att någon mår dåligt egentligen? Vad har det för relevans? Jag tror att det finns två dominerande idéer här:

Den som mår dåligt eller uttrycker missnöje antas vara psykiskt sjuk och psykiskt sjuka människor antas inte kunna tänka klart kring någonting. Detta är väl en fråga om stereotypa bilder av psykiskt sjuka människor som typ psykotiska. Detta stämmer emellertid inte. Dessutom kan en vara fullt frisk och ändå vara missnöjd med saker.
Mer dunkla uppfattningar om att misslyckade människor mår dåligt, och att en inte ska lyssna på misslyckade människor. Detta är relaterat till status, det är status att vara nöjd med sin tillvaro.

Det finns såklart skillnader i hur folk mår, och dessa är säkert i viss mån relaterade till hur ”lyckad” en är (det är ju väl känt att psykisk hälsa hänger ihop med ens livssituation). Varför någons åsikt skulle vara mindre legitim på grund av psykisk ohälsa har jag dock svårt att förstå. Det är ju inte som att det är ett tillstånd som bara inträffar helt oberoende av det omgivande samhället, eller som gör att en blir helt oförmögen att se saker.

Men framförallt tror jag detta handlar om vad en väljer att framhäva. Jag tror till exempel att jag är en ganska ”normal” person i fråga om mitt mående. Jag har inga kroniska psykiska besvär, men jag plågas till och från av nedstämdhet och ångest. Detta innebär inte att jag inte också ser lycka och mening i livet, men det finns inslag som jag finner mindre tillfredsställande. Jag antar att de allra flesta har det så i sitt liv; det finns båda bra och dåliga grejer, njutningsmedel och orosmoment. En har dåliga dagar och en har bra dagar och så vidare. Jag har emellertid svårt att se någon mening med att hålla på och lyfta fram varje gång något går bra för mig eller jag har en bra dag, gör något roligt och så vidare. Jag ser liksom inte poängen i att typ skriva ”jag är så himla glad och lycklig idag” bara för att jag råkar vara det, jag förstår inte vem det skulle hjälpa. Jag förstår inte heller vad det skulle tjäna till att rada upp saker i mitt liv som jag är nöjd med. Det kan jag göra för mig själv, men jag behöver liksom inte exponera det inför världen.

Däremot ser jag ett syfte med att skriva om saker som får mig att må dåligt, eftersom jag är intresserad av att förändra dessa saker. Att gå omkring och vara tacksam för det jag har kommer inte göra samhället bättre, det kommer bara att befästa det här systemet som trots allt leder till en jävla massa lidande och det har jag inget intresse i.

Jag tänker på när jag själv hade den där hurtfriska ”tänk positivt”-attityden. Jag var precis lika ångestfylld då som nu, men det var på något sätt skönare att tänka att den där ångesten inte hade någon koppling till verkligheten utan bara var ett spöke i mitt huvud. Men ju mer jag började koppla ihop mina upplevelser med andras, desto mer förstod jag att det inte var så. Jag förstod att det inte handlade om min egen oförmåga att tänka på det ena eller det andra sättet utan att det faktiskt finns saker i samhället som påverkar en och att det är helt jävla normalt.

Att använda andra människors psykiska ohälsa emot dem är osmakligt, irrelevant och ett sätt att stigmatisera den. Det blir svårt att diskutera psykisk ohälsa som problem och finna lösningar på det om de som uttrycker att det lider av sådan blir tystade. Psykisk ohälsa gör en inte oförmögen att fatta beslut kring sitt eget liv eller att föra sin egen talan.

Jag vägrar dras in i det här tramsiga spelet som går ut på att framhäva sig själv och Sitt Perfekta Liv för att på den vägen vinna någon slags trovärdighet. Jag förstår inte varför någon skulle vara mer trovärdig för att den mår bra eller är lyckad. Snarare motsatsen, tänker jag, eftersom den som har gått igenom svårigheter har förståelse för hur det kan vara att leva i det här samhället i en utsatt position, och någonstans är det ju det vi behöver jobba med.

Det är också svårt att tro att de som mest framhäver sina perfekta lyckade liv verkligen är så jävla nöjda med saker och ting. Jag förstår inte varför den som är nöjd skulle ha något slags behov av att hävda hur bra hen mår och jämföra sig med andra eller skämma andra för deras psykiska ohälsa. Däremot tror jag att det finns en rädsla att erkänna att en inte är helt nöjd med sin tillvaro, en rädsla som mynnar ut i ett starkt behov att hävda sig gentemot andra.

Jag försöker komma till en plats där jag inte är rädd för min egen smärta, och jag märker att ju närmare jag kommer desto mindre räds jag andras smärta. Jag har accepterat min smärta som en del av livet, och har inget behov av att förneka den och därmed inget behov av att förneka andra sin. Jag skriver om det som gör ont eftersom jag tror att det är viktigt att vi pratar om smärtan, att vi låter den ta plats inom oss och utgöra en källa till förändring. Att erkänna att en vill mer i livet, att en inte är nöjd, är någonting farligt som makten gärna vill ta ifrån oss. De vill få oss att tro att allt handlar om oss själva, vårt eget slit och vår egen inställning, och därför måste den som uttrycker något annat tystas ner. Om det finns delar av tillvaron en försöker tränga undan så kommer det utgöra ett hinder i vägen från att tänka fritt kring sig själv och sin situation. Därför är det viktigt att acceptera att det finns saker i livet som gör ont.

Så min uppmaning är; sörj, klaga, gnäll, visa ditt missnöje över din tillvaro. Att förneka det kommer inte göra situationen bättre. Du kommer aldrig någonsin tjäna på att förneka det lidande som du erfar i detta samhälle. Den som försöker ta dina känslor och erfarenheter ifrån dig är troligen mest bara rädd för att fundera på sin egen situation. Det är fega små människor som försöker ta ifrån andra deras smärta, och det är stort att våga erkänna det som gör ont.

Det är missnöje med det som är som leder till förändring, men detta missnöje måste uttryckas för att kunna kanaliseras. ”Tänk positivt”-attityden som handlar om att förneka det som är jobbigt är inget annat än ett medel för att få människor att själva upprätthålla systemet genom att förneka sin situation. Därför vägrar jag framhäva de gånger jag mår bra, för det är verkligen helt jävla irrelevant. När jag har bra perioder eller är nöjd med något i livet så brukar jag njuta av dem istället för att hävda mig inför andra som inte har samma tur eller försöka frånta andra deras smärta.

Att vänta på att män ska förändra sig.

Skrev om det här fenomenet att vänta på män:

Så mycket av mitt liv som har handlat om att vänta på män. Vänta på män som sagt att de ska komma men inte kommer, som sagt att de ska höra av sig men inte hör av sig, som sagt att de ska tänka efter men inte tänker.
Och framförallt: män som sagt att de ska förändra sig men inte gör det. Varför gör män detta egentligen? Varför avslutar de inte bara relationer om de ändå inte kan göra det som krävs för att den andra ska må bra? Istället tvingar de in en i väntan, ockuperar ens tid.

Reflekterade framförallt över det sista fenomenet, och minns när jag undrat över varför vissa inte avslutat relationer de inte är beredda att jobba för och de svarat typ ”men du blir så så ledsen då”. Ja, det är klart som fan jag blir ledsen men en får väl vara lite bestämd och veta vad en vill. En kan ju inte bara låta skit pågå av ren bekvämlighet eller rädsla för uppbrott, det är inte ansvarsfullt. Det blir inte lättare att göra slut för att en låter det pågå längre, snarare tvärtom, eftersom det skapas en jävla massa jobbiga känslor under tiden.

Att stanna i en relation med någon som uppenbarligen är mer intresserad av att få det att fungera, som jobbar mer på relationen, är ganska respektlöst mot den personens tid och engagemang. När jag har varit i sådana relationer så har jag känt mig mer utsugen än annars, och uppbrott har blivit ännu svårare eftersom jag har haft så mycket mindre av mig själv kvar. Att jobba och jobba för att något ska fungera utan att få gensvar är oerhört uttömmande, det får en att känna sig värdelös och det bryter ner en något otroligt.

Att avsluta relationer är ofta det mest ansvarsfulla en kan göra i en situation, även om det är tungt. Ofta är det mest ansvarsfulla att över huvud taget inte inleda vissa slags relationer, om en inte är känslomässigt mogen för att kunna ta hand om dem, men om en nu gjort ett sådant misstag så borde en ta mod till sig och avsluta den så fort som möjligt. Det kan finnas vissa saker i relationen en uppskattar, men om den är obalanserad i form av engagemang så är det ändå bäst att den avslutas, ty sådan dynamik är väldigt svår att bryta. Det är viktigt att rannsaka sig själv och tänka efter; är jag verkligen engagerad i den här människan eller stannar jag av ren bekvämlighet, rädsla för ensamhet eller dylikt?

Att inte göra detta är att ockupera någons tid och suga ut denne på känslomässig energi, och det är en respektlös handling. En kan inte förvänta sig att den som är mer känslomässigt investerad ska kunna avsluta relationen, det måste ligga på den som har minst intresse av att jobba på den att inse det och ta sitt ansvar.

Om någon ber en att förändra sig i en relation eftersom ens beteende skadar denne så måste an allvarligt överväga om det är något en faktiskt kan tänka sig att lägga tid och energi på, och om en över huvud taget är kapabel till det. En kan inte bara säga att en ska förändra sig för att sedan bara glömma bort det och återgå till att göra som en alltid har gjort. Att göra så är att skapa hopp hos den andra personen, vilket håller denne kvar i en relation som egentligen inte har några chanser. Så länge en håller hoppet vi liv kommer den som är mer känslomässigt investerad att stanna, därför måste en sluta upp med det och släppa den andra fri.

Just nu försöker jag själv jobba på att inte hoppas så jävla mycket på män utan mer liksom… ja, bara inse att de sällan kan ge mig särskilt mycket. Eftersom de inte är kapabla att förstå detta själva så måste jag tyvärr ta ansvar för att kunna trycka bort deras lögner och falska anspråk och inte låta mig påverkas. Enklast hade såklart varit om män tidigare kunde inse sin oförmåga, kanske hade jag blivit ledsen men jag skulle inte ha behövt vara i pissiga och utsugande relationer i onödan utan hade kanske kunnat gå vidare med mitt eget liv.

Feminismen har inte satt mig i någon offerroll.

Ibland så gråter så kallade ”omvända” feminister ut om att feminismen satte dem i en offerroll. För dessa kan jag enbart beklaga, att de inte har lyckats hantera insikter om hur världen är strukturerad efter kön bättre.

För mig har feminismen verkligen inte satt mig i någon ”offerroll”. Snarare har feminism hjälpt mig att ta mig ur en massa pissiga och destruktiva mönster. Jag har bland annat feminismen att tacka för att jag slutat vara ätstörd och slutat lägga sjukt mycket tid på saker som typ utseende, som jag inte har intresse av i den utsträckningen. Feminism har också fått mig att bli bättre på att välja mitt umgänge utefter vad som får mig att må bra och inte vad som förväntas av mig. Feminism har fått mig att ta mer makt över mitt eget liv och sluta sträva efter en massa ideal jag ändå inte kan uppnå. Det har också fått mig att bättre kunna hantera när mina vänner har problem i sina liv som är relaterade till patriarkalt förtryck.

Att se de strukturer som styr mig tillvaro har gjort att jag har kunnat bryta mig fri från deras makt, och för mig är det långt ifrån att iklä sig någon offerkofta. Att inta en offerroll är att vara passiv, men feminismen har inte gjort mig passiv utan snarare aktiv. Den har gjort att jag aktivt kan kämpa emot de strukturer jag lyckas identifiera med hjälp av feminism.

Jag har väldigt svårt att se alla de feminister som engagerar sig för att nå politisk förändring som några offer. Det är snarare ofta personer som aktivt försöker förändra sin tillvaro och samhället i stort. För mig är detta inte en offerroll, det är att se de strukturer och det förtryck som finns i samhället och försöka göra det bästa av situationen, det vill säga förändra den.

Sedan kan jag också tycka att det är lite märkligt att basera sin syn på samhället av vad en mår bra av att tycka och tänka. Personligen brukar jag tänka att det är viktigare att se saker för vad de är istället för att förneka sakernas tillstånd för att det eventuellt får mig att må bättre. Jag struntar inte i att förstå rasistiska strukturer för att det får mig att känna skuld över min vithet, på samma sätt struntar jag inte i patriarkala strukturer bara för att det kan få mig att må dåligt att tänka på dem.

Sedan kan en givetvis använda alla teorier på ett konstigt vis, och det kan vara så att vissa söker sig till feminismen för att hitta något slags legitimt skäl att tycka synd m sig själva. Om det är så så är det tråkigt, men det är inte ett problem i feminismen som sådan, det är ett problem i hur vissa väljer att applicera feminism på sitt liv. Att använda sitt eget misslyckande mot en hel ideologi är kanske inte helt rimligt. Jag känner bara: trist för dig att du inte har kunnat ta till dig dessa insikter på ett konstruktivt sätt, men försök inte få det till att det gäller oss andra. De flesta feminister har nämligen inga problem med att båda ha en feministisk övertygelse och se sig själva som subjekt som kan skapa förändring, både i sina egna liv och i samhället.

Om något är en offerroll så är det väl att agera som om saker liksom bara händer en eller samhället och att en inte kan göra något för att förutse eller förhindra det. Att betrakta alla skeenden som inte ”passar” som typ naturfenomen och inte resultat av en struktur som gå att förändra politiskt är ju verkligen att sätta sig själv i en jävligt passiv roll, en offerroll.

Det du gör är viktigt som fan.

Det händer mig ganska ofta att fantastiska kvinnor hör av sig till mig och berättar om vilken betydelse jag har haft i deras liv. Detta är verkligen så himla fint och bra, det är den här typen av bekräftelse som får mig att palla med, att gå runt. Det vill jag verkligen att ni ska veta.

Men ofta så anar jag ett spår av dåligt samvete. Personer som kanske inte tycker att de själva gör tillräckligt för kampen. Som liksom ser upp till mig på ett vis där de kanske också samtidigt nedvärderar sig själva.

Så jag vill bara säga till alla er: att ens överleva som kvinna i det här samhället är en bedrift, en jävla kamp. Att dessutom göra det och samtidigt vara feminist, att se det här skitsamhället för vad det är utan förnekelse, det är stort som fan. Det är mer än vad en kan kräva av någon kvinna i detta samhälle, att du gör det är helt otroligt.

Att ens gå omkring i det här samhället och ha den analysen du har, det är fantastiskt, det gör stor skillnad. Även om du inte alltid vågar agera på den, även om du inte alltid orkar göra motstånd, så spelar det roll att du är där och ser och förstår.

Att du har den här analysen gör garanterat att du kommer att vara en mycket bättre medsyster. Det gör att du kommer ha mycket lättare att förstå och bemöta kvinnor som blir utsatta för patriarkalt förtryck, det gör att du kommer ha mycket lättare att gripa in i situationer där det pågår. Kanske inte i alla, kanske inte öppet, men det kommer att göra skillnad för kvinnorna i din närhet.

Du är lika mycket en del av en feministiska kampen som jag är, och styrkan ligger i just det faktum att vi är många. Jag hade inte varit någonting utan er, utan er som stöttar och peppar, utan er som tar till er min analys, agerar på den, utvecklar den och sprider den vidare.

Det finns dagar när allt kan kännas jobbigt och motigt, när det kan kännas som att en bara kämpar i motvind, och det är ju också delvis så det är. Patriarkatet är en stark motståndare och det kommer finnas dagar när du bara vill gråta för att allt är så hopplöst. Men det du gör, det är att göra skillnad. Det du gör är att kämpa. Och det gör vi alla på vårt eget sätt, utefter våra egna förutsättningar, så mycket som vi orkar.

Kom ihåg: det du gör, det är att förändra. Det du gör varje dag du lyckas existera i det här samhället utan att underkasta dig, utan att acceptera den skit som händer här, det är att tillsammans med tusentals andra kvinnor bit för bit slå sönder den mur av förtryck som kallas patriarkatet.

Om vad som leder till förändring.

Fick denna fråga under detta inlägg.

Jag undrar hur mycket en feministdebatt som den här i bloggen kan uträtta egentligen. […] Frågan är: Vad är det som egentligen leder till förändring?

När jag driver den här bloggen så tänker jag att den leder till en förändring. Inte stor, men ändå märkbar för vissa människor.

Dels så tycker jag att det är viktigt att det finns platser där även den som redan är feminist kan läsa mer, tänka på nya sätt inom feminismen, och diskutera med andra feminister. Jag ser att min blogg delvis kan utgöra detta. Jag tror till exempel att det jag skriver om relationer kan få folk att tänka nytt kring hur de kan applicerar feminismen i sitt vardagsliv.

Även för den som redan är övertygad feminist kan det vara viktigt att upptäcka nya aspekter av feminismen. För mig så fördjupas min feministiska analys hela tiden, jag upptäcker ständigt nya aspekter av det hela och detta hjälper mig mycket i mitt vardagsliv: hjälper mig styra upp relationer, min syn på mig själv och så vidare. Detta har fått mig att inse hur viktig feminismen är och hur långtgående förtrycket av kvinnor går, vilket såklart även gjort mig mer motiverad. Samma effekt hoppas jag att mina texter kan ha på den som är nyare inom feminismen, eller den som inte kunnat eller velat ägna lika mycket energi åt det som jag.

Sedan ger det helt enkelt vissa idéer större spridning. Även om de flesta som tar intryck redan är feminister så kan en utbyta erfarenheter, tankar, tips, argument och så vidare. Detta gör i sin tur verktygen för att sprida dessa idéer vidare större. Därför är även inomfeministisk debatt mycket viktigt, liksom det är med alla andra ideologier.

På grund av detta så tror jag att det spelar roll att jag skriver, för att försöka ge styrka åt andra feminister och för att bidra med det jag kan om feminism.

Jag tror inte att en kan säga att det är en speciell faktor som leder till förändring, utan det handlar mycket om vilka idéer som är i omlopp, vilka debatter som förs och så vidare, och där tror jag att alla som aktivt tar del i det offentliga samtalet utifrån en feministisk synvinkel är viktiga.

Till labilitetens försvar.

Mycket i detta samhälle handlar om att en ska vara stabil. Både på ett personligt plan men också på ett politiskt. Att pendla snabbt mellan olika sinnesstämningar, vara oberäknelig och så vidare definieras alltsom oftast som ett problem (och dessutom ofta som ett kvinnligt kodat sådant).

Jag hade min första kontakt med detta problem då jag var 16 år gammal och började äta minipiller. Från att ständigt ha pendlat mellan glädje, ilska, sorg och andra sinnesstämningar så gick mitt liv in i en mer eller mindre grå dimma. Jag orkade inte göra så mycket, inte träffa lika mycket folk och så vidare. Det sjuka är att jag definierade detta som något positivt. Detta på grund av två saker:

Det var bekvämt. Även om jag överlag mådde sämre så visste jag hur jag skull känna. Jag fick inte några oregerliga utbrott eller gråtattacker, jag blev inte plötsligt sjukt rastlös och så vidare.
Den andra och viktigaste aspekten var sorgligt nog hur andra människor upplevde mig. Jag inbillade mig att folk i regel tyckte jag var en jobbig person att att de skulle gillar mig mer om jag var lite ”nedtonad” (det vill säga lätt deprimerad). Alltså, vissa tyckte nog jag var jobbig men de personer som jag umgicks med och som värderade mig tyckte ju om mig för den jag var och gillade mig såklart inte mer för att jag blev en blek kopia av detta jag.

Jag noterade alltså att min sinnesstämning blev förändrad av tabletterna och misstänkte också att det var till det sämre, men valde ändå att fortsätta på grund av att jag värderade att vara stabil framför att må bra. Det kändes viktigare för mig att min omgivning skulle tycka att jag var lätt att ha att göra med. Jag ville hellre behaga den breda massan än att bibehålla de drag som visserligen kunde uppfattas som jobbiga men som också var och fortfarande är en del av min charm. Så jag fortsatte med tabletterna.

Sedan kanske ett halvår senare så slutade jag med dem av andra skäl, som jag inte minns. Jag kommer ihåg hur jag hade någon lång och indignerad utläggning om nåt i skolan och hur en av mina klasskamrater (som jag innan diskuteras just pillerna med) sa ”har du slutat med p-pillerna eller?”. Och då förstod jag att den där lusten för att diskutera och delta och energin som pumpade i mina ådror var det som var vinningen i instabiliteten. Även om den gör mig oberäknelig och säkert också jobbig i vissa personers ögon så är det en väldigt stor del av vem jag är och det är också de starka sinnesstämningarna som driver mig till mycket.

En stor del av att bli vuxen handlar om att en ska lära sig att på olika sätt hantera sin känslor. Som barn och som tonåring får en vara utåtagerande, arg och ledsen. Det förväntas av en. Som vuxen ska en dölja dessa känslor och hålla dem i det privata. En förväntas även tona ner på sitt samhällsengagemang, även om detta förväntas ske något senare. Jag skulle såklart inte vilja leva i samma känslomässiga kaos som när jag var tonåring men jag vänder mig samtidigt emot detta att en ska ta avstånd från olika yttringar av känslor en faktiskt känner. Det är skillnad på att faktiskt nå en ökad känslomässig stabilitet och bli bättre på att hantera sina känslor och på att hålla dem inom sig.

Som vuxen förväntas en alltid kunna lägga band på sina känslor. Framförallt negativa känslor som ilska och sorg. Istället för att ge uttryck för sina känslor direkt så gör många det indirekt genom att distrahera sig från dem genom konsumtion, droger eller liknande. Nu menar jag inte att alla sådana praktiker fungerar såhär, men jag är helt övertygad om att de fyller en stor funktion när det kommer till att undertrycka känslor och skapa stabilitet.

Jag tänker att någon slags grundläggande förändring av ens liv eller person per definition måste vara instabil eftersom det handlar om att röja undan vissa fundament i ens liv och ersätta dem med nya. Att till exempel frigöra sig från olika typer av heteronormativa och patriarkala strukturer handlar om att ta bort en stor del av det man definierar sig själv utifrån, eftersom det är såpass inlärt i oss. Detta är en omvälvande process för var och en som ger sig in i den och det är klart som fan att en inte kommer kunna gå igenom den ”stabilt”. Det är uppslitande och jobbigt, helt enkelt.

En kan även dra paralleller mellan detta och kravet på stabilitet inom politiken. Det är något som har blivit väldigt centralt i den politiska debatten de senaste åren, detta att en vill ha stabilitet (främst ekonomisk sådan) och inte för stora förändringar. Ett bra exempel är att socialdemokraterna har motsatt sig att ta bort en massa omstridda skattereformer regeringen infört med det enda argumentet att människor ”inrättat sin privatekonomi efter detta”. Stabiliteten blir alltså viktigare än att ha någon slags linje om vilken riktning en vill att samhället ska röra sig i, och i slutänden handlar det också om att en prioriterar stabilitet framför progressivitet.

Jag tror att stabilitetskravet i grunden är något som hindrar utveckling och upprätthåller status quo, både på det personliga planet och det politiska (i den grad de nu kan åtskiljas). Jag tänker inte längre eftersträva stabilitet i min person eller mina känslolägen utan vill känna ge mig hän åt de känslostämningar jag har.

Det kommer ändå aldrig att bli som förut.

Förändring är alltid jobbigt. Även om det är en förändring till det bättre så kan det vara smärtsamt. Att gå upp i vikt ofrivilligt är jobbigt för de flesta oavsett om man har snygg kropp även eter viktuppgången, oavsett om man fortfarande efter viktuppgången räknas som smal. Att Paow känner ångest inför att hon gått upp i vikt är därför helt naturligt, oavsett som hon fortfarande blott väger 47 kilo. Men att man går upp i vikt i slutet av sin tonår är, precis som Bk-Mia skriver, helt naturligt. Det ska vara så, man ska inte se ut som en tonåring hela livet.

Ändå hör man ofta ofta folk försvara sin bantning med att de bara vill se ut som innan. Som innan graviditeten eller innan vuxenblivandet, man vill kunna passa i sina gamla jeans eller ha samma kupstorlek som man hade innan man gick ner i vikt. Som om det skulle göra själva bantningen sundare att man bara vill återgå till något. Folk lurar sig själva att de har en ursprunglig kropp som för alltid ska se ut på samma sätt, alla förändringar är bara undantag från naturtillståndet. Och naturtillståndet sätter man godtyckligt efter när man var mest bekväm i sin kropp.

Jag tror att det är minst lika viktigt att folk lär sig acceptera kroppens förändringar som att man accepterar några ”extrakilon” (efterblivet uttryck det där, men ni fattar vad jag menar). Att folk måste lära sig det där med att förändring är det mest naturliga som finns och sluta upp med att alltid sträva tillbaka till hur saker och ting var innan. För ärligt talat: det kommer aldrig att bli som förut. Tyvärr.

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.