Tragiskt det här med Kissies anfall. Så förnedrande att det sker offentligt, och så jävla tragiskt att Kissie bloggar bilder på sina armar från sjukhuset på samma lifestyle-sätt som hon annars bloggar egobilder. Snacka om att ha bloggen som högsta prio i alla lägen och vara distanserad från händelsen. Troligen är attacken utlöst av för lite mat och för mycket sprit och stress.
Vad som faktiskt gör mig lite lättad är att de skriverier jag läst om det har känts ganska schyssta. Det är inget moraliserande gentemot Kissie, alla fattar väl att hon har förlorat kontrollen över sin situation. Samtidigt är tanken på att Blondinbella skulle komma och ”hjälpa” Kissie skrattretande.
Fan vilka psykologiska studier man skulle kunna göra på Kissie ändå. Hon måste ju ha påverkats enormt av sitt kändisskap och allt finns ju noggrant dokumenterat på hennes blogg. Det måste vara så otroligt svårt att komma ur beteendet med alla förväntningar hon har på sig. Jag kan tänka mig att hon tycker anfallet är lite bra någonstans eftersom det ger henne uppmärksamhet.
Det värsta är att hon blir peppad både av sina fans och sina haters, för det är ju själva uppmärksamheten som spelar roll. Det är ju något man ofta kan se när det gäller anorexia, att både negativa och positiva kommentarer om ens kropp sporrar en.
Fast jag undrar om Kissie ändå inte själv tycker att det är no big deal, jag minns när jag var fast i ätstörningsträsket, varje gång det svartnade för ögonen och jag höll på att svimma tog jag det som ett bevis på att jag var ”ren” och tränat/inte ätit ”ordentligt”.
Och precis som du säger, i och med mediauppmärksamheten är det nog inte bara no big deal för Kissie att svimma, utan istället nåt bra.
Jag ser inte det tragiska i bilder på lite sjukhusarmar, vad i det säger att hon tycker att bloggen är prio #1? Dels är det visserligen hennes jobb så hon BÖR prioritera den, men dels har åtminstone inte jag sett bloggen som det mest livsviktiga som finns om jag har postat en bild på en hetsätningsspya eller dylikt. För min del handlar det om ett ointresse i vad andra anser bör vara hemliga eller liknande. Kan jag blogga om att jag har köpt en baguette så kan jag blogga om att jag har skurit mig, ungefär, eftersom jag bloggar om min vardag & den innehåller inte bara baguetter.
I kontexten Kissie tycker jag att det är tragiskt. Det jag reagerade på var att hon inte skrev ett ord om varför hon låg på sjukhus eller så,utan bara tog ett par bilder på samma sätt som hon skriver ett inlägg om att hon ska ut och dricka sprit. Sen kan man absolut tycka att det är hennes rätt att göra så osv, men min tolkning är att hon mår mycket dåligt.
Jag tycker inte heller att det är tragiskt med bilder på sjukhusarmar i sig, men när de mobilboggas direkt från sjukhuset håller jag med Fanny om att det är sorgligt. Åtminstone i Kissies fall, för man fattar ju att hon inte mår så bra med tanke på de dieter hon tydligen utsätter/har utsatt sig för och all stress hon lever under.
Självklart ska man inte behöva hålla sådant här hemligt, men en bild på hennes armar på sjukhus utan förklaring känns verkligen som ett desperat behov av att hålla bloggen vid liv. Man kan väl inte anklaga henne för det, nej, då bloggen ju är hennes jobb men ärligt talat är det hemskt sorgligt tycker jag med alla dessa människor som sliter ut sig i arbetet- oavsett de har en blogg som arbete eller någonting annat.
Jag hade nog reagerat annorlunda om hon postat inlägget dagen efter och med en förklaring till det, kan jag tänka mig. Eller om bilderna postats i konstnärligt syfte.
Jag håller för övrigt med Sandra O i hennes kommentar ovan, och har även sett detta ”fenomen” på ätstördas bloggar. Tjejer och ibland killar som sagt att nu ska de sluta svälta; nästa dag har de sedan skrivit att de ska försöka gå ner i vikt på allvar och så kommer någon och gnäller om att lycka till, det har du ju skrivit miljontals gånger men du kommer aldrig att klara det, du är så långt ifrån ana man kan bli. Efter dessa kommentarer har bloggarna börjat med vansinnesdieter fast beslutna om att de ska motbevisa alla andra. Och jag känner igen det själv från min tid som ”hardcoreätstörd”. Tanken om att motbevisa alla andra. Att man är den där svältande människan som kan klara att nå sin målvikt (som hela tiden blir lägre) utan större komplikationer och att varje svimningsanfall är ett tecken på att man är på rätt väg viktminskningsmässigt sett.