Alltså herregud. Läste lite i Pelle Billings kommentarsfält igår och jag måste säga att det var tramsigare än jag förväntat mig. Ni feminister som är inne där och debatterar: hur orkar ni? Vilken uppsjö av missuppfattningar om feminism som samlas där inne.
Vidare kan jag respektera mansrättsaktivister som vill belysa vissa jämställdhetsfrågor som rör män. Det är viktigt och skulle nog i många fall även tjäna feministiska syften. Typ att tvätta bort machoidealet som premierar våldsamhet, verkar ju skitjobbigt för män att ni står för en övervägande majoritet av all brottslighet i samhället. Ställa högre krav på män att de ska klara sig själva utan markservice, typ kunna laga sin egen mat och städa. Utreda frågan om varför självmorden bland män är mer frekvent förekommande. Detta är viktiga mansrättsfrågor.
Men alltså. Dessa snubbar tycker sig på allvar vara diskriminerade. Och nu menar jag inte att de är diskriminerade inom några få områden, som typ på dagis och i fråga om rätten till sina barn, utan diskriminerade i samhället i stort, för att de är män. De tror, på fullaste allvar, att deras kön är en nackdel för dem i livet i stort. Herregud vilka tramserier.
Nej. Nu blir det fan inget mer sånt på ett tag. Det är för löjligt för att jag ska orka.
Mycket som är löjligt och trams i din värld tydligen. Här är några exempel på samhällsfenomen som gör att män känner sig förfördelade i vissa sammanhang (typiskt för Billings blogg är åsikten att både män och kvinnor är utsatta för orättvisor i olika sammanhang och vi därför kan nå bäst resultat om vi arbetar tillsammans, något som många feminister hånar, det är ju bara synd om kvinnor);
Män döms hårdare för samma brott som kvinnor.
Pojkar får sämre betyg för samma kunskapsnivå som flickor.
En stor majoritet av de som tar självmord är män/pojkar.
En stor majoritet av de som är hemlösa är män/pojkar.
En stor majoritet av de som är socialt utslagna är män/pojkar.
En stor majoritet av de som dör i olycksfall på arbetet är män.
Pappor förlorar i över 90% av all vårdnadstvister.
En extrem och ogenerad misandri präglar det offentliga rummet, och inte minst den här bloggen.
En medie-logik som alltid utgår från samma narrativ, kvinnan som strukturellt offer för ä män, mannan som förövare eller offer för sig själv, aldrig för kvinnor. (byggarbetarna i ukraina är ett utomordentligt exempel, samtliga män, samtlig rapportering saknade det genusperspektiv som hade varit självklart att anlägga om det handlat om kvinnor. )
Listan kan göras mycket längre. Och det kan göras en lista för hur kvinnor är utsatta med. POÄNGEN är dock att jämställdhet bör och måste utgå från BÄGGE könens perspektiv INNAN man gör problemformulering, innan man gör analys, innan man ger lösningsförslag; har man som utgångspunkt att det BARA är kvinnor som behöver stöd, resurser, förändring så kommer man också föreslå åtgärder som i själva verket är könsdiskriminerande. Partnervåld är ett av många exempel, feminismen är blind för att det är lika vanligt åt bägge hållen, liksom inom samkönade relationer, och kallar det istället för mäns våld mot kvinnor och kallar det ett ”samhälleligt misslyckande” att staten inte lyckas skydda kvinnor. Männen skiter man högaktningsfullt i som vanligt.
Detta är den återvändsgränd feminismen har hamnat i och befunnit sig i länge, den är gynocentrisk och den VILL inte inkludera män, eftersom strävan efter karriär, strävan efter hämnd efter inbillade oförätter, känslan av moralisk överhöghet, är viktigare för allt för många feminister än en äkta strävan efter jämställdhet. För dessa feminister är feminismen en identitet, inte ett politiskt verktyg för verklig förändring, det är en hävstång för karriären och den dåliga självkänslan, empowerment på samma vis som skolgårds-bullies jagar sin dåliga självkänsla på skolgården genom att mobba andra, inte en äkta strävan efter jämlikhet. För varje litet steg i rätt riktning, för varje eftergift som samhället gör inför feminismens allt mer extrema krav, så radikaliseras feminsmen; eftersom det är ett positionerat utanförskap, en revolutionsromantik som en liten men högljudd minoritet ägnar sig åt. Trots att man är hegemonisk vägrar man acceptera att det feminismen som är mainstream, det är feminismen som är etablissemanget, det är feminismen som har makten i jämställdhetsfrågan, som har problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet. Ett maktmonopol som man utnyttjar för att trycka ner avvikande åsikter.
Många före detta feminister kan vittna om den här processen, den ständiga radikaliseringen, den stegvisa hjärntvätten som kommer så smygande att man inte märker den förrän man tappat bort sig själv. De slutade kalla sig feminister när de insåg att de vara trötta på att hata, trötta på fördöma, när de insåg att feminismen gett dem ett moraliskt alibi, ansvarsfrihet inför sitt eget liv, syndabockar spy ut all sin rädsla och hat på, och att detta är tacksamt när man är jag-svag men skadligt eftersom man inte gör det nödvändiga arbetet med sig själv för att växa som människa, utan kan kvarstå i den kuvös för omogenhet som feminismen utgör.
Är det därför som du är så frustrerad över kommentatorerna på Billings blogg? En majoritet av kommentatorerna där är före detta feminister som avsvurit sig läran.
Fast som sagt har jag inget emot detta, dock att vissa personer verkar känna sin förtryckta av kvinnosamhället i stort. Detta är trams.
Jag tror inte att särskilt många män känner sig förtryckta av kvinnosamhället, jag tror däremot att många män är frustrerade över att bära hundhuvud för fenomen de inte är delaktiga i och inte har någon makt att påverka; och vill sätta fingret på att om man som feminist skall utgå från en könskollektevistisk logik (teorin om könsmaktsordning, med den passande förkortningen TOK) som pekar ut män/manlighet som syndabockar också måste erkänna när kvinnor är priviligerade bara för att de är kvinnor, och män förfördelade bara för att de är män. Allt annat är dubbelmoral och förbannat hyckleri, då blir det bara en fråga om blind kvinnlig ”empowerment” på bekostnat av män oavsett förutsättningar och kontext, helt utan rättvisetänk eller jämställdhet.
När detta sanktioneras av staten i form av t.ex. kvotering och särskilda resurser vikta till kvinnor utan annan grund än TOK-teorin, är det värre, det innebär att staten inte bara tolererar diskriminering av män, utan påbjuder det.
Budskapet de män jag ser skriva vill föra fram är inte: ”Män är offer.” Det är inkluderande, det är: ”Män är OCKSÅ offer.” Ibland uttrycker de sig kanske klumpigt. Ibland är de bittra och frustrerade. Men det är naturligt när etablissemanget vägrar lyssna på vad de har att säga; vad kan de göra annat än att skrika högre och högre och hoppas att en dag så tas även våra problem på allvar?
Jag har diskuterat där ett antal gånger och frågor som handlar om att pojkar, killar och män ska slippa en machonorm, och manlighetsnorm, som säger åt dom att vara soldater i patriarkatets tjänst är inte så intresssant att diskutera. Killar som vill få vara feminina och gå i kjol utan att få skit? Meh, orka. Typ.
Snackar jag om det så heter det istället att det finns mycket viktigare frågor att prata om, som att alla dom killar och män som mår dåligt och även begår självmord pga av manlighetsnormen inte är viktig nog… Suck.
Däremot finns ett stort intresse av att skuldbelägga feminism för allt möjligt, eller lägga till med ”var är alla feminister nu!!!”. ja för det är för jobbigt för att göra något själv…