Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Tre snyfthistorier ni borde sluta dela.

Det här med vad folk väljer att dela på internet är ju ett jävla gissel, som jag tänkte skriva lite om nu. Tre exempel på nyheter/historier som du inte bör dela oreflekterat:

Snyfthistorier om män som blivit slagna av kvinnor.

Det finns en viss typ av story som brukar går ungefär såhär: 1) jag blev slagen av en kvinna 2) ingen brydde sig 3) om en kvinna blev utsatt för samma sak skulle det vara en jättestor grej 4) VI LEVER I ETT MATRIARKAT!!!!! Vid trean blir det hela jävligt problematiskt och vid fyran ballar det ur totalt.

Såhär: jag, det är skittrist för dig att du blev slagen oavsett vem som är skyldig till det hela, detta innebär dock INTE att vi lever i ett matriarkat. Många män verkar ha fått för sig att det är jättelätt för kvinnor att få en man fälld för misshandel, detta stämmer inte. Berätta gärna om dina tråkiga upplevelser av polis/rättsväsende men vrid det inte till att du skulle vara diskriminerad i egenskap av man, för det finns det inget stöd för.

Människor som delar dessa snyfthistorier bör också ta sig en funderare på det faktum att de flesta kvinnor som slår män själva blivit utsatta för våld av samma man tidigare. Det är också ovanligt att kvinnor använder sig av kontrollerande våld mot män, utan det är i höge grad situationsbetingat (alltså att det uppkommer till följd av en konflikt).

Om du nu känner att u behöver dela en historia om att en man blev slagen jättehårt av en kvinna så kan du väl göra det, men ta i så fall avstånd från eventuella slutsatser om att kvinnor skulle vara privilegierade på området/ha lätt att få män fällda för misshandel, för det är inte sant och det är den typen av skitsnack som spär på den kvinnohatande struktur som gör att kvinnor bli slagna, våldtagna och dödade varje dag utan att en jävel bryr sig.

Samma gäller för historier om män som blivit utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig. Jättetråkigt såklart, men det finns ingen anledning att kontrastera det mot något slags privilegierad position som kvinnor anses ha, för denna position existerar inte.

Snyfthistorier om män som förlorat vårdnaden om sina barn.

Det är mycket vanligt med män som berättar om hur de ondsinta mammorna till deras barn har hindrat de från att umgås med barnet, antingen genom att de rymt med barnet eller att de fått vårdnaden genom en juridisk process, där mamman antas ha något slags överläge för att… matriarkatet? Jag vet inte. Stackars dessa goda fäder som bara vill finnas där för sina barn, men som blir hindrade av dessa hysteriska kvinnor.

Det kanske kommer som en chock, men män utsätter faktiskt kvinnor och barn för våld på regelbunden basis. Om en kvinna har flytt från en man med sitt barn så är risken stor att det är på grund av ett våldsamt beteende från den mannens sida. Köp och dela därför inte oreflekterat historier om män som blivit fråntagna sina barn. Ja, det kan vara så att det är synd om mannen, men det finns också en överhängande risk att det verkligen inte är det.

Faktum är att du inte har en jävla aning om vad som har skett i den här familjen och det är vanskligt som fan att bara köpa mannens historia rakt av. Bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn. Det finns inga ursäkter i stil med ”men om det är sant så är det bla bla bla”. DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera. Även om du lägger in en brasklapp om att det kanske inte är sant så sprider du dessa historier, dessa idéer om att män blir fråntagna sina barn på osakliga grunder till höger och vänster.

Snyfthistorier om familjer som fått sina barn omhändertagna av socialen.

Det är inte helt ovanligt med bilder på ledsna familjer som ba: ”de tog hand om lisa för att hen sa att hen haft pappas kuk i munnen men alla vet ju att barn ljuger så mycket” och sen kommer det en lång snyfthistoria om hur rädda de blev och hur mycket skam det var och så vidare och så vidare.

Såhär har vi det: personal inom barnomsorg och skola har något som kallas anmälningsplikt. Om de misstänker, alltså verkligen bara misstänker, att ett barn far illa i hemmet så måste de anmäla detta till socialen.  Om det anses finnas en överhängande risk för att ett barn far illa i hemmet så blir barnet omhändertaget av socialen under tiden att andra åtgärder sätts in. Detta är alltså inte ett permanent beslut utan en åtgärd som tas till snabbt och tillfälligt när socialen får nys om missförhållanden. Detta sker utan rättegång, men det sker såklart en professionell bedömning innan. Detta är en process som måste ske snabbt för att skydda barnet.

Socialen gör sällan den här typen av ingripanden, för det mesta försöker en lösa saker och ting på andra vis. Däremot är det viktigt att möjligheten finns, för ibland är det faktiskt så att hemmiljön är farlig för barnen. Barn blir sexuellt utnyttjade, misshandlade och ibland rentav dödade av sina föräldrar. På grund av detta behöver vi ha en myndighet som tar hand om barn om det finns misstanke att detta förekommer.

Ja, det kommer att inträffa misstag, och när så sker är det såklart jobbigt för de inblandade. Jag har full förståelse för detta, men det är i sig inget skäl till att göra en medial snyfthistoria av det, där det framställs som att barn omhändertas helt slumpmässigt av den onda ond staten.

Men du vet inte vad socialen har för grund för sin bedömning i de fall som sprids, bland annat eftersom de har tystnadsplikt och inte kan uttala sig i enskilda fall. Detta gör att föräldrarna får stå oemotsagda. Vad vet du egentligen om hur de barnen har det därhemma? Vad vet du om grunderna för misstankarna? Troligen inte så mycket. Så SKIT I att dela den här typen av snyfthistorier, resultatet blir nämligen att du spär på ett samhällsklimat där barn blir ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar.

Så snälla bara sluta dela den här skiten, det är jätteproblematiskt och spär på föreställningar som leder till våld och utsatthet och det är jävligt osoft. Hur tårdrypande det än kan verka så vet du inte hur det faktiskt ligger till, och dessa historier anspelar på stereotyper om hysteriska kvinnor, matriarkalt rättsväsende, lögnaktiga barn och goda fäder, fridfulla kärnfamiljer och utsatta män. Detta är skadliga stereotyper som hindra jämställdhet och gör både kvinnor och barn mer rättslösa.

31 kommentarer till Tre snyfthistorier ni borde sluta dela.

  • Lovisa skriver:

    Apropå punkt 2, Ken Rings tolkning av Ulf Dagerbys ’Barn’ i ’Så mycket bättre’. Allt handlade om hur synd det var om Ken för att hans dotter inte ville bo hos honom utan gömde sig hos sin mamma ”för ett litet tjafs”. Han rappar bland annat att ”det känns så jävla sjukt” att han inte får hämta henne och hans 13-åriga dotter ska få välja själv. Vidrigt.

  • Mella skriver:

    Jättebra inlägg, speciellt den tredje punkten. Ser regelbundet på Facebook hur folk delar historier om hur de var de perfekta föräldrarna och en dag så kom soc från ingenstans och bara tog barnen. Och folk sitter helt okritiskt och bah ”gud vad hemskt!!!” Det finns någon slags allmän uppfattning om att socialens ingripande är helt godtyckliga och att om man som socionom vill ”jävlas” med någon är det fritt fram att ta dennes barn, neka denne försörjningsstöd eller vad det nu må vara. Visst, ett litet handlingsutrymme har socinomen oftast, men arbetet och besluten grundar sig på lagen. Man kan alltid överklaga och få det rättsligt prövat.

    Det kommer alltid finnas något enstaka barn som omhändertas på felaktiga grunder, precis som det blir fel i andra rättsprocesser, men de allra, allra flesta barn som är omhändertagna är detta av mycket goda skäl. Det är inte lätt att omhänderta ett barn. Det ska vara väldigt allvarligt om man inte försöker med diverse hjälp på frivillg väg först. De jag känner som arbetar inom barn och familj mår ofta väldigt dåligt för att de ser barn fara illa men eftersom de vet att ett omhändertagande inte skulle hålla rättsligt så får barnet vara kvar i sin familj.
    Tycker man ska vara jävligt försiktig med att dela dessa historier. Det är ett rent hån mot barnet det handlar om.

  • Jens Nordmark skriver:

    Det finns en särskild kategori av ingripanden där socialtjänsten ofta gör fel, det gäller barn med neuropsykiatriska diagnoser. Det är vanligt att socialsekreterare förnekar neuropsykiatrins diagnoser och använder motbevisade psykodynamiska teorier från 1970-talet istället. Det har nyligen dykt upp en prejudicerande dom som konstaterar att det inte får gå till på det viset, NPF i sig får alltså inte vara grund för omhändertagande. Det återstår ännu att se om socialtjänsten ändrar sin praxis.

  • kajsa skriver:

    Kan du utveckla det Jens nordmark? På vilket sätt förnekar socialtjänsten diagnoserna och vilken betydelse har det för bedömningen? Kan till viss del förstå att det kan bli på det sättet eftesom att barn som riskerar att skada sig själv eller omgivningen (vilket är grund för lvu) oftast har diagnoser.
    Vid vilken rätt var domen (blir sjukt intresserad och skulle vilja läsa!). Kanske du har en länk?

  • Anna skriver:

    Jag håller med Jens ang barn med npf. Om man inte förstår funktionshindret barnet har utan tolkar hens beteende och uttalanden utifrån ett vanligt barn kan det blir väldigt fel. T.ex är utagerande och självskadebeteende inte ovanligt eftersom barnet inte klarar att hantera och uttrycka sig när hen tappar kontroll över tillvaron. Det som tippar hen över kanten kan vara småsaker som att fel person öppnar en dörr eller maten ligger fel på tallriken. Om utredaren då inte fattar det utan tycker ungen är ouppfostrad och tydligen har inkompetenta föräldrar så har man ett stort problem. Om dessutom skolan inte har problem eftersom barnet håller samman där för att explodera hemma så pekar man på föräldrarna igen. Eller om skolan tycker att de inte kan särbehandla barn utan hen ”får lägga manken till” så kanske utagerandes är i skolan också. Kanske gör skolan en orosanmälan då.

    Lägg sen till hur svårt det är att få och bibehålla kontakt med någon typ av habilitering där förhoppningsvis kunniga personer finns, speciellt om du är normalbegåvad. Har du hab-kontakt finns det en yrkesperson som kan intyga för soc att föräldern har rätt slutsatser och inte är oförmögen att hantera sitt barn, men ofta finns ingen.

    Jag tycker att det du skriver är viktigt men samtidigt skriver du i princip ”ingen rök utan eld”.
    Idag omhändertas barn på felaktiga grunder (npf) eftersom kunskapen är för liten. Om det råder ingen tvekan,

  • Jens Nordmark skriver:

    Kajsa

    Två ”nya” domar har fått uppmärksamhet i NPF-kretsar:

    dom 1

    dom 2

    Det blir tyvärr mest anekdotisk bevisföring om jag ska gå in på hur socialtjänsten förnekar neuropsykiatrin. Socionomer får lära sig några teorier för att tolka avvikande beteenden, och de teorierna säger att det som neuropsykiatrin ser som normala autistiska beteenden är tecken på vanvård. Autism- och aspergerförbundet har en granskning i frågan. Jag kan länka till ett specifikt fall också. Kräver registrering på aspergerforum.

    Jag har varit ute på föreläsning för blivande socionomer en gång, de får höra talas om NPF på något enstaka jippo där flera olika intresseorganisationer ska konkurrera om studenternas uppmärksamhet. Jag kunde väl tycka de skulle gå riktiga kurser om NPF med tanke på hur överrepresenterade vi är bland socialtjänstens klienter.

    • Madde skriver:

      Hej. Vill bara tillägga att socionomutbildningarna över landet ser väldigt olika ut (vilket tyvärr är ett problem), men att jag genom min barn och ungdomsinriktade sådan iaf fått grundläggande kunskaper om NPF genom utvecklingspsykologi- och utvecklingspsykopatologi kurser och när vi läser om barn och ungas normbrytande beteenden så ingår också NPF som en del i det.
      Men jag är medveten om att det ser väldigt olika ut i landet och jag kan inte annat än beklaga detta.

  • Jens Nordmark skriver:

    Jag kanske borde påpeka att jag i huvudsak tycker Fanny har rätt i inlägget ovan. Ville bara uppmärksamma NPF-frågan då det är en grupp som är kraftigt överrepresenterad bland socialtjänstens klienter.

    • Fanny skriver:

      Är inte insatt i problematiken, men kan absolut förstå att det är ett problem. Det finns ju alltid många olika faktorer. Dock att de föräldrar som gråter ut ang sådant i media sällan verkar vara offer för just denna problematik. Jag skulle gärna se diskussion kring hur vi tolkar barn beteende inom felaktiga tolkningsramar, men en behöver inte misstänkliggöra hela socialtjänstens arbete för det.

      • Jens Nordmark skriver:

        Man kan förstås i allmänhet inte lita på föräldrar. Det som gör frågan besvärlig är att man inte kan lita på myndigheterna heller i nuläget. Snyfthistorier ska man förstås alltid vara skeptisk mot. Den om skriker högst kan ju inte förutsättas ha rätt. Jag har själv bara engagerat mig i fall då den tvångsplacerade individen själv har protesterat, varit i rimligt mogen ålder samt normal- eller högbegåvad. När det gäller föräldrarna kan man aldrig veta vad deras motiv är. Många av de fall autism- och aspergerförbundet utrett gäller utvecklingsstörda som inte vet sitt eget bästa, och då blir det svårt. Jag håller mig till att engagera mig för högfungerande autister som kan föra sin egen talan (min egen grupp). I min erfarenhet utgör både staten och föräldrarna ett hot, så man måste kunna försvara sig själv. Vi har ännu inget system som kan skydda de som inte klarar av att skydda sig själva. Det är ett stort problem.

        • Fanny skriver:

          Ja, det låter väldigt problematiskt. En individ kan ju såklart vara utsatt från en mängd olika håll. Min infallsvinkel är ju främst feministisk som du förstår, och där är det centrala att ifrågasätta idén om familjen som en trygghet. Detta innebär ju inte nödvändigtvis att staten är en utväg, det bästa vore nog ett samhälle där vi tog mer kollektivt och socialt ansvar för varandra utan myndighetsauktoritet som ju kan skapa en mängd problem.

  • Steven skriver:

    Bra lista. För att nyansera tredje punkten, eller framföra något jag fått veta av familjer som inte har svensk/anglosaxisk/germansk/liknande bakgrund: socialtjänsten tenderar att agera rasistiskt/paternalistiskt i frågan. Det verkar vara svårare att lita på föräldrar från utomeuropeiska länder eller med sådant utseende. Du kanske har kunskap som bevisar motsatsen. Jag berättar vad jag uppfattat att många familjer känner.

    • Fanny skriver:

      Det stämmer nog, förnekar absolut inte att det finns strukturer som gör att vissa föräldrar problematiseras medan andra inte gör det.

  • M skriver:

    Alltså ja, tredje punkten, det där med att soc skulle ta ifrån föräldrar deras barn för ingenting. Så. Inte. Sant. Vet folk ens hur svårt det är att få ett fosterhem? Jag har haft (flera!!) vänner vars föräldrar varit alkoholiserade, alltså dagligen, icke-närvarande psykiskt och ja, våldsamma. Men tyvärr inte tillräckligt våldsamma. Det ska till mycket för att socialen ska gå så långt att de omplacerar ett barn eller en ungdom. De jobbar mycket mer för att försöka lappa ihop familjen och så vitt jag vet så är det vanligare att ha ett tillfälligt fosterhem där en liksom är ibland, inte hela tiden. Kritisera hellre det här!! Jag känner många med historier om en social myndighet som tvärtom typ inte ingriper förrän det gått för långt, förrän det fysiska våldet faktiskt har inträffat, trots att det funnits ett tydligt hot om det innan!

  • Fredrik skriver:

    Tänk på att du kan såra människor med vad du skriver.
    Det finns män och kvinnor som har all anledning att
    känna att livet är svårt pga att tex sakna ett barn som
    man ej får träffa. Trots dom i tingsrätt och att ej ha
    anklagats för nåt av motparten. Såna som dig med
    dina ord om ”snyfthistorier” kan kännas som det som
    kan få en person att ta sitt liv… TÄNK för h-e!!!!!!!!!!!!!

      • Fredrik skriver:

        Det gör vi alla. Men mitt ex handlar inte om den typen av förälder. Jag har dock en känsla av att det finns dom föräldrar som i en tvist tar till den typen av anklagelser för att stärka sin egen position. Och det kallar jag för kriminellt beteende.

        • Fanny skriver:

          Jag har ingen jävla aning om vad ”ditt ex” handlar om och kommer inte ta någon slags ställning i ett enskilt fall jag saknar insyn i.

  • Fanny, jag tänker så här: Genom att publicera snyftkommentarer som Fredriks på din välbesökta blogg som läses av många som INTE delar dina åsikter, INTE håller med och INTE förstår vad du säger, så är du en av de som delar snyfthistorierna. Du kanske tycker att du genom att argumentera emot har uppvägt den skada kommentaren kan göra, men jag betvivlar det. Personer som håller med Fredrik eller är tveksamma men känner att det ligger något i det Fredrik säger, kommer inte övertygas av ditt svar till honom eftersom kommentarer som Fredriks är så otroligt mycket vanligare än det du skriver om i ditt inlägg.

    Att vara emot delning av snyfthistorier på nätet innebär även att man inte publicerar dem på sin blogg.

  • Sam skriver:

    Jag tycker att man ändå kan ha respekt för det som personer går igenom. Jag är säker på att det ofta är så att en tror att ”dom där fina männen inte kunde ha gjort något dumt” medan det i själva verket inte är så. Och att det är skitdumt att dessa personers historier sprids och skapar en skev bild av verkligheten.

    Men, det betyder ju inte att det alltid är så. Och även om man inte behöver sprida deras historier till allt och alla eller hävda att kvinnor är privilegierade – men man kan ändå visa respekt för det.
    I och för sig så gör du ju det i din text också. Fan, jag vet inte. Jag är kluven.

    För det är samtidigt verkliga personer, som i vissa fall mår riktigt jävla dåligt över vad som har hänt dom. Och att då få läsa att ”det finns antagligen en anledning till varför din situation blev så, enligt statistiken är du egentligen skyldig” känns sjukt tungt. Samtidigt är ju annars risken att falla in i ”MEN MÄNNEN DÅ??” så fort en pratar om någonting, typ våld mot kvinnor. Men jag tänker att det ändå går att betona att det verkligen är en skitjobbig och orättvis situation att befinna sig i, samtidigt som en pekar på det strukturella.

    Som sagt, jag vet inte om jag tycker att du gör det eller inte. Och jag är väldigt kluven. (som du märker)

    • Fanny skriver:

      Jag skulle ej anklaga en enskild man för detta utan att veta, så håller med på det sättet. Tycker bara att det är problematiskt när en sprider dessa nidbilder.

  • Emma Hå skriver:

    Jag ser mycket hellre en snyfthistoria om ” de tog vårt barn utan anledning” idag än ”min pappa våldtog mig varje dag sen jag var 3” om 20 år. Att en del föräldrar får utstå lite skam på grund av felaktiga beslut av socialen är VÄRT DET om barn kan slippa fara illa på det här viset, att påstå något annat är verkligen totalt empatilöst.

    //Emma Hå

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv