Denna om personer som tycker att en ska sluta med begrepp för att de är ”osexiga”.
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271557261334290433″]
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271557942728343552″]
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271559196544204800″]
Denna om personer som tycker att e ska kunna presentera ett färdigt jävla åsiktspaket om hur precis allt ska vara innan de överväger att kritisera rådande system.
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271568036731973632″]
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271568310208958464″]
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/271568522482692096″]
När började politik behöva vara sexig? Och i sådana fall frågar jag mig: Hur sexig är nedmonteringen av välfärden?
Alltså hen brydde sig väl knappast om politiken i sig utan bara om hur man snackar om det. Så ovettigt.
Fast det är väl ganska typiskt för just postmodernism?
”Luce Irigaray is criticised for asserting that E=mc2 is a ”sexed equation” because ”it privileges the speed of light over other speeds that are vitally necessary to us”; and for asserting that fluid mechanics is unfairly neglected because it deals with ”feminine” fluids in contrast to ”masculine” rigid mechanics.”
och
” The Sokal affair, also known as the Sokal hoax, was a publishing hoax perpetrated by Alan Sokal, a physics professor at New York University. In 1996, Sokal submitted an article to Social Text, an academic journal of postmodern cultural studies.
In subsequent publications, Sokal claimed that the submission was an experiment to test the journal’s intellectual rigor and, specifically, to investigate whether such a journal would ’publish an article liberally salted with nonsense if it (a) sounded good and (b) flattered the editors’ ideological preconceptions.’
The article ”Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity”, published in the Social Text Spring/Summer 1996 ”Science Wars” issue, proposed that quantum gravity is a social and linguistic construct.
At that time, the journal did not practice academic peer review and did not submit the article for outside expert review by a physicist.
On its date of publication (May 1996), Sokal revealed in Lingua Franca that the article was a hoax, identifying it as ”a pastiche of Left-wing cant, fawning references, grandiose quotations, and outright nonsense . . . structured around the silliest quotations [by postmodernist academics] he could find about mathematics and physics”.
The resultant academic and public quarrels concerned the scholarly merit of humanistic commentary about the physical sciences; the influence of postmodern philosophy on social disciplines in general; academic ethics, including whether Sokal was right or wrong to deceive the editors and readers of Social Text; and whether the journal had exercised the appropriate intellectual rigor before publishing the pseudoscientific article.”
En mindre kommentar. Estimat av Gini visar att den ökade till ca 1980 och har sedan dess minskat lite (enligt en FN rapport). Så enligt det sättet att se på klassklyftor så har de inte ökat.
Just innan det första av dessa ”utbrott” kom så hade jag skrivit någonting om ”osexigt reformarbete” till dig på Twitter (även om mina tjocka tummar skrev ”osexigy”).
Lyckades av allt det du skrev på twitter bara fånga tweeten om att kissa folk i ansiktet. Trodde i min högfärd att det var riktat till mig och blev lite ledsen.
Men, nu när tårarna är torkade, och jag valt att tro att det inte var mig du var (mest) arg på så tänkte jag mer på den andra tweetserien, den som gick mig helt förbi i liveversionen.
(Angående förta ranten tycker jag Bransons uttalande vid överklassbordet i lördagens Downton var bra: ”We all live in a harsh world. At least I know I do”. Vill man inte se att man är privilegierad är det lätt att sopa undan analyser som påpekar det som ”osexiga”. ”Nja, det där med att titta på svältande barn och att läsa om uteliggare, det är lite tråkigt så det väljer jag bort. Kollar hellre på golf.”)
Självklart måste man kunna få vara arg på tingens ordning utan att ha ett fullständigt och trovärdigt alternativ i beredskap. Alla förändringar börjar väl så (tänker jag mig). Sedan, när man vet att man inte tycker de alternativ som finns är bra, då kan man (om man orkar) fundera över hur man skulle kunna göra istället, eller leta efter någon annan som tänkt och tyckt sådant man kan ta till sig och ha nytta av.
Jag är just nu mycket fundersam över hela kopplingen mellan vad man är med och producerar och vad man får lov att konsumera. Jag känner en stark olust inför marknadsekonomins grundprincip. Men jag är helt i avsaknad av något som ens liknar ett alternativ (som jag kan tro på).
Själv känner jag mig av detta tvingad att gå en tråkig reformert väg av lappande och lagande på en grundmodell jag egentligen inte köper premisserna för, och det gör mig sur och deprimerad.
Helst skulle jag vilja göra som KSMB sjöng om för länge sedan, och bara dansa. Men, dels dansar jag aldrig nykter (och därför allt mer sällan), och dels kan jag inte riktigt släppa min vardagsångest över att det måste gå att göra bättre. Jag ålägger inte andra att ha hela lösningen, men jag frågar och frågar i hopp om att någon ändå skall ha det. Bara en liten strimma hopp om att det går att göra på ett annat sätt.