Har bestämt mig för att göra en äggdonation och var på första mötet på reproduktionscentrum nu i veckan. Det första en gör är att träffa en kurator som pratar med en om varför en vill göra donationen, ens känslor inför att ha genetiska barn som en inte kan söka kontakt med och så vidare. En får också berätta om sitt liv, sig själv och så vidare. Efter besöket så har de någon slags möte där de bestämmer om en är en värdig donator, och om en går igenom så ska en göra en massa prover, läkarsamtal och så vidare. Mellan första samtalet och själva donationen är det minst ett halvår.
Det är intressant att få sitta och fundera på alla de där sakerna som rör kroppen och barnaskaffandet, på vad som är miljö och gener och på hur det skulle kännas att veta att någon delar mina gener. Inte för att en är hindrad från att göra det annars, men att gå igenom en sådan process drar såklart igång tankarna. Jag har på sista tiden, trots att jag verkligen inte behöver ta ett beslut nu, gått omkring och tänkt en massa på detta med barn. Det är spännande att få reda ut de tankarna.
En annan sak jag gillar är att en får veta en massa om sin kropp och hur den fungerar. Det är något jag kan känna att jag har synnerligen låga kunskaper om fast det är något som spelar så stor roll i mitt liv.
Tycker att det är mycket bra gjort av dig!
Åh, vad bra! Jag har också gjort en äggdonation 🙂
Donera ägg skulle jag kunna tänka mig att göra! Har läst några sidor om detta. Något som ofta nämns är att en helst ska ha fött egna barn (och någon gång stod det att en gärna till och med ska känna sig ”klar” med sitt egna barnafödande…). Nämndes anledningen till detta på mötet du var på?
Utan att veta skulle jag gissa på att det beror på att de flesta kvinnor (och män) som inte har barn kommer att vilja skaffa barn i framtiden. Då kan det nog vara värre att veta att ”ens barn” finns någonstans men man har ingen möjlighet att veta vem eller var det barnet är. Detta alltså i jämförelse med kvinnor som redan har så många barn hon tror sig vilja ha och kanske därför inte drabbas lika lätt av dessa känslor.
Det låter som en rimlig förklaring, ja. Det är alltid svårt att förutse sina egna känslor, hur väl en än tror att en känner sig själv.
Det var precis vad som sades under intervjun. Jag utesluter inte möjligheten att det kommer kännas jobbigt, men jag tror lika gärna att det skulle kunna kännas bra att veta att en ändå gett upphov till något liv. Det vore dessutom sjukt ballt att bli uppsökt sedan.
Detta stämmer. Äggdonation kan däremot inte påverka förmågan att få barn.
Jag skulle gissa att det är med tanke på en situation där en kvinna donerat ägg och sedan, när hon själv försöker få barn, inte får till några (ingen orimlig situation). Det kan nog i många fall bli komplicerat att som ofrivilligt barnlös fundera över om man har några barn ”där ute” som man inte känner till (som jag förstår det får man inte veta vem som får de ägg man donerat och om de resulterar i en graviditet eller inte), och det kan nog även lätt bli så att man funderar mycket över om man på något sätt själv saboterat sin förmåga att få barn genom äggdonationsprocessen.
Min kusin fick barn genom äggdonation. Det är verkligen en så, så fin grej att göra – att skänka lycka till någon/några som längtar efter ett nytt litet liv.
Jag var också inne på detta på för några år sedan – har för mig att de till och med annonserade i Metro efter äggdonatorer – men jag backade på det att barnet har rätt att ta reda på vem jag är och kan söka upp mig som vuxen. Hade gärna gjort det om det var helt anonymt men behöver tänka mer på det så som reglerna ser ut i dagsläget.
Det tycker jag är en av de balla grejerna! Fett coolt att helt plötsligt träffa sitt genetiska barn liksom.
Tycker det är väldigt fint av dig att göra detta! Själv skulle jag nog aldrig klara det.
Jag är precis i början av processen så det kan nog hända att jag ballar ur senare. Hoppas jag lyckas slutföra dock.
Jag funderade mycket på det tidigare och beställde hem massor med information, det är verkligen mycket mer än man kunde tro.
Jag skulle kunna tänka mig att donera. Hur går det egentligen till? Jag är nog för ung nu (22) men i framtiden. Det vore fantastiskt om man kunde hjälpa någon annan.
Jag är 21 nu men ska donera när jag är 22. en får donera mellan 18 och 35, fast endast i särskilda fall innan 22.
Vad snäll du är som gör det!!
Tycker det är oetiskt mot barnen att inte ha möjlighet till att söka efter sina rötter, inte veta vem ens genetiska mamma är och vilken genetisk historia man har. Sen är det en fin tanke att hjälpa andra, men samtidigt så finns det redan barn i världen som behöver föräldrar via adoption, finns öppna adoptioner.
Fast barnen har rätt att söka upp föräldern. Inte alls så lätt att adoptera btw.
Jag tycker att det är fantastiskt att du funderar på att donera ägg! Vi har försökt få barn i fem år, gjort sju behandlingar, gått adoptionskurs och utretts för adoption.
Flu: Tyvärr finns det färre barn som är tillgängliga för adoption än vad det finns folk som vill och kan adoptera. Dessutom är kraven höga och jag är glad att ingen oss har skulder, har varit sjukskriven, har diabetes eller liknande, att vi har jobb, är gifta och heterosexuella, att vi inte gått ut svenska kyrkan, inte finns i brottsregistret, inte fyllt 43 och inte är för tjocka (!). En del länder går bort ändå för att vi inte är bekännande kristna, har en förmögenhet på banken eller är under 30. Så nej, adoption är inte för alla, även om en är beredd att gå adoptionsutbildningen, utredas under flera månader och betala några hundra tusen för adoptionen. Många av de barn som till slut blir adopterade är äldre, fyra, fem år eller mer. Samtidigt som jag skulle ta emot ett ”stort” barn med öppna armar skulle jag nog alltid sörja att jag missat de första åren och att barnet tvingats byta ut ett fungerande språk.
Hur som helst, jag är verkligen glad att det finns sådana som vill donera ägg. Det betyder oerhört mycket för oss som kämpar år efter år för att få barn. För oss har det inte lyckats ännu (?), men en par som gick i vår adoptionskurs har nu blivit gravida genom äggdonation. Efter flera års väntan har de nu mindre än ett år kvar tills de blir föräldrar, vilket skulle ta betydligt längre tid med adoption.
Det är ett stort beslut och det är ditt beslut om det blir av, men hurra för att du funderar på det!
Flu igen: Det är inget lätt beslut att bestämma sig för äggdonation från mottagarsidan heller. För mig kändes länge adoption som det självklara valet, medan äggdonation kändes märkligt och svårt. Äggdonation är inte ett förstahandsval, självklart önskar de flesta att det ska gå att få barn på ”naturlig väg”. När inte det går och ett år eller två passerat sätts hoppet till insemination och sedan IVF. Efter en lång kötid är det dags och då tror de flesta att graviditeten ligger nära och barnet (äntligen) bara nio månader bort. Flera IVF:er senare, läkare som suckat över dåliga ägg, ett liv som kretsar kring drömmar som krossas, sprutor och illamående börjar äggdonation kännas som ett alternativ för många. För oss var som sagt adoption förstahandsvalet, men vi vill så gärna ha barn att hur inte längre känns viktigt. Vi har funderat mycket över det här med gener och jag inser att det är komplicerat på många sätt. Däremot tror jag att både de som tar emot och de som ger ägg är insatta i frågan. Även vi får träffa psykolog och granskas på alla möjliga sätt, samtidigt som vi självklart funderar över huruvida det känns okej både för oss, givaren och det eventuella framtida barnet.