Vadan den här grejen hos vissa feminister att vägra erkänna sina relationer som något som kommer ur och återskapar patriarkatet. Det är väl ändå en självklarhet att patriarkatet har väldigt mycket att göra med hur vi lever tillsammans. Det är i heterorelationer som män och kvinnor möts som män och kvinnor främst. Klart som fan patriarkatet har ett finger med i spelet. Tycker det är otroligt konstigt att tro att patriarkatet finns på andra ställen men inte inom kärleken. Varför skulle den vara skonad. Vad är grejen? Varför vägrar folk att de att även deras privatliv, deras relationer med människor de älskar, är patriarkala? Ok, förstår att en inte typ vill lämna sin snubbe och så vidare, men att rakt av förneka att en inte har det jämställt är så…
Tycker det är fascinerande med alla par som går omkring och tror att just de inte har påverkats av patriarkatet i sin relation. Alltså ursäkta, men du är ingen vacker och unik snöflinga. Du är en produkt av detta patriarkala skitsamhälle precis som alla andra. Jag förstår inte hur en människa kan tro att dennes syn på sex, kärlek, relationer skulle vara ofärgat av patriarkatet. Eller människor som tror att ”kärlek” skyddar mot ojämställdhet.
Den patriarkala ”kärleken” är fan grunden till ojämställdhet. Kvinnor lär sig att kärlek är att bli förtryckta, kontrollerade, och att de för att visa sin kärlek ska uppoffra sig för andra. Hela idén om kärlek i dagens samhälle är patriarkal. Romantiken, tvåsamheten, sexet, allt är patriarkalt. Även: vår ide om hur kärlek ska kännas, det där behovet av att äga en annan människa, är också patriarkal. Att tro att en kan få bort ojämställdhet med mer av den patriarkala romantiken och kärleken är absurd. Att bekämpa patriarkatet handlar i mångt och mycket om att dekonstruera sina idéer om vad kärlek är.
Skulle vilja höra lite berättelse från dessa ”jämställda” och ickepatrirkala relationen. Är själv feminist och i en heterorelation. Självklart är vi ju helt galet påverkade av vårat samhälle. Märker massa saker hela tiden som bygger på den gamla hederliga könsmaktsordningen. Men vi försöker prata om det, men visst är det där. Det som är lite galet att folk runt omkring tycker vi är så himla normbrytande. Så jag undrar verkligen hur deras relationer ser ut i relation till könsmaktsordningen om min framstår som radikal. Visst tycker jag att min relation skiljer sig från vissa andras men vi har massor att jobba med ändå.
Jag känner såklart att det betyder en massa att jag och min partner jobbar för att få en mer jämställd relation, men att hävda att en inte har några problem alls verkar handla mer om förnekelse.
Tack för att du finns <3
Jag säger inte att jag inte tror dig, men jag känner själv inte igen mig i mycket av det du skrivit i hur patriarkala strukturer i förhållanden ser ut, eller iaf inte mitt senaste förhållande. Har även läst ”det kallas kärlek” och inte känt igen mig alls.
Men det är mycket möjligt att det försiggår på ett mer subtilt plan. Frågan är bara var jag ska leta efter. (obs är absolut inte ironisk men inser att min kommentar kan uppfattas som det, undrar alltså på allvar hur jag sak hitta patriarkala strukturer i mitt förhållande så jag kan arbeta mot dem).
Jag skriver ganska lite om hur det kan fungera i relationer där kvinnan kanske är den som är mer känslomässigt distanstagande, till exempel. Det beror på att jag själv inte varit med om detta, så jag har svårt att relatera till det. Men tänker generellt att kvinnor anstränger sig sjukt mycket mer för att passa in i hur en ska vara.
I fall alla påverkas av patriarkatet innebär det också att du handlar patriarkaliskt?
Ja. Var vill du komma?
Tycker det är otroligt bra att du ofta skriver om detta, för jag tror inte det finns någonstans en så enkelt kan ”se” de patriarkala strukturerna som i heterosexuella parrelationer. Och så länge vi inte förändrar hur vi agerar i våra närmaste, mest vardagliga relationer kommer vi knappast kunna göra några verkliga förändringar i samhället i stort.
Det är synd att så få feministiska bloggare vill/vågar/orkar lyfta relationsfrågor.
Jag tror att rädslan att erkänna den sanning du beskriver kan handla om att man sätter likhetstecken mellan att erkänna att heterosexuella relationer är patrarkala och ett tvång att lämna en partner man är väldigt kär i eller rentav älskar, kanske i konsekvensens namn. Det är inte konstigt om det gör människor livrädda. Det var det som gjorde att jag självför många år sedan reagerade med våldsam ilska då jag läste blogginlägg som just det här. Idag håller jag helt med om det du skriver.
Jag skulle dock aldrig komma på tanken att lämna min (manliga) partner enbart på grund av den insikten, lika lite som jag skulle komma på tanken att försöka adoptera bort mina barn för att moderskapet är en belastning för kvinnor i dag samtidigt som föräldrars oinskränkta makt över sina barn är ett förtryck i sig.
Ingen jävel skulle tacka mig på min dödsbädd för att jag lämnade de människor jag älskade mest i världen av ideologiska skäl och på grund av detta blev bitter, elak och cynisk resten av livet. Istället anstränger jag mig ständigt för att vi inte ska börja ta varandra för givet enligt förutsägbara könsroller i min heterorelation och för att jag inte ska missbruka den vuxenmakt jag har (och till viss del kanske måste ha) över mina barn. Om man inte ens vågar se och erkänna förtryckande strukturer och maktobalans blir det väldigt svårt att försöka göra något åt det…
Vart jag vill komma? Var väl ganska tydligt, en fråga om även du handlar patriarkaliskt som medveten radikalfeminist.
Det var snarare ett påstående. Men ja, det är klart att alla påverkas av patriarkatet.
Det handlar rätt mycket om hur debattens dramaturgi ser ut. De som hörs och syns i de här frågorna är ju ofta (unga) kvinnor som vill göra karriär i media, inte bara sitta och diskutera i små obskyra nätverk och akademiska tidskrifter utan skaffa sig en bra lön och en fet bildbyline i Expressen, Bang eller DN. Och om du är krönikör eller blogare med hög profil som försöker skapa ett sus omkring ditt namn, och vill nå ut även till dom som inte är 100-procentigt övertygade om ett allomfattande partiarkat, då fungerar det inte att säga ungefär ”jag vet hur det här förtrycket funkar vet ni, för några år sedan när jag pluggade och sen när jag kom in i media så kunde jag inte stå emot den där patriarkala ångvälten, då blev jag själv nerbrottad, visslad på och tuktad som miljoner andra kvinnor har blivit, och patriarkerna kunde till och med använda mig för att trycka ner andra kvinnor”. Att säga så där, att ens antyda det skulle sänka allt man sedan ville tala om, ta luften ur det, eftersom vi har ett medieklimat som ofta sätter likhetstecken mellan bilden av en person, deras image, och denna persons åsikter. Och där det är många debattörer som aldrig skulle erkänna att de har tvekat om någonting. I det läget blir det otänkbart att ge en så ömklig beskrivning av sin egen historia, även om man själv tycker att det bara är patriarkatets fel att det gick så.
Fast att unga kvinnor skulle höras och synas så jävla mycket är ju rent bs.