Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Twitter 31/5. Män som tvingar kvinnor att hantera deras skuldkänslor.

Twittrade såhär angående män som kontaktar mig för att fråga om deras beteende är okej:

Nu ska jag berätta om en grej jag är så jävla jävla trött på; män som kommer till mig för att jag ska legitimera deras beteende. Typ såhär: ”du är ju feminist, vad tycker du om situation X som jag var i med en kvinna?”.

För det första: jag är inte din jävla frågelåda. Jag finns inte till för att coacha ditt individuella projekt Vara En Rimlig Man. För det andra: jag kan omöjligt ta ställning till en situation jag inte sett, och din beskrivning av den är såklart vinklad till din fördel. För det tredje: jag vet liksom inte hur andra kvinnor tycker och tänker, jag kan inte tala för alla kvinnor.

Det finns en mängd olika patriarkala beteenden en kan syssla med, olika kvinnor reagerar olika på dem. Vissa patriarkala beteenden tycker jag är skitjobbiga, andra kan jag hantera hur enkelt som helst. Att jag personligen är ”okej” med vissa beteenden innebär inte att du kan applicera det på andra kvinnor.

Generellt gäller: det är en schysst grej att försöka se kvinnor som människor. Att jag kan viss feministisk teori gör inte att jag kan föra andra kvinnors talan. Har hänt mig att män frågat typ: ”jag gjorde X mot kvinna och hon reagerade såhär, var det en rimlig reaktion”. Jag kan liksom inte ta ställning till det, jag vet inte vad den kvinnan kände eller tänkte.

Att som man ta tolkningsföreträde över om kvinnor beteende är rimligt eller inte är patriarkalt oavsett om ni frågar en annan kvinna om det. Ibland får jag också höra ”men jag litar inte på mig själv när det kommer till den här typen av grejer”, som om det ska vara ”ödmjukt”. Nej, det är inte ”ödmjukt” att använda kvinnor som frågelådor om Det Kvinnliga Könet. Tvärtom är det ett oerhört ignorant beteende, för det visar på att du inte bemödar dig med att göra en egen analys. Att inte ta tolkningsföreträde handlar om att ta till sig av kvinnors berättelser om patriarkalt förtryck, att försöka förstå.

Du kommer aldrig kunna göra feminism på ett rimligt sätt om du inte skaffar dig reell förståelse för patriarkala strukturer. Och detta går att göra, det finns otaligt skrivet om hur patriarkatet fungerar. Läs det för helvete, försök förstå det. Men gå inte omkring och behandla feminister som frågelådor i varje jävla situation och låtsas att det är en fråga om ”ödmjukhet”.

Dessutom, som Hanna Fridén uttryckte det: ”Det konstiga med detta dock, om nu folk tror att man är the all seeing mindreader, varför lyssnar de isf inte på vad man säger?! O_o”.

Detta är ju så jävla sant! Ofta när dessa män kommer så håller de liksom på om omdefinierar situationen eller tjatar om ”sitt perspektiv” tills en ger med sig och ba: ”ja ja det var väl okej då”, vilket en ofta gör eftersom det är så sjukt jävla jobbigt att hålla på och tjafsa med dem. De ger sig helt enkelt inte förrän en har legitimerat deras beteende. Att i sådana situationer ”stå på sig” är jobbigt som fan även om en är en jävligt övertygad feminist. Det är jättejobbigt att hålla på och lyssna på en mans självupptagna utläggningar om hur han tänkte och kände i en viss situation. Resultatet blir att mannen känner att han gjorde rätt ändå och struntar i att förändra sitt beteende.

wpid-img_20140531_211755.jpgSåhär: det är okej att göra fel, men att gång på gång göra om samma skit, vägra lära sig trots att en får kritik för beteendet och dessutom tvinga den som blivit utsatt för beteendet eller andra kvinnor att lyssna på ens självupptagna gnäll tills de legitimerar en är verkligen inte okej. Om du gör fel: ta inte ut din skuld och ångest på andra, hitta sätt att hantera den själv eller tillsammans med andra män. Kvinnor finns inte till för att du ska kunna ”utvecklas”, speciellt då detta sällan leder till någon slags utveckling över huvud taget. Tvinga inte kvinnor att hantera dina egna skuldkänslor.

12 kommentarer till Twitter 31/5. Män som tvingar kvinnor att hantera deras skuldkänslor.

  • Mella skriver:

    Det där är så sjukt irriterande. Om en man har funderingar över hur en kvinna han på något sätt interagerat med upplevde situationen och hans beteende kan han väl diskutera det med HENNE. Och diskutera för att faktiskt förstå hennes upplevelse och inte för att få sitt beteende godkänt så han kan gå vidare i livet med sin goda självbild i behåll.

    • Fanny skriver:

      Ibland vill ju kvinnan inte diskutera saken dock vilket är fullt förståeligt när någon beter sig såhär. Men ja, det handlar ju i sin tur om att männen inte faktiskt försöker förstå utan bara vill bli ursäktade.

      • Mella skriver:

        Ja, absolut. Och vill kvinnan inte prata om det så får de väl gilla läget och vara extra försiktiga nästa gång om de nu misstänker att de gjort fel tidigare.

      • Anonym skriver:

        Alltså, du har skrivit som himla många bra inlägg om de här ämnena på sista tiden, så du får ursäkta mig att jag är lite sen med att kommentera detta; så fort jag tänkt skriva någon kommentar har jag fastnat i ett senare inlägg, eller diskussion här på bloggen som känts ännu mer relevant.

        Men just detta:

        Men ja, det handlar ju i sin tur om att männen inte faktiskt försöker förstå utan bara vill bli ursäktade.

        Ja, exakt! För oftast VILL man ju utreda om någon betett sig illa mot en, särskilt om det varit ett återkommande problem under en lång period. Men det är väldigt lätt att skilja på en falsk ursäkt från en äkta och de falska blir man bara mer förbannad över, då de inte handlar om att lösa några konflikter, utan bara handlar om att personen ifråga inte vill att man ska vara arg på hen (finns ju kvinnor som är så också, men enligt min erfarenhet är det inte lika vanligt, eller lika extremt), eller se hen som en dålig människa, eftersom hen byggt upp hela sin självbild på att ses som en bra människa av sin omgivning. Jag stör mig oerhört mycket på detta, tycker det borde vara mycket viktigare att lägga tid och energi på att faktiskt försöka BLI en bra människa, än att bara bry sig om att upprätthålla BILDEN av sig själv som en bra människa, men det är väl ett utslag av den tid vi lever i, där människor överlag verkar bli mer och mer narcissistiska och bara se sig om efter de snabbaste och enklaste lösningarna, snarare än de som är sant altruistiska och mest hållbara i längden. Det är ju mycket jobbigare att faktiskt försöka bli god på riktigt, än att bara försöka upprätthålla den jävla fasaden av att vara god. Men jag säger bara det att den människa som endast är intresserad av att upprätthålla FASADEN av godhet, hen får göra det bäst hen kan utan MIN hjälp!

  • Adam skriver:

    FANTASTISKT BRA SKRIVET! Problemet som jag själv har haft (har?), som jag även tror de männen du nämner också lider av, är att tro att feminism alltid är rätt praktik och inte omtolkandet av praktiker och ett öppet sinne för förändring. Att som du säger, ”Om du gör fel: ta inte ut din skuld och ångest på andra, hitta sätt att hantera den själv eller tillsammans med andra män.”.

    Jag tänkte även på ”Du kommer aldrig kunna göra feminism på ett rimligt sätt om du inte skaffar dig reell förståelse för patriarkala strukturer. Och detta går att göra, det finns otaligt skrivet om hur patriarkatet fungerar”. Håller helt och hållet med, något som jag själv brukar tipsa om utöver det är att man ska närma sig denna teori med ett slags KBT-perspektiv i vilket en är öppen för sina egna patriarkala kognitiva scheman och samtidigt förstår att förändring är möjlig. Det tar tid, det är frustrerande men om du verkligen har satt in dig i patriarkala strukturer, så kommer du förstå varför det är nödvändigt.

    Att ge definitiva svar på vad som är feministiskt eller jämställt känns ju också jävligt kontraproduktivt. Feministiska relationer kommer per definition aldrig att följa en viss mall i dagens samhälle, det är genom feministiska relationer som man kan slå sig fri ifrån den förtryckande mallen som vi alla blivit sålda på.

  • Anna skriver:

    Mannen på bilden påminner mycket om mitt ex. Efter flera års relation där han betett sig riktigt illa (vilket han också tyckte själv) så verkade det som att det allra viktigaste för honom var att ha en ”normal” relation till mig. Han ville umgås och ha trevligt som vänner ”för att han tycker så mycket om mig”. Det här skavde verkligen i mig, för jag märkte ju att han inte var intresserad av att reda ut det som blivit fel, han ville bara skaka av sig det. Jag uppfattade det som att han ville umgås som vänner dels för att han ville umgås men ännu mer för att det skulle ursäkta hans beteende i någon mening. Jag skulle väl inte kunna umgås med honom om han beteende var SÅ dåligt? Ingen förståelse för att även om en kan ha trevligt tillsammans så kan en bli så himla skadad av andra människor. Att det sträckte sig så mycket längre än att jag var upprörd över hans beteende. Vi har ingen kontakt nu då jag slutade att svara på hans förfrågningar om vi kunde börja ses igen som vänner. Är mitt sätt att säga ”du får hantera dina skuldkänslor för det du gjort mot mig på egen hand”. Är övertygad om att han helst skulle vilja lägga det på mig och att det enda som han tar som tecken från mig att det inte är okej är att jag avsäger mig kontakt helt. Svårt att ha relationer på de premisserna, att all kontakt är att samtycka till fullt ansvar för relationen.

  • Anonym skriver:

    Jag fick dock en äkta ursäkt av en man som betett sig svinigt mot mig förra året och det betydde så himla mycket för mig. Kände att jag ville framhålla det också i detta inlägg, så att inte folk som kanske är genuint intresserade av att på riktigt ta ansvar för tidigare dåligt beteende blir avskräckta från att försöka. Det går att göra, men man måste som sagt var ha en vilja att faktiskt förändra sig och om man ska be om ursäkt till någon, bör man också ta sig en funderare på varför man gör det, om det endast är för ens egen skull, och vad som kan vara det mest respektfulla sättet att be om ursäkt på.

    Jag tänkte jag kunde visa några valda formuleringar ur min väns mejl, bara som ett belysande exempel på hur en riktigt bra genuin ursäkt kan se ut:

    Hade det handlat om någon annan hade jag omedelbart sagt: Vilket fruktansvärt svin. Släng allt han skickar dig direkt i papperskorgen, en sån vidrig person är inte värd ens en sekund till av din tankeverksamhet. Och jag kan med ärlighet säga att jag inte har några vettiga argument till att du inte ska göra så i mitt fall heller. Och inte nog med det, det värsta här är att jag faktiskt inte ens varit medveten om det du beskriver. Så egoistisk och uppfylld av mig själv har jag varit att jag inte ens fattat hur jag betett mig.

    Jag har tänkt på dig många, många gånger sedan 2007. Funderat över vad som egentligen blev fel. När jag nu läser ditt mail så förstår jag. Och kan ärligt säga att jag inte visste om det här. Inte för att det inte fanns, utan för att jag var för egotrippad för att se det.

    Jag skulle verkligen vilja återuppta kontakten. Inte för att förändra den jag varit, för det kan jag inte. Men för att jag saknar dig. Uppriktigt.

    Att bygga upp ett förtroende igen efter alla dessa år av raserat förtroende… Går det ens. Jag tror ärligt talat inte det. Men min vilja är ändå oförändrad. Och beslutet måste vara ditt. Skulle du vilja ses igen för en kopp kaffe och sen ta det därifrån? Inget skulle glädja mig mer. Men det är naturligtvis i så fall livsviktigt att du inte gör det för min skull. Utan för att du själv vill ge mig en chans till.

    I annat fall har du min fulla respekt och förståelse för ditt beslut att inte ses mer. Jag vill i så fall passa på att tacka för att den tid du var min vän. Och för att du också nu tog dig tid att ge det hela ett ordentligt avslut. Du är en riktigt bra människa, kanske en av de bästa jag träffat.

    Som sagt var, det här mejlet kändes genuint på alla sätt och vis, och jag blev så glad och rörd när jag fick det. Jag hade helt avskrivit den här personen som någon som jag ville ge någon som helst plats i mitt liv och när han först tog kontakt blev jag bara förbannad, men sedan sansade jag mig och skrev det mejl som han i exemplet här svarade på. Jag hade ju burit på en massa ilska och sårade känslor så det var skönt för mig också att sätta det på pränt och låta honom veta hur jag upplevt honom.

    Men jag visste inte hur han skulle svara på det, jag tänkte nog att det fanns en stor risk att han inte skulle höra av sig (då han insåg att det skulle bli jobbigt) eller bara slå ifrån sig av kritiken. Istället blev jag positivt överraskad och jag skulle nog säga att vår vänskap under det år som gått blivit reparerad. Men för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt, var jag tvungen att tydligt visa för honom att jag inte var beredd att acceptera vad som helst, och han var tvungen att lika tydligt visa att han förstod det.

    • Fanny skriver:

      Jag tror de kan få insikt men jag tror att det ofta kräver att en kommer ur relationen först och kan se klart på den och bearbeta ifred. Tror det är väldigt svårt att bryta mönster när en är i en relation tyvärr.

  • Anonym skriver:

    Jo, det kan nog stämma. (Det är därför som det svåraste som finns är att bryta gamla mönster i relationen med föräldrarna. De flesta gör ju inte slut med dem, även om det kanske skulle behövas.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv