Jag har en grej för mig som är att kalla allting ont som sker för det lesbiska lidandet. Tappar något på foten? Lesbiskt lidande! Bussen sen? lesbiskt lidande och så vidare. Poängen med detta är ironisera över hur heteros gärna tror att ens smärta i relationer har att göra med det faktum att en är lesbisk och inte med det faktum att en är människa.
Men vad är egentligen det lesbiska lidandet? Vad är det för lidande som drabbar lesbiska specifikt, eller snarare kvinnor som älskar kvinnor. Förutom det självklara, nämligen öppen misogyni och lesbofobi, så tänker jag att allting kretsar kring förluster, antingen av det som funnits eller av det som skulle kunna finnas.
Jag tänker först och främst att det är sorgen över det oberarbetade, det olevda, det ointräffade. Jag har haft många kvinnor i mitt liv som jag hade kunnat älska, men aldrig fick chansen att älska. Dessa kvinnor kan jag sörja på ett annat sätt än vad jag sörjer män; de fattas mig, det finns en brist där de skulle ha krokat i min livslinje. Det finns däremot inte en enda man jag sörjer att jag inte haft en relation med. Jag sörjer att jag haft relationer med vissa män, och i avslutandet, i uppbrottet så har det varit just detta faktum jag sörjt och inte det faktum att relationen tagit slut, och det var jag medveten om redan då. Det finns ingen tragik i att en relation som i bästa fall tråkar ut en avslutas. Men en kvinna är en faktisk förlust. och det är en etter värre förlust, även om den inte känns lika intensivt, när en inte ens prövat och det som hindrat en är ens egen förbannade feghet och internaliserade misogyni. Jag tror att lesbiska mer än andra har den här typen av sorger; erfarenheten av att vilja men inte våga, av att känna något som brinner starkt men inte inse var ens begär riktar sig, mot vilka handlingar.
Men det lesbiska lidandet finns också i sorgen över det som levts men avslutats, och det följer delvis samma mönster som det oavslutade. Att förlora en kvinna är en faktisk och mycket mycket påtaglig förlust. Det är att förlora en kompanjon, en livspartner, en like. Från den ultimata föreningen av kvinnokroppar, kvinnoöden, så ska vi återigen delas och bli främlingar för varandra. Det är så smärtsamt. Med män är en aldrig inte en främling, heterorelationen som sådan bygger på främlingskap. Främlingskap är heterorelationens själva fundament, och detta främlingskap kan aldrig någonsin överbryggas eftersom hela syftet med relationen är just att ”komplettera” varandra, alltså ”mötas” i sin olikhet, i sin uppenbarelse som könsvarelser.
Sedan är det den där tiden innan en inser att en är lesbisk, som ju också är ett lesbiskt lidande på det sättet att det relaterar direkt till lesbiskheten (jag anser inte att en är lesbisk innan en lever lesbiskt, det vill säga begär kvinnor). Utan lesbiskheten hade lidandet inte funnits, och det är i skärningspunkten mellan heterolivet och lesbiskheten som det skaver som mest. I insikten om att livet skulle kunna vara så mycket mer, men att en inte vågar sträcka fram handen och fånga det som dansar så retfullt mitt framför ens ögon. Detta är ett stort lidande.
Det är dock inte bara lidandet över ens egen situation, utan också lidandet för andra kvinnor vars sorg vi måste bära medan de ägnar sig åt att förneka sina lesbiska begär, och skjuta vår frigörelse i sank av bara farten.
Vi lesbiska bär många sorger, för vi står i kontakt med det som skaver i heterosexualiteten. Vi bär dels sorger rent konkret, som i att vi lyssnar på andra kvinnors berättelser, något vi har kapacitet till eftersom vi slipper lyssna på männens. Men också i den insikten om skillnaden mellan det som skulle kunna vara och det som är.
Och i den skillnaden så bär vi också hela samhällets sorg och lidande. Och att bära detta, det är tungt. Det är en stor sorg, men också ett ansvar. Ett ansvar för förändring och frigörelse, vår egen och andras, som vi måste axla.
Men allt detta lidande har en sak gemensamt och det är att det egentligen är lidandet som uppstår när en står nära lyckan, eller står mitt i lyckan. För att kunna vara lycklig måste en också ha kontakt med sorgen, annars blick lyckan bara tom och platt, falsk och genomskinlig. Att älska är att sörja, att sörja för allt det som hade kunnat vara men inte är, för diskrepansen mellan det vi begär och det vi kan få. Om vi inte kan sörja för detta kan vi inte heller älska, för att älska är att acceptera förlust.