Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Vad en förväntas känna glädje över.

Något som intresserar mig är vad en förväntas känna glädje över å andras vägnar. Två väldigt tydliga saker är att en ska känna glädje över när andra skaffar arbete och att en ska kännas glädje över när andra inleder relationer.

Om en vän har haft det svårt med att få ihop ekonomin och sedan skaffar något pisstråkigt brödfödejobb så kan jag verkligen inte känna glädje för det. Jag kan känna en viss lättnad för att de akuta försörjningsproblemen är ur världen, men jag kan omöjligt bli glad för att någon jag tycker om tvingas ägna sig åt onödigt och tråkigt arbete för att kunna överleva. Den lilla glädje jag skulle kunna känna över det solkas snabbt av sorgen över att behöva leva i detta förbannade arbetssamhälle. Att säga grattis vore lite som att gratta någon för att deras fångvaktare har satt upp fina gardiner, för att göra fängelset mer uthärdligt. Jag uppmanar ingen till att känna glädje och tacksamhet över något sådant.

När det gäller relationer är det lite annorlunda. Jag kan bli glad över när två personer jag tror kommer göra varandra lyckliga faller för varandra, men jag kan omöjligt bli glad över att någon har skaffat en partner vilken som helst. Vissa tycker kanske en ska vara glad för att ens nära och kära är glada, men jag är verkligen övertygad om att många förhållanden i slutänden skapar mer smärta än glädje. Jag har också vissa vänner som jag är övertygad om skulle må ganska mycket bättre av att inte inleda några förhållanden på ett tag, och då känns det ju ganska orimligt att vara glad bara för att de är glada. För det är klart att en är glad när en är nykär, det är ju liksom så kärleksreligionen fungerar.

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140255099830272″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140921729933313″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270140438466396160″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/270141204535054339″]

Vissa tolkar detta som att jag inte ”unnar” andra glädje, men det är faktiskt inte det det handlar om. Jag känner gärna glädje över saker som jag faktiskt tror leder till något bra, men jag har ingen lust att gå omkring och vara glad över saker jag tror är destruktiva. Sånt kan andra ägna sig åt.

36 kommentarer till Vad en förväntas känna glädje över.

  • Isabella Swan skriver:

    Alltså, jag vet inte riktigt, detta med att vara så stor på sig att man inte kan vara glad för någon annans skull när den fått arbete från att tidigare ha varit arbetslös, för att arbetet inte är ”fint” nog. Jag associerar närmast till Marie Antoinettes berömda kommentar om att ifall folk inte har bröd att äta kan de väl äta kakor? Har du haft ont om pengar någon gång? På riktigt ont om pengar, alltså. Värderingen av jobb i de som är tillräckligt ”fina” och de som inte är det rimmar f.ö. i mina ögon en smula illa med din vänsterprofil. Det är ju inte nödvändigtvis som att alla värderar arbeten på samma sätt som du, eller jag, eller någon annan.

    Sedan är ju som vanligt inte allt binärt. Jag ser inga som helst problem med att samtidigt vara glad för att någon fått arbete, och därmed kan försörja sig, och hoppas att personen i sinom tid skall få ett bättre jobb.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det handlar inte om min värdering av jobbet i sig, om det är ett jobb personen trivs med kan jag absolut vara glad även om jag hade ogillat det personligen.

    • Mell skriver:

      Är man frisk finns det ingen anledning alls att inte jobba. Vilket jobb är faktiskt underordnat.
      Man kan ha tillfredsställelse av att göra ett gott jobb oavsett om en är vårdbiträde, städare, jurist eller bagare. Det beror till otroligt stor del på inställningen.
      Och vem har rätt att bestämma vad som är ett jobb någon annan kan vara nöjd med eller stolt över?

      Att söka jobb, men att tycka sig vara förmer för de jobb man kan få, tycker jag visar på en oerhörd brist på solidaritet. Både med samhället och med ens framtida jag.

      Dessutom, visar man på statistiken så blir arbetslösa människor i en otroligt mycket högre grad deprimerade än människor som har ett arbete.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Skitsnack. Det finns kassa jobb som i dåliga arbetsförhållanden, lön etc. Varför vara glad för ngt sådant? Orimligt.

        • Men har du ett jobb, spelar nästan ingen roll vilket, ökar dina chanser till ett nytt jobb markant. Arbetsgivare anställer hellre någon som har ett jobb än en som arbetslös eftersom det visar på initiativförmåga m.m. Jag säger inte att det är rätt, bara att det är ett faktum.

          Jag blir glad om min arbetslösa vän får ett jobb hen inte trivs hundra med, för jag vet att det ökar chanserna till det jobb hen helst vill ha.

        • Marielle skriver:

          för att inte tala om kassa jobb som i arbeten som bara leder till att en urholkar vad som är gott för världen, varför bli glad om någon har ett sånt jobb?

      • Josefine skriver:

        Fast att säga att det beror på inställningen är ju lite upp åt väggarna. Jag och typ alla andra jag känner som haft olika jobb anser snarare att det handlar om arbetskamraterna, att ha ett lagom arbetstempo och schysta chefer för att man ska trivas. Sen är jobbet i sig inte det viktigaste, utan det runt omkring.

        Däremot kan jag fundera lite på att inte bli glad för att folk skaffar partner, där tycker jag nog att det är lite att sätta upp sig på höga hästar. Bara för att Fanny inte tycker att partnervalet är bra, eller att hon anser att folk borde vara singlar längre så betyder inte det att hon har rätt, eller att människor runt omkring henne kommer bli lyckligare. Det är väl en sak om partnern är uppenbart elak men när det enbart handlar om att Fanny tror att personen skulle ha det bättre utan den nya så tycker jag det är lite…skumt. Där tycker jag helt klart att man ska vara glad för den andras glädje.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Jag är glad över det jag tror gynnar mina vänners välmående. I vissa fall så kan ett förhållande absolut göra det, i andra tror jag inte det. Jag kan såklart ha fel, men jag tycker det verkar orimligt att vara glad över ngt jag tror är i längden destruktivt.

          • Josefine skriver:

            Fast det beror ju på hur man tolkar destruktivt. Att det kommer ta slut inom en snar framtid? Att man inte kommer vara fullt jämställda i förhållandet? Att partnern är lite skum och inte borde passa ens vän fullt ut?

            Många ansåg nog inte att mitt val av partner var det ideala, men han gör mig lycklig, och då vill jag att andra ska vara lyckliga för min skull, eller åtminstone låtsas som att det regnar. Jag vill att mina vänner ska stötta mig i mina val, även om de kanske inte alltid är de bästa. För även om jag kan tycka att valet av expojkvänner ibland var korkade, så hade det inte blivit ett uns bättre av att en kompis sa att det var ett destruktivt val. Istället hade det gjort mig olyckligare. Man gör ändå inte val åt sina vänner, det enda man kan göra är att hålla tyst och finnas där om nu utfallet blev som man befarade.

            • Marielle skriver:

              Om någon blir tillsammans med någon jag inte tycker verkar vara bra för den personen så är jag inte glad för dennes skull men inte börjar jag babbla om mina åsikter i frågan (om det inte vore en riktigt farlig relation men aldrig varit med om sånt). Jag säger inte att det är ett dåligt val, men jag sitter inte heller & lajkar relationsstatusen på Facebook & such. Jag låter det vara.

  • Karl skriver:

    Jag tänker mig att en annan skillnad mellan de båda fallen kan vara att i jobbfallet kanske du är beredd att glädja dig med dina vänner om de själva känner glädje över sitt jobb (utöver att de slipper leva på existensminimum), fast det inte nödvändigtvis är så i relationsfallet, därför att folk där tenderar att göra sig mer illusioner. Jag tycker det är fullt begripligt; själv känner jag att det är litet svårt att gratulera folk som fått barn, även om jag förstås kan lyckönska dem.

    Ser för övrigt att folk på Facebook diskuterar en nytolkning av Den gudomliga komedin av Turteatern, med SO Littorin som Vergilius och olika kategorier av arbetslösa/sjukskrivna i Inferno.

  • Anna L skriver:

    Det fattar väl ettorpon att Fanny inte tycker att vissa jobb inte är fina nog. Jag gissar att hon menar att hennes vän jobbar och någon annan drar nytta av det. Hon har ju förklarat på bloggen en del om atthon vill att samhället ska se annorlunda ut. Menar hon att just hennes vänner inte ska städa för att det inte är fint nog blir jag besviken och mycket förvånad.

  • burgschki skriver:

    Är mina nära och kära glada och förväntansfulla inför något blir jag glad för jag unnar dem att må bra. Jag sätter mig inte över någons glädjeämne och dömer eller analyserar detta. Ser heller ingen anledning till att överföra min samhällssyn på andra.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Tja, så kan en tycka. Jag tycker dock att det är mkt viktigt att föra över sin samhällssyn på andra. Det är ju inte som att jag är emot tvåsamhetsnormen bara för att, utan jag tror ju att den är destruktiv och därför är det inte heller något jag uppmuntrar människor jag bryr mig om till. Tycker det verkar både konstigt och omoraliskt att göra det.

      • Isabella Swan skriver:

        Tja, så kan en tycka, måste ju då bli min respons. Nu är jag inte mot att propagera för en viss samhällssyn i det stora, tänk politik, religion, lagar osv., men jag tycker att man måste dra en gräns för hur mycket det är rimligt att driva propaganda i vardagen. För mig är det viktigt att tillåta människor åtminstone någon fri vilja, och någon makt över den egna tillvaron. Däri ingår t.ex. att inte lufta alla sina egna åsikter om vad en viss person gör, säger och tycker bara för att man kan göra det, och det inte är straffbart. Ta t.ex. det som Karl skrev ovan, om att han finner det svårt att gratulera bekanta som fått barn, typ för det är ju jobbigt att ha barn – tycker han. Bra exempel på en sak man kan låta bli att säga (det verkar ju även som om han gör det, för att det här inte skall urarta till någon kritik av just Karl). Jag gläds inte heller om någon av mina vänner tar ihop det med en hustrumisshandlare, och i det fall jag märker att hon/han blir illa behandlad i sitt förhållande tar jag upp detta, men jag startar inte operation övertalning att göra slut t.ex. för att partnern har en annan politisk åsikt än jag. Viktigt här, tycker jag, att skilja mellan sådant som verkligen skadar den person det rör, och sådant som bara inte är vad man själv skulle välja.

        • I skriver:

          Tillägg: Utveckla gärna detta med att vara mot tvåsamhetsnormen, hur långt du drar det och hur du tillämpar det i praktiken! Själv tycker jag inte att man måste leva enligt något slags hetero-mamma-pappa-barn-mall, men jag lägger mig inte i om någon av mina bekanta ändå väljer den sortens förhållande för sig själv. Där tycker jag att målet är att man skall få leva i den sortens förhållande (eller ickeförhållande) som man själv tycker känns bra.

          • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

            Men har jag sagt att jag lägger mig i? Jag har bara uttryckt att jag inte blir glad över det. Sedan lägger jag mig i samma utsträckning som jag gör annats, dvs kommer med råd och invändningar då det behövs.

            • Isabella Swan skriver:

              Inte i texten, det är något jag börjar fundera över när jag läser dina svar i kommentarsfältet. T.ex. när du här ovan skriver att du tycker att tvåsamhetsnormen är destruktiv och att det därför vore omoraliskt att uppmuntra den. Då blir jag nyfiken på vad du lägger in in att ”inte uppmuntra”. Att du kommer med invändningar ”när det behövs” säger ju eg. inte så mycket om man inte vet när du tycker att det behövs. Nu är jag alltså inte ute efter att hacka, jag undrar helt enkelt hur du tänker och gör.

        • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

          Kokar väl ned till vad man menar med ”skada”. Har redan uttryckt att jag inte förkastar alla relationer, men inte heller per automatik blir glad för alla.

  • Lisa skriver:

    Det här med att inte bli glad över människor som blir ihop förstår jag inte riktigt. Känner du att dina vänner ingår förhållanden därför att de känner press på sig att bli tillsammans med någon? Ser fram emot inlägget imorgon.

  • Undrar ungefär samma sak som Lisa. Blir en vän tillsammans med någon så tar jag för givet att hen gjort det för att hen är kär/vill vara tillsammans med denne för annan orsak. Och då har min väns önskan således gått i uppfyllelse och därför bör man väl vara glad för denne? Jag skulle bli väldigt ledsen om jag ringde en kompis o ba: ”Jag och Berra kilar stadigt!” och hen ba: ”…”

    Sen finns det såklart undantag då ens kompis börjar dejta kriminella killar eller killar som behandlar tjejer som skit. Då kan jag förstå att man inte hurrar, men det är ju speciella fall. Hur som så måste du ju tänka på att all glädje är tillfällig! Om din vän är överlycklig att hen haffat hens drömhaff, vad fan spelar det för roll om hen då är lite ledsen några veckor senare pga folk i relationer tenderar att såra varann ibland?

    Och det där med pisstråkigt jobb… Ja, vad kan jag säga? Någon måste göra dessa pisstråkiga jobb. Någon måste skura toaletter, någon måste torka gamlas rumpor, någon måste stå i kassan på Pressbyrån. Som ung, oerfaren och obildad får man sällan bra betalda, kreativa jobb. Tycker inte det är särskilt konstigt eller orättvist. Och ett jobb har man inte för att det är kul, ett jobb har man för att tjäna pengar och kunna leva.

    • Anna L skriver:

      Ett exempel: Jag tycker synd om städerskan på mitt jobb. Inte för att hon städar, det måste någon göra, utan pga att efter senaste upphandlingen blev hon av med sin kollega vilket innebär att hon alltid är ensam plus att hon inte hinner städa riktigt rent. Dessa två omständigheter förtar hennes arbetsglädje. Vad det sedan beror på att man inte lägger mer pengar på städningen blir ju en längre diskussion, men Fanny anser att det beror på att samhället är beskaffat på fel sätt. Du talar utifrån att samhället ser ut som det gör medan Fanny vill ha en förändring.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Precis så. Det är inte nödvändigtvis arbetet i sig det handlar om (i vissa fall dock, pga alla arbeten behöver ej utföras) utan även villkoren för detta arbete.

  • Jag tycker att det är intressant hur provocerande detta tydligen är. Och jag skulle vilja vända lite på steken, eftersom många här i kommentarsfältet inte alls gillar att man skulle ”lägga sig i” och att man som vän helst skall hålla tyst, när det gäller relationer.

    Jag förstår till viss del vad som menas, men jag tycker att det är skrämmande om det verkligen, verkligen tillämpas. Själv anser jag att diskussioner och ifrågasättande av rådande normer alltid är tankeväckande, även när det handlar om relationer, kanske till och med mer då! En behöver väl inte ha en dold agenda med att prata om heteronormativa förhållanden med en person som faktiskt lever i ett sådant? Och speciellt när en tycker att det är destruktivt! Speciellt då måste en ju få prata om och kring det!

    Nej. Jag håller inte alls med om att en skall hålla tyst. Och med det sagt menar jag inte att en skall överösa sina vänner med negativa kommentarer så fort de är lite glada över något en själv inte kan vara glad över. En får väl vara lite smidig…

    Men aldrig i hela jävla livet att jag tyst tänker sitta och titta på när någon nära vän går in med hull och hår i ett förhållande med någon som helt uppenbart är dum i huvudet. Jag tänker inte bidra till den illusionen.

    • Lisa skriver:

      Fast nu är väl destruktiva förhållanden undantag, och dessutom undantag som oftast inte är destruktiva när man ingår förhållandet och oftast inte klart synliga för ens vänner? Jag tror nog att vi alla kan hålla med om att man skall försöka stötta vänner och släktingar ut ur dåliga, destruktiva förhållanden.

      Frågan här gällde ju förhållanden och tvåsamhetsnormen, alltså (tolkade jag det) förhållanden där de två i förhållandet låter sig nöja därför att de känner att de måste bli tillsammans med någon. Men det är ju inte så att vi som funderar påstår att man alltid måste vara glad, även när Susanne 17 år blir tillsammans med Chris Brown.

      • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

        Jag tror att min idé om vilka förhållanden som är destruktiva är betydligt mkt mindre snäv även gemene människas, och att det är det detta står och faller på. Jag är ju kritisk till tvåsamhetsnormen inte bara pga folk känner press att bli ihop, utan även för att jag tror att det sättet att bygga relationer är något som leder till lidande, även om de som ingår i relationen är fina och bra personer.

      • Givetvis, bra att det kom fram. Men som Fanny här nedanför säger, så skiljer sig ju definitionen av destruktivitet åt; och jag är själv av åsikten att om det då är ett par som enbart blir tillsammans för att de ”måste”, att det, likväl som att någon blir tillsammans med en s.k destruktiv person, kan vara destruktivt (även om det är en annan form av destruktivitet). Då kan jag tycka att en får lägga sig i. Jag kan tycka att det är en rätt en har, som god vän. Inte att försöka tvinga sin vän att göra så som en själv hade önskat, men åtminstone visa att det finns alternativ. Inte heller då skall en sitta tyst och titta på.

        • Lisa skriver:

          Jag hade nog inte blivit så glad om jag trott att min släkting eller vän endast hade ett förhållande därför att hen trodde att hen måste. Jag vet inte om jag skulle sett det som destruktivt – jag hade nog i vilket fall ansett det som olyckligt. Lyckligtvis har det aldrig inträffat såvitt jag vet, alla mina vänner har verkat vara förälskade i sina partners, så det är inte något som jag automatiskt tar med i beräkningen när jag tänker på huruvida jag borde vara glad eller inte. Det är som att anta att varje gång någon blir tillsammans med någon annan kan det ju vara för att någon vill snylta pengar av sin partner – då blir jag inte heller glad, men det händer så sällan att jag inte anser det normalt och därför inte med i min normala reaktion.

          Jag tycker att man borde ifrågasätta tvåsamhetsnormen. Absolut. Men jag måste nog få lite mer information om tanken bakom ”sättet som det bygger förhållanden” innan jag kan applicera det mot normala förhållanden i min närvaro, där människorna i förhållandena älskar varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv