Vad vi har att tacka feminismen för.

När jag behöver lite pepp på livet, vilket vore fint idag, så brukar jag läsa kommentarerna till Tack feminismen! som jag skrev för ett tag sedan. Typ såhär kan det se ut:

En del av den skuld jag samlat på mig under åren lättar. Nu förstår jag att vissa saker jag tidigare betecknat som mitt eget fel inte varit annat än övergrepp. Jag har fått insikt i hur stor del av mitt beteende då och nu som är färgat av patriarkatet. Dock kämpar jag fortfarande med att inte söka patriarkal bekräftelse. Ett beteende som är så djupt inpräntat att jag kanske alltid förblir en ”Daddy’s girl” (snälla patriarkatet klappa mig på huvudet och säg att jag är duktig och söt!). Då har jag ändå en mamma som är feministiskt lagd vilket gjort att jag stått stadigt där somliga vänner fallit till föga. Annat har drabbat hårdare och då har det varit min tur att kapitulera inför patriarkatet. De flesta av mina insikter har kommit härifrån och från andra feministiska bloggare. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack.

*

Att kunna bli arg och ”kasta tillbaka” oförätter istället för att leendes acceptera dem. Som häromdagen: en kille gick förbi mig tillsammans med sin grupp och sade ”hejsan” till mig där jag gick helt ensam (detta har hänt såå många gånger och det känns alltid lika läskigt för jag vet aldrig vad de menar med sina ”hej”) Istället för att le tillbaka/bli rädd så vände jag mig om precis när de gått förbi och pekade världens största fuck-you till dem medan jag hoppade i luften.

Det kanske låter lite överdrivet av mig men ÄNTLIGEN försvarade jag mig själv och känslan efteråt var helt otrolig.

Detta är såklart på gund av dig. Jag skulle inte försvarat mig om det inte vore för att du sade att ”det känns bättre om en säger ifrån, även om den andre inte håller med” Det sitter så hårt i mig nu. Jag är inte längre rädd att inte tycka lika med en kille för har hen en idiotåsikt så är det hen som har fel, inte jag. Det är så skönt att höja män till skyarna. Så skönt att bara få slå ifrån sig dem. Det handlar om mig nu, inte dem.

*

Jag tackar bl.a. för att jag fattar varför min relation till mamma och pappa ser så olika ut. Numera värderar jag min relation till mamma så mycket högre, och inser att anledningen till att hon aldrig haft tid eller råd för att ta mig på bio, museum och restauranger är för att hon lagt sin tid och pengar på att laga mat till mig och byta blöjor. Tidigare berättade jag gärna för folk hur mycket jag äälskade min pappa och jag hade alltid fantastiskt roligt varje gång jag träffade honom. Nu vill jag snarare kalla det för ett billigt popularitetsknep samtidigt som han slapp allt verkligt ansvar. Kommer ihåg att jag undrade varför jag, samtidigt som jag gillade min pappa mer, alltid grät ut och visade de större känslorna för mamma. Fattar i dag att det finns ett så mycket starkare band mellan oss, tack vare alla de vardagstimmar hon spenderat med mig och det ansvar hon tagit.