En grej som blivit ganska påtaglig sedan jag slutade hänga så mycket med män är hur oerhört trögt det ofta är att konversera med män. När en inte ställer upp på att lyssna på deras tråkiga föreläsningar och ställa en massa *intresserade följdfrågor* så blir samtalet sällan särskilt intressant eller långvarigt, även då det sker på deras initiativ.
Som kvinna i den här situationen är en programmerad att känna obehag. Det är MITT ansvar att den här konversationen ska fungera och därför är det obehagligt för mig om den inte gör det.
På sista tiden har jag verkligen försökt sluta att agera på dessa känslor av obehag. NEJ jag behöver inte smörja det sociala jävla maskineriet hela tiden. Jag behöver inte engagera mig i tråkiga konversationer med människor som inte anstränger sig för att ta reda på saker om mitt liv eller prata om saker jag finner intressanta.
Och ju mer jag tänker såhär, desto mer påtagligt blir det hur mycket skit jag stått ut med innan. När det blir tydligt att jag faktiskt inte har någon skyldighet till detta, att jorden inte gå under om jag inte försöker tillfredsställa män, så blir det så mycket tydligare hur mycket skit jag har gjort helt i onödan innan.
Jag rekommenderar verkligen att ge det ett försök!
Ahaha, en kul grej med att va psykolog är att man är så jävla tränad i att inte ångestreagera vid Pinsamma Tystnader. SÅ SKÖNT. Kan ba sitta och va tyst i en minut när jag pratar med snubbe. Känner noll obehag. Så jävla kul.
försöker också träna upp denna förmåga men är extremt svag för stela stämningar och speciellt om det är någon man det är synd om. Beundrar verkligen folk som lyckas.
Vilken fantastiskt befriande kunskap det måste vara! Inspirerande, tack:-)
Åh Tanya kan en be om en snabblektion? 😀
Jag tränar också på detta, men får sällan tillfälle ”tyvärr”. Är aldrig på krogen tex och på jobbet måste jag prata jobb med män, vilket ju ändå måste göras. Skulle nog ändå säga att jag jag betydligt bättre på detta nuförtiden jämfört med när jag var under 25 och ännu inte hade lärt mig självrespekt och integritet.
Jag är nog livrädd för tysta stela stämningar och har utvecklat någon försvarsmekanism där jag blir sjukt ”””””intresserad””””” av den andra personen och ställer frågor och nickar och rullar hela samtalet som en jävla hamster i ett hjul. Har sett på det som att jag är ”bra på att hålla samtalet igång” men vafan alltså. ALLTID vet jag skitmycket om en man och han vet ingenting om mig. Dessutom är jag ganska ”ödmjuk” och pratar inte bara om mig själv eftersom det är otrevligt och skittråkigt för den andra. Och så berättar män hela sitt liv och börjar gilla mig för att jag är ””””intresserad”””” av dem. Fan vad stört, jag bara servar alla det de vill ha men får typ nada tillbaka???
Sicket ögonöppnarinlägg. Fick mig verkligen en tankeställare. Är typ i chock.
Jaa, jag insåg något liknande ganska nyligen. Att om jag drog ett skämt, och killen jag pratade med inte fattade, så kände jag att jag var tråkig och dum. Om killen jag pratade med drog ett skämt och jag inte fattade, så var jag också tråkig och dum. Och om jag blev ledsen för att jag blev för spänd av alla dessa konversationskrav, var jag irrationell och konstig.
Känner sällan att jag har utrymme att vara ”besvärlig” på det sättet eftersom jag kämpar ganska hårt för att framstå som normal i sociala sammanhang (har svår social fobi). Önskar verkligen jag kunde praktisera det mer.
Ja, det kräver ju att en känner en viss social trygghet, precis som att välja bort relationer med män också kan göra det.
Genom att jag börjat acceptera att jag är introvert och att socialisering generellt stjäl enorma mängder mental energi från mig, har jag slutat känna dåligt samvete över pinsamma tystnader, oavsett om det gäller män eller kvinnor.
Det är verkligen jätteskönt, jag tillåter mig att sjunka in i min egen värld och ta hand om mig själv istället för att offra min mentala hälsa på de sociala reglernas altare.
Jag svarar på tilltal och är trevlig när jag gör det, men så snart det är tyst igen återgår jag till min lilla bubbla och mina privata funderingar. På det sättet känner jag inte ens av ifall tystnaden är pinsam – det får stå för den andra i så fall, jag är upptagen med att bara sköta om mig själv. 🙂
Jag känner mig lite som en söt liten gumma som bara sitter på bänken och ler inåtvänt oavsett hur mycket de andra vrider sig av socialt obehag, haha!
Rekommenderas varmt! 😉
Vilket bra inlägg! Och jag känner dessvärre igen mig i rollen som smörjmedel, men har tänkt på det den senaste tiden och ska absolut träna mig själv på att vara mig själv tillsammans med män, dvs inte spela teater.