Klängiga män.

Jag brukade tänka att jag var den klängiga i de relationer med män jag har varit i, men efter att ha funderat lite så har jag nog omvärderat det hela. Jag ser det snarare som en fråga om olika faser i relationen.

I inledningsstadiet av relationer har det oftare varit så att mannen ifråga har varit på. Det hela har dock oftare varit mer subtilt, eftersom jag har varit mer inställd på att tillfredsställa deras behov än vad de har varit att tillfredsställa mina senare i relationen.

Hur har då detta manifesterat sig? Jo, till exempel genom att göra en jävla massa anspråk på relationen trots att de är uppenbart orimliga eller att det uppenbarligen är för tidigt för sådant i relationen. Eller genom att bli ledsen och besviken när en inte vill umgås lika mycket.

Det finns en generell idé om att kvinnor ska vara tacksamma om de får mäns uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör att män ofta lyckas med detta ”knyta till sig”-projekt. Sedan kan de tryggt vara lite mer avståndstagande, de har ju sitt på det torra.

Men jag tänker också att det är så att det skaver väldigt mycket hos kvinnor att ha en man som på något vis är underordnad dem. Typ såhär; essentiellt för ”manligheten” i detta samhälle är att överordna sig kvinnor. Både män och kvinnor upprätthåller den här bilden, och det faller generellt på kvinnors ansvar att skydda mannens heder. Alltså; hon får inte förnedra honom, gör honom till åtlöje och så vidare. Detta både för att han kan bli arg och straffa henne, men också för att det ligger i hennes intresse att ha en åtråvärd karl att visa upp.

Det anses väldigt oattraktivt med ”toffliga” (aka initiativlösa eller ickeansvarstagande) män och ”dominanta” kvinnor och det finns alltså ett intresse i att som par inte visa upp denna bild utåt. Eftersom parets representation är kvinnans uppgift så är det upp till henne att få det att verka som om det inte är såhär. Det är upp till henne att ”täcka upp” för mannens behov.

Jag tänker i alla fall på hur jag agerat i liknande situationer; jag har känt ett slags obehag och en slags skam inför mina partners klängighet och beroende av mig. Jag har inte kunnat avvisa dem som ”besvärliga” på samma enkla sätt som de ofta har kunnat göra mot mig, eftersom det ju ändå är mitt ansvar att tillfredsställa deras behov. Jag har också känt en lätt avsmak inför det ”omanliga” i deras beteende (detta beteende är såklart ”manligt” i den betydelsen att män ägnar sig åt det, men det ingår inte i mansidealet).

Det kan också vara så att det är hotfullt att inte tillfredsställa den man en har en relation med, många män blir helt enkelt aggressiva om de inte får den tillgång de vill ha eller om de upplever att deras heder har blivit sårad. Det kan rör sig om direkt våld eller andra former av aggressioner, som att anklaga kvinnan för att vara kall och hjärtlös (det vet ju alla att kvinnor inte får vara detta, det innebär att de inte är ärbara madonnor även känt som ”flickvänsmaterial” utan smutsiga själviska ”horor”). Kvinnor har inte tillgång till denna ilska på samma sätt, eftersom de inte har lärt sig att de har rätt till män genom hela livet.

Hur som helst: min självbild som ”klängig” är inte korrekt. Snarare är det män som är klängiga som har skapat ett helt jävla patriarkat för att hålla kvinnor på plats och få dem att tillfredsställa deras behov och dessutom kräver att vi ska få det att se ut som om det är på ett annat sätt. Så jävla needy.