Våldsnormalisering.

IMG_20130511_115811På feministiskt forum gick jag på en intressant föreläsning om våldsförebyggande arbete ur genusperspektiv. Det handlade främst om att motverka olika föreställningar om maskulinitet och våld som något självklart sammanlänkat. Det var skrämmande när de berättade att sexuella trakasserier var såpass normaliserat att det inte ens sågs som kränkningar. Har själv många minnen av våld och trakasserier jag bevittnat som sågs som helt normala inslag, det är så jävla tragiskt att människor lärs in i att båda acceptera och utöva våld.

Hur upplevde ni det i skolan? Var våld och trakasserier vanligt förekommande och hur reagerade folk på det?

8 reaktioner till “Våldsnormalisering.”

  1. Minns att ett gäng killar kastade femcentare efter en tjej som legat med ”för många” (ironiskt nog var det myntkastarna hon haft sex med, ja). Den generella reaktionen, som jag minns den, var att killarna var taskiga samtidigt som ”upptåget” var lite höhö-fyndigt. Tjejen tyckte man synd om samtidigt som skyll dig själv-mentaliteten var i allra högsta grad närvarande. Samma ”coola” killar fick en annan kille att visa sin penis i webcam varpå de tog skärmdumpar som delades på nätet. I det fallet klandrades inte den utsatta för vad som hänt, men händelsen fick heller inga negativa sociala konsekvenser för förövarna.

    För mig var sexuellt explicita kommentarer vanligt förekommande, och jag såg det inte som en kränkning när killar kommenterade min kropp på ett uttalat sexuellt vis. Att slumra till på en efterfest och vakna av att nån hade handen innanför min BH såg jag inte som ett övergrepp, utan kände snarare lätt äckel över mig själv som ”låtit” personen göra det.

    Generellt var våld och trakasserier i hög grad normaliserat under min högstadietid. Folk som drog ner byxorna på andra, kallade andra för hora och fetto, slogs och tafsade kunde göra detta utan några större negativa sociala konsekvenser.

    1. Det är så vidrigt. Verkligen en feg jävla vuxenvärld som inte tar ställning.

  2. Vi hade ett gäng killar i parallellklassen i 9an som var skolans ”tuffa gäng”. De hade betett sig illa mot några sexor och jag hade ifrågasatt dem, så jag blev ju såklart nya hackkycklingen. Väldigt mycket sexuella kommentarer om vad de skulle göra med mig. Rektorn fick reda på detta av en lärare som jag hade anförtrott mig till. Jag blev kallad till rektorn för att berätta om mina upplevelser och han gjorde klart för mig att det spelar ingen roll vad de gjort, utan det var min upplevelse av det hela som räknades. ”Ledaren”i gänget kallades in på möte, hans föräldrar fick komma, han förbjöds att prata med mig och trakasserierna slutade samma dag som rektorn fick veta vad som pågick. Så jag har faktiskt en bra upplevelse av hur jag blev bemött, men jag är fortfarande 8 år senare så fruktansvärt tacksam för hur bra de löste det för mig, fast det egentligen är självklart att de ska göra på det sättet.

    Jag vet att mina skola var mycket bättre på att ta tag i såna saker än andra skolar i kommunen, det var absolut nolltolerans mot all form av mobbing. Det var många andra skolor som hade mycket problem och svårt att styra upp det, förstår inte varför de inte bara ringde till mina skola och frågade hur man gjorde där.

    1. Det låter ju som en väldigt bra hantering från skolans sida. Fantastiskt! Den erfarenheten har jag verkligen inte tyvärr, men blev inte utsatt så mycket själv som tur var.

  3. Det här med att killarna tafsade på tjejerna under mellan- och högstadiet, det var så vanligt att ingen direkt reagerade över det. Ingen tog ens upp det med lärarna som ett problem, därför att det var ju så det var helt enkelt. Jag tror inte ens att jag visste vad sexuella trakasserier var för något. Det var då ingen vuxen som berättade om det för oss i skolan. Mobbing pratades det om ibland, droger oftare och så våld. Vi hade hela temadagar inriktade på hur vi skulle våga säga nej till droger och våld. Men sexuella trakasserier, inte ett ord om det.

  4. Har ganska nyligen insett att jag mer eller mindre dagligen utsattes för sexuella trakasserier under hela gymnasiet. Tänkte inte alls på det som så när det pågick, utan då var det bara killar som ”skämtade”. Blir så jävla lack när jag tänker tillbaka på det. Eftersom att det var i gymnasiet så var det ingen lärare som brydde sig heller, eftersom att jag var ”vuxen” då och skulle klara av det själv typ.

  5. Blev aldrig utsatt för trakasserier men vet andra som gjorde det under min högstadietid. Men det känns väldigt viktigt att informera barn och ungdomar om att det faktiskt inte är okej att bli trakasserad. Alltså inte bara det vanliga gamla ”man ska bemöta andra som man själv vill bli bemött” utan att visa att det enligt lag inte är okej med trakasserier. Tror att det hade gett eleverna mer självförtroende och att man kan sätta fingret på varför det inte är okej mer än att någon är elak. Fast i första hand handlar det så klart om att personal och andra vuxna måste ta sitt ansvar att ingripa och inte blunda för det som sker.

  6. Grundskolan va vidrig. Jag var punkare och det var extremt provocerande att jag inte fogade mig i på min plats i undergivna töntsätet. Jag blev trakasserad varje dag, våld, slagsmål, hot, mordhot och uppmaningar till att ta livet av mig. Alla såg, ingen reagerade. Detta pågick några år tills jag inte orkade mer. Jag insjuknade gravt i anorexi. Jag blev inlagd på intensiv vidare till sluten vård och hoppade av grundskolan, men ingenting gjordes åt kidsen som varit på mig, dom tog opåverkat emot sina slutbetyg i nian och nästa generation kom och allt börjar om, om och om igen. ”Nämen grundskolan är en jobbig till och killar i den åldern är ju lite stökiga men dom menar säkerligen aldrig allvar! Och du är ju ganska provokativt klädd, om du skulle prova det va? Byta stil? Har du provat det?”- citat grundskolefröken och rektorn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *