Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Min politiska resa.

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag gick från extremliberal (alltså jag var typ objektivist ett tag) till kommunist. Jag har tidigare skrivit om mitt feministiska uppvaknande här. Detta att gå från nyliberal till kommunist kan tyckas vara ett stort steg men såhär i efterhand kan jag nog känna att det inte var så omvälvande trots allt. Detta kan tyckas förvirrande då det är längst ut på motsatta sidor om den politiska skalan. men jag har inte så mycket ändrat ideal som att jag har lärt mig mer och tagit mitt förnuft till fånga.

Som inledning vill jag förklara hur jag förstår ideologi. Ideologi består av två delar: normativa värderingar och hur världen borde se ut som en lämpligen också tror är genomförbara, och verklighetsbeskrivning, alltså idéer om hur världen ser ut idag, människans natur och så vidare, och ur det följer såklart vilka vägar till förändring som är möjliga.

Så vad är det jag har förändrat i min ideologi? Min grundläggande värderingar är i mångt och mycket desamma; ett stadigt auktoritetsförakt, vilja att bryta upp förtryckande system och institutioner, frihet för individen och så vidare. Detta är saker som jag alltid har omfamnat, fast på olika sätt i olika perioder av livet. Den stora skillnaden ligger inte i att mina grundläggande värderingar ha förändrats utan i att jag ser på världen och människan på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde då. Jag har en helt annan uppfattning om vad som hindrar dessa värden och vad det är som krävs för att vi ska kunna realisera dem.

Det är svårt att veta exakt när en byter ståndpunkt. Ofta smyger det sig på en och så märker en att en tänker helt annorlunda i en fråga än vad en gjorde innan. Det är alltid intressant att kolla på typ gamla blogginlägg där jag upptäcker att jag nu tycker helt annorlunda än vad jag gjorde då, utan att ens ha märkt att jag bytt åsikt i just den frågan. Det handlar om att ens grundläggande ideologi förskjuts. Om en har en bra uppfattning om var en står i grundläggande ideologiska frågor är det lätt att hitta sin hållning i en mängd sakfrågor.

Jag kanske ska börja med att berätta varför jag blev liberal. Jag tror ärligt talat att det var väldigt mycket av en slump. Jag hade en massa politiska idéer man hade inget ramverk att sätta in dem i, men idéerna som sådana hade nog lika gärna kunnat fångas upp i ett vänsterramverk direkt. Här får jag tyvärr erkänna den enorma påverkan en enda person hade på mig. Jag var kanske 14-15 och umgicks en del med en person jag såg väldigt mycket upp till intellektuellt som själv omfamnade dessa idéer, och då blev jag väl övertygad. Det var helt enkelt den enhetliga ideologi jag kom i kontakt med först. Detta kan också ha att göra med att vänsterideologi helt enkelt är svårare i ett ingångsläge. Liberalism kan förklaras med typ ”alla ska ha rätt till liv och egendom”, men ingången till marxism är betydligt knepigare. Jag tror att om jag hade fått kontakt med de mer filosofiska delarna av vänsterideologi tidigare så hade det inte gått så långt som det gjorde.

Sedan omfamnade jag liberala värderingar i et väldigt förenklad och extrem form ett tag innan jag gick åt ”vänster” i den meningen att jag lämnat den allra orimligaste nattväktarstatsliberalismen bakom mig och mer och mer accepterade att det krävs viss välfärd och så vidare men fortfarande inte greppat det här med vad socialism handlar om. Min idé var typ att det är bra om folk inte svälter, dör och lider, inte att det finns någon slags grund i typ filosofi eller synen på människan som motiverar ett annat samhällssystem. Jag såg fortfarande människor som öar, fast öar som kanske skulle dela med sig lite till varandra för att minimera lidande. Jag började också engagera mig i Ung liberal i den här vevan, eller snarare: jag var med och startade upp det. Jag hade någon slags idé om att det var möjligt att göra bra saker genom att ”undersöka verkligheten” och vara ”pragmatisk” vilket i klartext betyder att ägna sig åt samma ideologiska verklighetsbeskrivningar och lösningar som alla andra men dölja det under snack om att ”verkligheten ser ut så” och att en bara vill ”göra det så bra som möjligt för människor” och liknande.

Det som kom som en viktig vändpunkt var när jag skrev ett reportage om prostitution som projektarbete och läste Ekis Ekmans bok Varat och varan, som handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Jag skrev reportaget under en termin så det var under en ganska kort tid som mycket av min världsbild kastades över ända. Det var en fascinerande upplevelse, för jag trodde verkligen att jag skulle gå igenom processen med mina åsikter om att det vore schysst med legalisering intakta, men det var något jag helt bytte hållning i. Ekis Ekman krossade verkligen mycket av det jag innan trott, blottlade inkonsekvensen i mitt sätt att betrakta världen på och presenterade ett mycket bättre alternativ. Hon gjorde till exempel upp med den liberala pragmatismen, eller ”skademinimering” som det kallas och blottade ideologin under det på ett mycket övertygande sätt.

Det var spännande för jag hade aldrig innan upplevt att någon verkligen kom med argument som krossade min världsbild på det sättet som Ekis Ekman gjorde, vilket gjorde mig sugen på mer som den sanningssökare jag är (hehe). Jag började applicera hennes sätt att resonera på fler områden i livet och fann det otroligt fruktbart. Att se saker i termer av makt, utnyttjande och exploatering och framförallt att sluta vara rädd för att erkänna att människor är svaga och beroende av varandra kändes liksom så himla rätt och sant. Jag fann det mycket mer intuitivt att resonera så och jag fann också hur det i mycket högre grad fungerade ihop med min personliga moral. Innan så hade jag upplevt vissa motsägelser mellan det som intuitivt kändes rätt och mina politiska idéer, men dessa försvann i allt högre grad.

Jag tror att det var i slutet av detta som jag började laborera med tanken på att vara socialist. Jag minns en nyårsfest jag var på med en massa liberaler där jag sa halvt på allvar, halvt på skämt, till en av dem att jag var socialist. Jag tog tillbaks det, men kände ändå på något sätt att det var sant och att jag liksom hade svikit liberalismen. Detta var nyåret 2010-2011, alltså lite mer än två år sedan.

Det tog dock lång tid efter detta innan jag på riktigt började bära titeln socialist. Däremot började jag alltmer resonera på ett sätt som jag idag uppfattar som vänster. Jag gick även på mitt första förstamajtåg det året och minns den slitande känslan av att dels sympatisera med det så mycket, dels inte helt kunna ta avstånd från liberalismen. Jag började också skämmas för mina åsikter och mitt engagemang i Ung Liberal, något som jag idag ser som en direkt effekt av att jag helt enkelt inte trodde på saken längre. Jag minns att jag sommaren innan jag skulle åka bort var engagerad i Ung liberal men började irritera mig alltmer på personerna där, och slutligen begrep att det inte handlade om personliga konflikter utan om att vi helt enkelt tyckte hela annorlunda om det mesta och att det berodde på att jag dragit mig bort från dem och inte tvärtom. Jag gick aldrig ur formellt sätt, men lät det hela rinna ut i sanden.

Jag började också snegla åt grön ungdom för att jag ville hitta något nytt att engagera mig i, vida sidan om Ung liberal. Detta var precis innan jag åkte iväg till Bryssel, jag gick på några möten och det verkade skoj och sådär, och tänkte att jag skulle återvända när jag kom tillbaks. Jag hade fortfarande idéer om att kapitalism på något sätt skulle vara förenligt med ett verkligt fritt och jämlikt samhälle. Sedan åkte jag bort ett år och fick mycket tid över för att tänka och läsa, och gick nog väldigt mycket åt vänster utan att liksom märka det själva eftersom jag inte hade någon att kontrastera min åsikter mot. När jag sedan kom hem så upptäckte jag ganska snabbt att jag gått långt till vänster som Grön ungdom.

När jag kom hem läste jag både Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi, sedan som fars av Zizek och förstod i högre grad vilken fantastisk värld av idéer och tankar som finns hos kommunistiska filosofer. Jag skulle kanske inte rekommendera dessa böcker till den som vill förstå kommunism, men däremot var de spännande och tilldragande framställningar. Detta kom som en stor överraskning, vilket tyvärr inte är så konstigt med tanke på hur extremt marginaliserad all form av kommunistisk filosofi är idag. Jag instämde med extremt mycket av deras kritik mot världen som den ser ut idag, och också med idéerna om vad en rimlig väg framåt skulle kunna vara. Det började med att jag försvarade kommunism som ideologi att ta på allvar, utan att själv kalla mig det. Jag minns inte när jag kallade mig kommunist personligen första gången, men det borde ha varit någon gång i början av förra terminen, alltså typ 9 månader sedan. Det kändes verkligen så jävla rätt när jag gjorde det, som att det är något jag kan stå för fullt ut, vilket är en fantastisk känsla för en person som liksom sökt efter en ideologi hur länge som helst.

Såhär i slutet vill jag säga tack. Dels till mina nära vänner Hilda och Emil som blev socialister långt innan mig och fortfarande ville umgås fast jag var en idiot, men också till de som faktiskt visat att de inte tyckt att mina politiska hållningar varit okej och fått mig att skämmas över dem. Jag tror verkligen att det var viktigt för att jag skulle sluta upprätthålla illusioner om att till exempel kapitalism går att förena med de anspråk på att vara ”god” och ”emot förtryck” som jag gjorde. Minns att Hildas partner var riktigt jävla odräglig på grund av mina åsikter vilket jag då var sjukt sur över men idag ser som fullkomligt berättigat, för jag hade verkligen dumma och ibland rent människofientliga åsikter, och jag förstår verkligen att en inte vill respektera någon som tycker så.

Det som jag ser som den stora skillnaden mellan mina politiska åsikter innan och efter är att jag kopplat ihop politiken mycket mer med min syn på människan, moral och så vidare och att det funkar jävligt mycket bättre ihop. Innan kunde jag liksom särkoppla min personliga moral med politik, vilket jag tycker är befängt idag. En annan stor skillnad är idéerna om vad som är de stora förtryckande krafterna i samhället. Innan tyckte jag att det var staten, idag ser jag det snarare som kapitalismen som delvis använder staten för sina syften. Jag har även övergivit alla idéer om en ”god” kapitalism eller en stat som kan ”kontrollera” marknadskrafterna. Sedan har jag också bytt uppfattning om människans natur, från ett väldigt individualistiskt synsätt till ett som bygger mycket mer på makt, svaghet och så vidare.

Jag har också fått en helt annan förståelse för vad ideologi är, innan såg jag det bara som de medvetna ställningstagandena kring politiska frågor men idag anser jag till exempel att det finns en samhällsideologi som influerar alla oavsett om en vet det eller inte. Jag har också förstått hur mina tidigare idéer om att det går att vara politiskt ”objektiv” som jag hade som liberal hänger ihop med detta, eftersom liberalismen fungerar bra ihop med samhällsideologin så gick det liksom att lura sig själv att en var ”objektiv” men det är betydligt svårare när en har en ideologi som går rakt emot samhällsideologin. Jag har helt övergett tanken om att det går att vara ”neutral” i vissa politiska frågor eller att en kan betrakta världen utan att sålla den genom ett ideologiskt nät.

Det som varit fascinerande med min ideologiska resa är att jag verkligen kan ”känna” mina åsikter i hela kroppen, att de fungerar så bra med allt jag tror på och står för och att jag verkligen är beredd att kämpa för mina åsikter. Den känslan har jag inte haft innan. Jag känner liksom att jag ”landat” ideologiskt nu på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan, så det är inte bara att jag bytt åsikt utan också att jag ”hittat hem”.

Det var den historian. Fråga gärna om det är något som är oklart.

26 kommentarer till Min politiska resa.

  • Anonym skriver:

    Skulle du kunna förklara mer vad kapitalismen egentligen är, och i samband med det förklara varför ett jämställt samhälle inte fungerar ihop med kapitalismen? Letar febrilt men hittar ingen bra förklaring på kapitalismen som inte är alldeles för avancerad och akademiskt. Behöver en basic förklaring, på typ förklara för en idiot-nivå.

  • Daniel skriver:

    Nu blir det ett långt inlägg. Jag har gjort en liknande resa, jag började i SSU som 13-åring men med jag förstod inte vad ideologi, eller diskurser eller liknande var. Jag kom från ett stabilt arbetarhem och var duktig (älskade betyg och stränghet i klassrummet, självdisciplinering in absurdum), så skolpolitiken som var mycket aktuell bland andra SSU-are gjorde att jag inte kände mig hemma, jag förstod inte hur någon kunde vara negativt inställd till betygshets och ordning (kritiskt tänkande, what?). Jag landade i att jag kanske var folkpartist, eller i var fall lite borgerlig och det var OK att vara ”i mitten”. Lämnade SSU. Hamnade på en friskola (som fördjupade min tendens för ordning och reda, dessutom med andra som alla tyckte likadant men kom från mellanskiktet), kom med i MUF (!) och drogs också till nyliberalismen. Läste någon Timbro-bok, superbra! Efter gymnasiet blev jag mer pragmatisk, bodde i Latinamerika ett tag. Tänkte att det sociala, typ skyddsnät kanske inte var så illa ändå. Började närma mig socialhögern, typ kristdemokraterna fast ändå inte. Tänkte att någon korsning mellan liberalism och ansvarstagande konservatism kanske var bra. Slutligen följde några år av politisk dvala. Hade ju tidigt varit politiskt intresserad, men det dog plötsligt ut. Hur som helst, efter att ha arbetat ett tag efter univ började jag läsa igen på masternivå och vaknade till liv. Efter ett halvår började jag tänka att jag var center-vänster. Sen började jag också leka med socialist, började läsa intro-böcker till Marx och annat jag förkastat som trams och Sovjetförknippat som yngre och till slut slöt sig cirkeln och jag är idag stolt kommunist. Jag tappade några socialistvänner längs vägen faktiskt när jag var yngre. Som kommunist har en jag tappat en del borgerliga, men vunnit desto fler vänstermänniskor jag önskar att jag hade lärt känna tidigare. Jag är 31 nu och mitt uppvaknande började vid 27, så jag var bra mycket segare än du (tror jag). Men jag hade väl så många fördämningar jag behövde plocka isär innan jag landade där jag är nu. Det behövde ta den här tiden, helt enkelt. Men ändå kan tanken på att jag röstade borgerligt så sent som 2006 få mig att må illa ibland. Men jag har utlovat bot och bättring så länge jag lever, som tur var hann jag inte vara politisk aktiv på högersidan så länge, jag slutade redan vid 21-22. I efterhand inser jag för att det var för att det inte erbjöd något riktigt, det var mest floskler om frihet som inte riktigt kändes genuint, något var fel. Jag ville inte ägna det mer energi än att släpa mig till valurnan. Nu när jag ser hur världen ser ut nu vill jag stoppa fingrarna i alla syltburkar som finns och skrika rakt ut. Det känns i kroppen.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Men precis. Engagemanget nu är så brinnande liksom, inte det där fjuttiga ”det är kul att ha rätt”-engagemanget som jag hade innan.

  • Julia skriver:

    Jag var tillsammans med en objektivist när jag var fjorton-femton och det är på riktigt ett av mina stora trauman. Var en idiot som bara ville bli älskad och blev i princip hjärntvättad av en artonåring som, har jag förstått i efterhand, måste ha psykopatiska drag eller nåt. Han tolererade inte att man handlade efter vad som kändes rätt, krävde att jag var perfekt och ville veta vad jag tänkte hela tiden. Man fick inte svara ingenting för man kan inte tänka på ingenting.

    Det var extremt svårt att värja sig för de där åsikterna när man är ung och de kommer från någon man ser upp till (som allt annat antar jag). Jag skäms fortfarande över åsikter jag hade då men tröstar mig med att jag ju åtminstone är vettig nu.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det låter ju fruktansvärt obehagligt. Tur att du kommit ifrån det.

  • Liam T skriver:

    alltså, Fanny. jag blev helt tårögd av att läsa detta. så jävla fint. känner igen mig mycket i det du skriver om att försöka hitta ett ramverk för sina åsikter. är så jävla glad över att jag också hittat kommunismen tillslut.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Ja, att hitta en ideologi är ju sjukt viktigt om en är en tänkande människa. Tyvärr tror jag många dras till liberalismen för att den är så enkel.

  • Oj, det blev långt… Och jag har fler frågor där dessa kom ifrån. Slänger iväg de här så länge. Glad om du orkar svara på någon av dem.

    Incitament.
    Jag vet att du här, eller på twitter, ondgjort dig över ordet incitament. Men jag vill ändå fråga dig hur du ser på det fenomenet.
    Vad är det som får en människa att gå upp på morgonen och göra någonting som är tråkigt, men som behöver göras för att vi skall skapa den välfärd vi vill ha?
    Idag är det tveklöst pengar, behovet av att inte svälta, att inte se sina barn svälta, att kunna köpa kläder, betala hyran, åka på skidsemester och att ha en platt-TV. Men i en värld där man skall få efter behov, hur skall man förmå sig att bidra efter förmåga?
    (Jag tycker verkligen inte att dagens kapitalistiska system är perfekt. Människor kan med pengar som vapen tvinga andra människor att göra sådant de inte vill. Det är en våldsutövning och maktutövning som inte går att filosofiskt försvara. Vi gör slavar av varandra med kapitalismen som metod. Jag köper en sådan analys. Men samtidigt vill jag hellre ha mat på bordet till mina barn än att svälta i ett aldrig så frihetligt kaos.)

    Kapitalism och marknadsekonomi.
    Ser du dessa som beroende av varandra, eller kan du tänka dig en marknadsekonomi utan kapitalism? Man skulle ju kunna tänka sig att man i kollektiv (korporativt) eller gemensamt (staten) äger alla produktionsmedel, men att man sedan får en lön i pengar som man får byta mot de varor och tjänster som produceras.

    Vägen.
    Du skriver i texten att det ”[u]r verklighetsbeskrivningen kommer idéer om vilka vägar som är möjliga att ta för att nå målet.” Vilka sådana vägar ser du. Jag har sett att du talar om nödvändigheten av att använda våld eller hot om våld. Men i vilket skede kan det anses praktiskt genomförbart? Hur långt måste man vrida den breda opinionen innan det är lönt att ”ta till vapen”? Är demokratin en otänkbar metod (dvs opinionsbilda och skapa majoritet)? Är det tänkbart att genomföra en revolution (våldsam eller inte), utan att en ganska stor del av befolkningen är med på noterna?

    Priset.
    Tror du att det kommunistiska samhället (säger man så?) skulle vara lika produktivt, eller rent utav mer produktivt, än det socialliberalt kapitalistiska? Eller är det så att den frihet vi får skulle ha ett pris i en sänkt materiell välfärd? Hur mycket ”sämre” tror du att människor skulle vara beredda att ha det för att slippa vara förtryckta av anonyma kapitalister?
    (Jag tror inte att lyckan eller meningen med livet ligger i platt-TV eller fina bilar, men jag vill gärna ha tillgång till bra vård när jag blir sjuk, bra utbildning till mina barn, bra kommunikationer, en dator som fungerar osv. Allt sådant kräver resurser som ett samhälle måste generera.)

    Hur illa är en reglerad kapitalism och marknadsekonomi?
    Om man tänker sig en vänsterregering i Sverige som lyckas vrida opinionen så långt åt vänster att de kan föra den politik de vill utan att behöva köpa röster med en liberal politik. Tror du att man skulle kunna uppnå ett drägligt samhälle utan att göra revolution och utan att omhänderta alla produktionsmedel? Är den reformistiska vägen alls möjlig? Tror du att en mer omstörtande förändring med en mycket radikalare förändring av egendomsbegreppet är en bättre (vad det nu betyder) väg?

    /Anders

    • Alltså det handlar inte om vad som är effektivast osv i absoluta termer. Det handlar om hur vi som människor vill leva. Ett kapitalistiskt samhälle förutsätter att majoriteten av jordens befolkning lever i skiten för att några få rika ska ha det bra. Så vill vi inte ha det.

      Kommunismen är ett klasslöst samhälle där alla har möjlighet att förverkliga sig själva.

      • Jag håller med om det, och jag är inte främmande för idén att leva i en mindre ”effektiv” organisering av samhället om det gör människorna friare.

        Men samtidigt strävar jag efter att skaffa mig en idé om vilket samhälle jag skulle vilja leva i utifrån en modell som jag tror skulle kunna fungera i verkligheten, och som man faktiskt skulle kunna arbeta för att införa.

        Jag tycker att det vore toppen om människor kunde flyga, om ingen behövde dö innan åttio och om alla kunde äta sig mätta av det som växte av sig självt på träden. Men om det inte är så, då är jag intresserad av att hitta en samhällsmodell som både går att införa, bibehålla och som fungerar. Mina frågor gäller då om Fanny har några idéer (det behöver ju inte handla om färdiga planer med datum och beräkninar) på hur det skulle kunna se ut.

        Jag avkräver ingen sådana svar, och jag menar inte att ingen kan få kalla sig kommunist utan att ha dessa svar, men jag är intresserad av de idéer olika människor kan ha eftersom jag hela tiden själv svävar mellan pragmatism och depresion när jag tittar på den värld vi lever i och som sannerligen inte är någon drömvärld.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Får svara på detta i ett eget inlägg när det finns tid. Om du vill kan du skicka in det (gärna lite mindre mastigt) under frågestunden.

  • Anonym skriver:

    Jag förstår inte riktigt. Inlägget tycks mest handla om dina känslor, inte VARFÖR du gick från liberalism till socialism – argumenten för och emot. Fast kanske det var det som var meningen? Jag vet inte.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det är omöjligt att redogöra fullständigt för två ideologier i ett inlägg. Jag har blivit ombedd att berätta min historia, inte göra en redogörelse över argument för kommunism. Är du intresserad kan du förslagsvis läsa böckerna jag hänvisar till. Det var dessutom inga enskilda argument som fick mig att ändra åsikt utan det var insikt om människosyn, hur samhället fungerar etc vilket jag förklarar ganska tydligt i inlägget.

  • Kim i krematoriet skriver:

    Tack! Det är alltid så upplyftande, avlastande och inspirerande att läsa din blogg. Sluta aldrig! <3

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      För att kommunist bättre sammanfattar det jag står för. Ser vidare anarkism som en slags kommunism. Sedan ser jag också ett värde i att anta en provokativ titel för att sätta igång en diskussion kring orimligheten i hur vi ser på kommunism.

  • Sven skriver:

    Inte oklart, tvärtom mycket välformulerat. Bara lite korrekturläsning: ” … upptäckte jag ganska snabbt att jag gått långt till vänster som Grön ungdom.”

    Det ska väl vara ”vänster om Grön ungdom”.

  • Em skriver:

    Det är så oerhört befriande att läsa detta. Jag har fått så mycket kritik för att ha gjort en politisk resa från MUF till att nu som 30-åring rösta på V. Tack för att du faktiskt ger mig styrka och självförtroende att stå upp för mina ideal. Det kan ta lång tid att söka och att hitta. Det är inte lätt att hitta rätt direkt och jag tror det handlar om en process. Tillslut är man mogen, tillslut lyckas man bryta sig loss från föräldrars värderingar och våga stå för sina egna. Jag fann mig själv för ca 8 månader sedan. Jag har aldrig känt mig mer hel än nu. Tack fina du för att du visar att jag inte är ensam. ❤

  • Belinda skriver:

    När jag var lite yngre så lekte jag med socialistiska/kommunistiska tankar men jag landade alltid i att det saknas helt incitament för allt utom förtryck av andra i de tankevärldarna. När jag sedan fick möjlighet att börja resa inom och utom jobbet så mötte jag människor som inte ville annat än bort från de socialistiska systemen och nå en frihet i tanken och varandet som helt saknades. Min första röst gick till S – aldrig mer, idag väljer jag alltid det parti som bäst balanserar stabilitet och personlig frihet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv